Man förödmjukar inte ostraffat ett folk

DEN SKRAMLANDE TRIUMFVAGNEN

Jag blev vuxen åren kring 1968. Inte kunde min generation föreställa sig att Europa några decennier senare skulle stå under ett reellt krigshot från ärkefienden Ryssland. På skolboksnivå lärde vi oss förstå sambandet mellan den för Tyskland så förödmjukande Versaillesfreden och nazisternas vansinniga idé om ett tyskt lebensraum, ett Europa dominerat av den tyska anden. Lärdomen lyder: man förödmjukar inte ostraffat ett folk. Men hur djupt satt den lärdomen? Den verifieras drygt 100 år senare av Vladimir Putin, hans statsledning och den del av det ryska folket som närs av tanken på det ryska geopolitiska utrymmet och den storartade ryska kultur som ska bilda ny hegemoni i det dekadenta Europa. Har detta vansinne något att göra med hur Ryssland behandlats av USA och Nato efter 1991? Är det den eviga ryska naturen som bryter sig igenom eller ser vi resultatet av en ömsesidig utveckling där det bakom verkan alltid finns en orsak, som bidrar och förklarar? Nationella självbilder som gror och underhålls i fientlig dialog med en triumferande omvärld muterar till sist till vad vi nu bevittnar: en ursinnig krigarnation som går i döden och bringar död - för idén om sig själv.

DEN TONDÖVA BLASFEMIN

EJ heller kunde min generation föreställa sig att våra städer några decennier senare skulle bli skådeplatser för religiösa upplopp som skakar rättsstaten.
Respekt för andra människor tillhör ett moraliskt gods som existerat så länge vi levat i samhällen. Och sedan 1960-talet har många i min generation förmått upprätthålla det som Göran Palm 1967 benämnde "En orättvis betraktelse" - tanken att tredje världens kulturer och religioner är lika värdefulla som vår.
Men under tiden har de sovjetiska, brittiska, engelska, franska och amerikanska imperialisterna utövat "realpolitik" i bl a Afghanistan, Mellanöstern och Nordafrika och förvandlat gamla kulturer till brickor i ett spel om olja och politiskt inflytande. I denna process har islam blivit en de förtrycktas religion - en tröst för de fattiga och av krigen utarmade, men i muterad form även ett vapen i händerna på terrorister och kriminella.
Nu skördar vi resultatet av denna politik: ett religiöst färgat hat mot allt det vi representerar. Man förödmjukar inte ostraffat ett folk.

Charlie Habdo, Lars Wilks rondellhund. Och nu Paludans koranbränningar. Av oss och av de politiker som representerar oss krävs nu en uppövad känsla för vad tiden bär med sig och vad den kräver av vårt rättsväsen. Att i tider som dessa tillåta blasfemi innebär att man spottar på de troende och ger alibi åt de muslimska extremister som väntar på lämpligt tillfälle att angripa vår kultur och vårt samhälle. Det är inget bra sätt att demonstrera yttrandefriheten i en rättsstat. Det är snarare ett sätt att misskreditera denna rättsstat och visa att upprätthållandet av dess principer blivit frikopplat från det som trots allt var syftet: att ge individen en trygg plats i samhället. 

"SJÄLVUTNÄMNDA EXPERTER"

När jag googlar på uttrycket "självutnämnda experter" får jag 29 300 träffar.

De som får dras med denna nedsättande benämning är en brokig skara. Där finns de okunniga köksbordstyckarna, de som grundar sin mening genom att läsa några rubriker och vars tvärsäkerhet står i omvänd proportion till deras kunskaper i ämnet.

Där finns också en stor och mestadels tyst majoritet som grundar sin mening genom att följa med så gott de kan. De flesta av oss tillhör denna kategori. Jag skulle säga att vi utgör det demokratiska samhällets praktexemplar, upplysningstörstiga medborgare som man officiellt skryter om när man talar om politiskt engagemang, valdeltagande m m.

Men där finns, för det tredje, även en mängd experter som inte delar andra experters bedömningar. Den uppmärksamme och nyfikne icke-experten gör klokt i att lyssna även på dessa, dvs att inte utan vidare

förlita sig på de experter som genom sin myndighetsstatus har offentligt tolkningsföreträde.

Så finns förstås också de som skaffar sig pondus genom att låna statsepidemiologens kavaj, visserligen i största laget men ändå. Det är pinsamt, men på samma gång märkligt. Inom alla möjliga politikområden förekommer vetenskap och beprövade erfarenheter och experter som kan hantera dessa men likfullt anses det fint om vi som aktiva medborgare och valmanskår skaffar oss en uppfattning och ger uttryck för denna. Hanteringen av den pågående pandemin är ett undantag. I just denna fråga ska tvärtom svensken tiga och därigenom bevisa sin obegränsade tillit – den tillit vars historiska rötter Sverker Sörlin beskrev häromdagen. 

Vilken tur att intellektuellt fungerande personer som Lars Calmfors ibland gör sig gällande. Den intervju Calmfors gav i 16.45-Ekot den 6 maj 2020 var i sammanhanget välgörande: nykter och saklig och ett lämpligt korrektiv till den dagliga frontaluppvisningen på Folkhälsomyndighetens presskonferens.    

DEN PANDEMISKA MARKNADEN

En pandemi växer och breder ut sig som en marknadsekonomi. Lämnad åt sin egen logik växer den exponentiellt, snabbast i centra med hög omsättning, och blir snabbt global. Man kan bekämpa dess skadeverkningar och göra den uthärdlig men den kan knappast utrotas. När Covid-19 gjorts uthärdlig och fogats till raden av återkommande influensor då kan den pandemiska marknaden återta scenen. Ska den då lämnas åt sin inneboende logik? Ska den regleras så att drivkraften (=profiten lille vän) blir kvar men så att de negativa skadeverkningarna (=folkuppror lille vän) ej blir ohanterliga? Ska den tämjas och styras så att den t o m blir ett redskap för ett bättre klimat och ett bättre samhälle? Eller ska den helt enkelt avskaffas? De två första alternativen innebär att den globala katastrofkursen ligger fast, det fjärde alternativet är tyvärr helt orealistiskt. Återstår alternativ 3. Därom talas nu mycket, många fromma förhoppningar uttalas, somligt med nyfrälsta undertoner. Men den logik som arbetar i alternativ 1 och 2 den lever och överlever endast därför att var och en utövar sin basic instinct som producent, handlare och konsument. Jag tror att denna instinct är starkare än sexualdriften (och detta, pojkar och flickor, vill inte säga lite) och att den som förordar alternativ 4 därför är ute och cyklar (som en annan Chavéz eller Maduro).  Alternativ 3 alltså. Ingen enkel sak. Men det globala,  kollektiva och för de flesta ännu abstrakta klimathot som sysselsatte oss fram till senaste årsskiftet har därefter hamnat i skuggan av ett personligt och konkret dödshot - ett hot som vi samtidigt delar med alla andra. Klimatkatastrofen är lika dödlig men har ett förlopp som lurar individen, en logik som påminner om marknadsekonomins osynliga hand vilken (falskeligen) sägs skapa ordning och lycka där var och en blott ser till sitt eget intresse, men som i själva verket är inverterad: om var och en blott arbetar på sin egen överlevnad då går alla under.  Civilisationens överlevnad förutsätter att kapitallogik och marknadsmässig autonomi på alla viktiga områden ersätts med politiska beslut som utgår från folkflertalets behov och som grundas i de naturvetenskapliga insikter vi besitter. Som sagt: ingen enkel sak. Men nödvändig.  SvaraVidarebefordra

Fy skäms Krokom

Krokoms kommun döms för sin skandalösa mobbning av en av sina medarbetare. Det är bra. Kanske är detta ett första steg mot ett arbetsliv där det inte daltas med plågoandarna.
Om du vill lyckönska Krokoms kommun, skriv till krokoms.kommun@krokom.se

Härom året gällde det skolflickan Emma i Funäsdalen (som tack och lov överlevde men vars hela familj drevs att sälja och flytta). Reportern Ronnie Sandahl i AB skrev så här efter sitt möte med skolans ansvariga: " ... jag minns samtalen med skolledningen på Centralskolan i Funäsdalen. Några av de fegaste människor jag har mött."

Skola med auktoritet

Hans Bergströms skolanalys från 2012 är läsvärd. Den handlar om att en äldre auktoritär skola efter 1968 förvandlades till en skola utan auktoritet med en deklasserad lärarkår och med klassrum utan arbetsro. Pisa-analytikern Schleicher bekräftar detta.

http://mobil.dn.se/debatt/68-vinden-blaste-bort-lararnas-auktoritet-status-och-loner/

Ut med månglarna ur templet!

De kommersiella nätspionerna registrerar våra webbaktiviteter för att kunna plantera reklam och konstruerar gratisappar som kan kommunicera med företag vi inte bett att få umgås med. Men kan numera inte starta ett YouTube-klipp utan att först brottas med en liten advertise-snutt, man kan knappast längre ladda ned ett gratisprogram utan att först ta del av och t o m acceptera diverse andra erbjudanden och facebook är en ren kiviksmarknad. Nyss erbjöds jag titta på ett klipp där en tiger dödar en människa - men bara om jag först delade klippet med alla vänner. Upplevelser i de sociala medierna blir således mer och mer till icke för sin egen skull utan för att transportera budskap från krämare. Tänk om facebook hade förblivit fritt från reklam och marknadsföring, alltså ett icke-kommersiellt och platsoberoende nätverk.


Det finns en attityd bakom dessa företeelser som vidlåder all reklam, en attityd som för stora befolkningsgrupper även blivit en del av deras karaktär, ett förljuget psyke som intalar kunden och snart även sig självt att detta pockande och prackande är en seriös syssla som behövs för mottagarens upplysning medan det i själva verket handlar om att plantera information, framställa det utbjudna i en så fördelaktig dager att det köpes, oavsett om mottagaren är i behov eller ej, självklart med syfte att tjäna pengar. Reklamen är just den funktion, det koppleriverktyg, det bedrägliga trick som behövs för att detta ska kunna ske. I det mentala kraftfält som upprätthålls av den som utger och den som infångas av reklam sker det alienerande förvandlingstrick där en människa blir köpare och en annan säljare.  

Kommersen och profitjakten fräter sig in i alla sociala och mänskliga relationer. Om detta kunde Balzac skriva sant och elakt år 1860. Emellertid - och här kommer något för våra nationalekonomer - i de yttersta av dessa tider tycks dessa företeelser gå mot sitt fullständiga genombrott, som när vårfloden har lösgjort och eroderat bort älvens sista isflak och stubbar och till sist väller fram obehindrad ut genom deltat. Vilket frihetens rike uppstår inte då! 

Frihet att välja. 
Frihet att köpa vad som helst. 
Frihet att etablera försäljning var som helst.
Frihet som åt kapitalet undanröjer allt som hindrar dess rörelselagar

2014-01-30

Kränkt - på en skala!

Den 22 oktober skrev jag ett inlägg om Göta hovrätts skandalösa dom i målet mot den man som nätpublicerade intima bilder av sig själv och den icke tillfrågade flickvännen. Läsaren minns kanske att hovrätten sänkte skadeståndet med motivet att vanligt folks önskan att behålla det intima inom sin egen sfär numera vore tillbakabildad och därmed mindre värd även i ekonomiska termer.
Jag använder ordet "vore" eftersom domen i denna del - enligt hovrättsrådet Lennart Östbloms utsago - inte baserades på någon vetenskaplig undersökning utan var en ren förmodan.
Suzanne Eberstein tillhör ledamöterna i denna hovrätt. Kanske röstade hon emot, det vet jag inget om. I dag läser jag att hon som vice talman i riksdagen låtit avlägsna barockmålaren G E Schröders (1684-1750) målning "Juno", föreställande en kvinna med blottade bröst, från riksdagens gästmatsal. Tavlan beskrivs som en allegori över Elden i en svit med namnet De fyra elementen, sannolikt utlånad från Nationalmuseum. Om jag förstår saken rätt så har anblicken av denna tavla av Eberstein upplevts som en kränkning. I det samhälle där vi befinner oss möter jag som man en daglig ström av bilder på mer eller mindre avklädda kvinnor som verkligen kränker kvinnor. De kränker även mig som man eftersom de reducerar mig till en könsvarelse. Men Schröders patetiska barockmålning? Är den en av dessa bilder? Är den inte snarast en av dessa bilder av feminin svärmisk underkastelse som tynger vissa officiella miljöer och som vi för länge sedan vant oss vid att passera utan beröring? Att Eberstein slagit till mot just denna tavla förklaras dock i en intervju för Sundsvalls Tidning:

"... jag tycker att det är konstigt att jag som kvinna ska sitta där och titta på andra nakna kvinnor tillsammans med en massa män. Jag är ju glödande feminist och det känns som att man objektifierar kvinnor helt enkelt."

Av Ebersteins svar drar jag slutsatsen att hennes reaktion delvis är politisk, ett resultat av samlade erfarenheter av de attityder och bildspråk med vilka man behandlar kvinnor i vårt samhälle. Således hon arbetar med frågan, hon betraktar sin omgivning med uppövad blick och klipper till även mot företeelser som många andra skulle låta passera. Gott! Nu undrar jag hur detta förhållningssätt tillämpas ute i samhället där även kvinnor av folket och sämre lottade kvinnor framlever sina liv. Åtnjuter de samma skydd? Blir de kränkta vid samma nivåer? Eller är de dömande instansernas straffskalor så listigt formulerade att de svarar mot olika förmodade gruppers förmodande nivåer av upplevd kränkthet?

                                                               ******

Ur DN 22 okt 2013:

DN: Finns det något vetenskapligt stöd eller undersökning som ni grundar er på när ni skriver att många svenskar blivit mera öppna och utåtriktade när det gäller sin sexualitet?

– Det är möjligt att det finns men vi har inte tagit del av någon. Vi vet ju att de etiska och social värderingarna förändras.

När DN:s reporter frågar vad hovrätten i så fall grundar sitt uttalande om svenskars sexualitet på, svarar Östblom:

– Det är hovrättens bild av verkligheten, den kanske är felaktig, vad vet jag. Men vi är satta att göra den. Men det finns ingen empiri bakom skrivningen.

DN: Borde det inte finnas någon grund för uttalandet?

– Vi har inte sett det som ett krav, säger Östblom.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17702815.ab

Skola för klassamhället

Det fria skolvalet har skapat en skola som åtskiljer studiemotiverad medelklass och icke studiemotiverad underklass. Visst förstod man att det skulle gå på detta sätt? Var det inte rentav en avsikt?

Själv är jag av god medelklass. Om jag befunnit mig i en fas i livet när det var dags att sätta barnen i skolan hade jag antagligen valt Engelska skolan. Namnet och arbetskulturen i denna skola, dess varumärke, leder vår tanke till de gamla överklassinternaten; inte snobberiet och pennalismen men däremot ordningen och respekten, arbetsron och framförallt studiekulturen.

Framgången för Engelska skolan visar vad ansvarsfulla föräldrar önskar sig. De önskar sig det som Björklund länge velat ge dem och som det politiska etablissemanget nu i huvudsak tycks ställa upp på. Men varför vänta när man redan idag kan välja detta alternativ i en friskola?

Friskolan skapade en utbildningsmarknad och den leder obönhörligen till åtskillnad, segregation. En skola där barn till lastbilschaffisar aldrig träffar barn till läkare och advokater. En skola för medelklassens barn som rustar för intressanta yrken och framträdande samhällspositioner - och en kommunal underklasskola där barnen vistas och knappar på sina telefoner men misslyckas med det elementära. 

Det påstås att den svenska skolan är unik i sin genomförda valfrihet. Om så är fallet har vi även på  utbildningens område närmat oss mål som hyllas av extrema nyliberaler. Att vissa blir stenrika i detta system är illa - men värre ändå är att systemet producerar ett klassamhälle av brittiska dimensionet. Detta är verkligheten bakom det myckna och fagra talet om "individens valfrihet."

Rovdrift

Carl Bildts förhållande till malmen i Eritrea tycks vara ett mönster för regeringens förhållande till malmen i Norrbotten: 1. roffa åt sig  2. sälja med extremt god vinst  3. fly den geologiska kyrkogården.
Det etablerar ett kolonialt förhållande.  Kvar på platsen står kommunfolk och arbetslösa som under några år hade "arbetstillfällen" men som nu förlorat dessa "arbetstillfällen".

"Arbetstillfällen" är för dem som förlorat. Sitta i Norrbotten och vänta på ett "arbetstillfälle", vad är det för liv?

Domar åt underklassen

Här följer en förteckning över ledamöterna i Göta hovrätt. De har nyss beslutat sänka straffet för den usling som lade ut en film över hans och hans kvinnas kärleksakt på nätet - utan kvinnans tillstånd. Domstolen anser att 25 000 kr räcker emedan "... det inom inte alltför snäva kretsar av befolkningen med tiden har blivit alltmer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor".
Så dömer en klassdomstol, d v s så dömer man underklassen! Föreställ er att den människa som hängdes ut hade varit barn till ledamoten S Eberstein - en av dessa mångmiljonärer med ordnade livsförhållanden, satta att döma över dem som krälar på samhällets botten. Man tycker sig se ledamöterna böja sig föraktfullt över kanten, sägandes: "Låt dem hålla på!"

Klassamhället blir särskilt tydligt i justisen eftersom de som sätts att döma vanligtvis tillhör en annan samhällsklass än de som döms.

Ordförande

Kammarrättspresidenten Thomas Rolén

Vice ordförande
Justitierådet Marianne Lundius

Övriga

Hovrättspresidenten Fredrik Wersäll

Lagmannen Martin Holmgren

Kammarrättspresidenten Margareta Åberg 

Advokaten Anne Ramberg

Vice riksåklagaren Kerstin Skarp

Riksdagsledamoten Susanne Eberstein
Riksdagsledamoten Maria Abrahamsson 

AMF vilselder sina pensionskunder

Min korrespondens med AMF med anledning av att jag ej i tid meddelade att jag ville ha ut min tjänstepension under 5 år ist f livsvarigt 

Jag har en enkel uppfattning om tjänstepensioner och andra resultat av långsiktigt sparande: så länge man är förmögen att ta hand om sina pengar ska man se till att man disponerar dem. Det ligger uppenbart inte i institutens intresse. Om detta pratas icke. Vi har ett komplicerat och för den enskilde mycket svåradministrerat pensionssystem. Och vi har tillämpningsregler som  - åtminstone i AMF:s fall - medför att den som begår misstag faktiskt riskerar att gå miste om sina besparingar. Nog är detta upprörande.



Jag 2 april:

Hej

Vill också beklaga att jag inte i tid meddelat hur min tjänstepension ska betalas ut. Jag trodde att förinställt värde var 5 år. Nu var det istället livsvarigt. Kan det ändras?

Jag ringer er.

AMF 4 april: Hej!
Tack för ditt mejl.
Det finns ingen möjlighet att ändra utbetalningslängd på dina försäkringar efter det att utbetalningen startat. Detta enligt försäkringsvillkoren för KAP KL.
Med vänlig hälsning
Magnus Eriksson
AMF

Jag 4 april:

Jag antar att ni syftar på 15 § avtalet: "Utbetalning av avgiftsbestämd ålderspension sker enligt överenskommelse mellan arbetstagaren och försäkringsbolaget".

Ni kan inte hänvisa till detta avtal, endast till den överenskommelse som avtalet stadgar.

Inledningsvis vill jag nu att ni översänder en kopia av denna överenskommelse mellan AMF och mig.  

Men ni skulle minska förvirringsfaktorn och öka min s k kundnöjdhet om ni gick över från livsvarigt till 60 månader som default-läge. Den som uppvisar samma brottsliga uraktlåtenhet som mig - och därför erhåller samma högljudda erinran som jag fick av er medarbetare i förrgår - får då trots allt ut sina pengar i rimlig tid och kan omdisponera dessa. I detta fall blev de inlåsta. Det ligger inte i kundens intresse att de blir inlåsta.  

Tom Sahlén

AMF 8 april:
Hej!
Tack för ditt mejl.
Försäkringsvillkoren anger vilka ändringar som är möjliga att göra gällande dina försäkringar och inom vilken tidsrymd vi behöver informationen. I september 2012 skickade vi ut information till dig som anger vad du behövde göra innan den 1 februari 2013 om du eventuellt ville göra några ändringar i dina försäkringar.
Våra fullständiga försäkringsvillkor hittar du på vår hemsida AMF.se
Med vänlig hälsning
Magnus Eriksson

Jag 11  april:
AMF vilseleder sina kunder.
AMF berättar med väldigt små bokstäver och väldigt inbäddat om möjligheten att ta ut sin inarbetade tjänstepension under kortare tid än livsvarigt. Hos AMF är livsvarigt default. Avtalet med kunden innebär dessutom att den som inte senast 2 månader i förväg begär ändring får leva med sitt "beslut", dvs pengarna är inlåsta. Jag förlorar 1 300 kr per månad på detta. När jag klagar får jag veta att jag har mig själv att skylla. Och visst, kunden har sig själv att skylla, det är väl så ni säger på era seminarier.

AMF 12 april:
Hej Tom! Utbetalningstid kan se olika ut beroende på vad för avtalsområde man tillhör. En livsvarig utbetalning är i många fall en efterfrågad trygghet och är därför vårt förvalsalternativ för flera försäkringar. Vi på AMF kontaktar våra kunder första gången 7 månader innan man fyller 65 år för att planera kommande utbetalningar. Precis som du skriver går det inte att ändra utbetalningstid när man har påbörjat sin utbetalning vilket beror på lagar och kollektivavtal som vi måste följa.
Du är alltid välkommen att prata med vår kundservice om du har fler frågor kring ditt personliga ärende, du når dem lättast på 020-696 320 eller info@amf.se Hälsningar AMF

Jag 12 april:

Nej, det beror inte på lagarna och det beror enligt avtalsansvarig för KAP-KL på Sveriges kommuner och landsting ej heller på det avtal som existerar för KAP-KL mellan er och SKL, det beror uteslutande på avtalet mellan er och mig. Och det sistnämnda det tecknas och följs upp under förhållanden och former som gör att mitt eget misstag icke torde vara unikt. Inför min pensionering har jag som heltidsarbetande haft att hantera meddelanden från sex olika förmånsutbetalare vilka hanterar totalt ett tiotal små och mellanstora pensionskällor. Det är så systemet ser ut och ni är i högsta grad en del av detta system. Att er kundservice inte hjälper mig med detta det är ni säkert mycket medveten om (den som svarade höjde tonläget och förklarade mig för slarver). Mitt predikament är dock inte personligt utan principiellt. Ni säger "En livsvarig utbetalning är i många fall en efterfrågad trygghet och är därför vårt förvalsalternativ". Har ni frågat kunderna om detta? Vad skulle de säga (och göra) om ni med stora bokstäver skrev: Observera, att om du inte aktivt och i tid ändrar från förvalt "livsvarigt" till 5 eller 10 års utbetalning då blir dina pengar inlåsta, dvs då förfogar du inte längre över ditt surt förvärvade pensionskapital."

AMF 12 april:
Hej Tom. Tråkigt att höra att du upplever att du inte har blivit trevligt och korrekt bemött. Dina förslag till förändringar att exempelvis använda sig av större och tydligare text är bra för oss att få. Vi jobbar ständigt med att förbättra vår kundkommunikation och detta är värdefull input i det fortsatta arbetet. Om du känner att du har blivit orättvist behandlad vad gäller utbetalningstid eller annat vill vi gärna guida dig rätt. Du får gärna skicka mig ditt telefonnummer eller mailadress som ett privat meddelande här på facebook så återkommer vi till dig.


End of file 15 april:
Idag blev jag uppringd av en av AMF:s handläggare. Hon talade som om jag inget begripit och försökte få mig att förstå att ordningen för utbetalning av tekniska skäl icke kan ändras. Det går inte. Vi har våra regler. Så att. Tyvärr.



  

Lubbe om Köpmansvik och Öbacka

"Jag vet en annan sak. Jag kommer ej att kunna skrifva något ordentligt, något som jag själf kan gilla, förrän jag tvättat bort Härnösand ur ögat och fått klart för mig, att det nu är Sundsvall som är min stad." (Dagboken, 27 dec 1903)

                                               *******

"Jag längtar hem till H-sand. Här blir jag för gränslöst nersmutsad i detta mer än andra orättfärdiga samhälle - under öfverhumbugen Klippans kommandostaf." (Dagboken, 28 juni 1904)

                                              *******

"Jag har för någon timma sedan sagt upp min plats, talat med Ulfön och reser dit framledes på vinst och förlust. Jag är lätt som en ung fågel." (Dagboken, 24 feb 1904)

                                              *******

"... då stack försiktigt en vit, en bländande jättenäsa om uddarna.
Det var den första av de främmande kuttrar, som från två städer skulle komma till söndagens kappsegling.
Nu framgled den vita farkosten, och nu framgled i dess kölvatten ännu en annan, lika vit, lika stor, lika spöklikt glänsande på den juliblåa fjärden. Och slutligen kom en tredje, lika stor men kolmörk - två vita svanar och en svart.
Inte ett ljud förnams, och oss veterligt såg dem ingen.
Det var de segervissa herrrarna från Öbackas södra grannstad, en stad, där icke vett och gammaldags bildning ännu alltjämt dröjt sig kvar i gränder och smygar såsom i Öbacka, utan där det simpla och råa förvärvsbegäret härskade och med tiden många ärelösa blevo födda." (De tolv söndagarna, 1910)

                                              *******

"Och denna nya järnvägsbro här över Bergeforsen  betyder enkelt och simpelt, mina herrar, att Ostkustbanan håller på att knyta ihop Härnösands och Sundsvalls industrisamhällen till en enda massa, ettt enda samhälle, en enda stad, i vilken så småningom både Härnösand och Sundsvall komma att drunkna. Vi komma här att få se den största stadsbildningen i Sverige, och detta inom  50 år." (Landsortens problem, 1925)

                                          *******

"Just nu passerade en racer för fullt och vräkte upp sjö alldeles inpå oss  Det är inget fint sätt, men det är typiskt Sundsvall - det är, som om han vetat, att jag var ombord, jag eller någon annan Härnösandsbo, det är ju en gammal, det förefaller outsinlig fiendskap mellan de två städerna. Härnösand ser ner på Sundsvall från sin klassiska bildnings svindlande höjder, Sundsvall på Härnösand från sina staplar av pengar, men det är nog ganska knalt nuförtiden både med det klassiska i Härnösand och med penningstaplarna i Sundsvall, så jag tycker de båda kumpanerna borde kunna räcka varandra handen." (Denna flugiga värld, 1941) 

Västernorrland i våra hjärtan

Regeringens utredare Mats Sjöstrand föreslår i ett betänkande (2012:81) att det bildas en gemensam länsstyrelse för Västernorrland och Jämtland med säte i Östersund. Statens regionförvaltning i Härnösand skulle därmed fr o m 2015 deklasseras till lokalkontor.

Härnösand blir alltmer av ett Atén i modern bemärkelse, allt mindre av det "Urbs" som Öbacka-sonen Lubbe Nordström drömde om. Frånsett detta kan jag säga att jag under 30 år i offentlig tjänst hade många ärenden till Härnösand eftersom länsstyrelsen ligger där. Om den legat i Östersund hade jag möjligen åkt till Östersund men flera av de utvecklingsprojekt jag deltagit i hade där knappast haft en chans. Jag har ännu inte läst betänkande 2012:81, men att lägga denna exportorienterade kustregions centrum i Östersund är väl spiken i kistan för samordning norrut (Övik, den norra delen av Höga Kusten) och det lär inte befrämja tillväxt i Västernorrland.

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.5404462-harnosand-tappar-sin-status-som-residensstad?fb_action_ids=3951159221885&fb_action_types=og.recommends&fb_source=aggregation&fb_aggregation_id=288381481237582

Det är rent allmänt problematiskt att statens regionala styre är placerat i en viss kommun. Jag har sett många exempel på hur detta gynnat Härnösands kommun. I den aktuella frågan om universitetets lokalisering behöver ingen tvivla på var landshövdingen har sina sympatier. Men samma historia upprepas naturligtvis i Östersund. Det ska bli intressant att se vad utredaren har att säga i denna delikata fråga.

Förre kommunchefen i Örnsköldsvik uttalade för 25 år sedan att "Västernorrland har ju aldrig varit ett län" och menade med detta att samhörigheten mellan länets kommuner var alltför svag. Jag anser att han hade fel. Eller att det som då var rätt har blivit fel. Västernorrland är en region från Övik i norr till Sundsvall i söder som hänger samman genom sin gemensamma industrihistoria och sin näringsstruktur och genom det naturgeografiska landskap som formas av älvdalar och kust. Höga Kusten börjar i Nora men slutar i Nätra med Ulvöhamn som självklart kraftcentrum. När statens styrapparat nu ska byggas om och det diskuteras regionindelning m m då bör detta vara ett viktigt ingångsvärde. Kulturella gemenskaper och lokala identiteter är viktiga. De lever där människorna finns och det är dessa människor som förväntas skapa tillväxt och utveckling.

Härnösand och Sundsvall har i över 100 år käbblat om den inbördes maktordningen. Det kostade oss ett universitet 1965 och det riskerar att kosta oss en länsstyrelse 2015. Söndrade vi falla. Om Axenströms kvartssekelgamla bedömning är korrekt då är det lika bra att fortsätta på den inslagna vägen. Om han har fel är det hög tid att Sundsvall och Härnösand formar en gemensam utvecklingsstrategi, inte enbart för de egna kommunerna utan som draglok i Västernorrlands fortsatta utveckling. Det gäller att möta hotet från den effektiva administrativa aktivism som utgår från Östersund. Inte för att Västernorrland är "bättre" utan därför att länets älvdalar och kust arbetar med andra förutsättningar än det norrländska inlandet.   

Breiviks andra seger

"Breivik kan få allt han önskar sig" skriver Åsne Seierstad i dagens DN.
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/breivik-kan-fa-allt-han-onskar-sig

 

I bloggen Fångars frihet den 29 februari skrev jag om hur man som fängslad i Sverige kan upprätthålla full kommunikation med omvärlden. Den viktiga frågan handlade om värdet av ett rent fysiskt frihetsberövande i en värld där den virtuella kommunikationen allt oftare värderas högre. I fallet Anders Behring Breivik ställa denna fråga på sin spets. Den norska rättegången och den intensiva debatt som åtföljt rättegången har till stor del handlat om huruvida han är en vanlig brottsling eller en mentalsjuk. Om detta skrev jag den 24 juli - Den norske fascisten. Men oavsett hur domen faller kommer han att sättas i ett fängelse där han rent fysiskt isoleras men där han i övrigt åtnjuter stor frihet. Han får tre mindre rum att leva i, han kan studera, han kan skriva och publicera böcker och han kan genom tillgång till dator och andra verktyg kommunicera med omvärlden och där leda uppbygget av sitt fascistiska nätverk.

Det finns saker att reda ut här. Fängelser är inte statliga hämndanstalter. Jag har genom att växa upp i en modern rättsstat lärt mig att hämnden är ett oacceptabelt motiv i samband med legala bestraffningar och jag vidhåller detta även därför att jag som person finner hämnden vara oförnuftig. Jag anser det därför försvarbart att Breivik i fängelset åtnjuter personlig hygien, att han får läsa böcker, äta vanlig mat och ha ett sexliv. Om man gav honom rutten mat skulle det handla om hämnd.

I viss mån kunde det även handla om fängelsesystemets behov av att verka avskräckande. Fängelsets avskräckande effekt anses av de flesta begränsad. Jag har visserligen en annan åsikt. Jag tror att den  moderna människans närmast narkotiska frihetsbehov ökar fängelsestraffets avskräckande effekt - men inte genom att man i fängelset drabbas av statens hämnd och behandlas illa utan just genom frihetsberövandet.
Men om den upphörda fysiska friheten ersätts av fortsatt närvaro i den fria virtuella världen då upphör en stor del av denna avskräckningseffekt.

Fängelser har en andra uppgift, de ska skydda samhället och medborgarna mot den brottsliges aktiviteter. Mördare sitter där därför att de är farliga för oss, eller för vissa. Även detta är ett motiv som jag kan acceptera och anse förnuftigt. Allt dock inom vettiga gränser. Hundraprocentiga skydd skulle kräva att vi alla burades in och det vore s a s inte rationellt.

Men Breivik tillhör definitivt dem man bör hålla inlåst just på grund av deras farlighet. Breivik är extremt farlig. Om han släpps ut finns uppenbar risk att han drar igång något liknande massakern i Oslo, eller värre. Men hans farlighet har större räckvidd än så ty han är inte bara en empatibefriad skurk som i vissa ögonblick begår hemska dåd, han är framförallt en medveten fascist med en terroragenda som sträcker som långt bortom de landamärer där han befunnit sig hittills i livet. I fängelset, genom de humanitära och rehabiliterande anordningar som existerar även i norska fängelser, kan han nu planmässigt fortsätta denna gärning. Detta blir hans andra seger.

Låt oss tänka tanken att det rättsliga efterspelet i Norge hade sluppit den intellektuella och politiska återvändsgränd som Breiviks-processen har skapat, dessa utdragna försök att finna psykologiska och mentala orsaker till att en man i Norge blir massmördare. Låt oss tänka oss att han behandlas som den han faktiskt är - en intellektuellt tillräknelig fascist, en rationellt handlande terrorist som tagit till vapen mot samhället för att i Norge och utanför Norge nedkämpa demokratin och förverkliga de nynazistiska målen om kulturell renlighet osv. I ett sådant politiskt perspektiv bleve Breivik en statens straffånge och fängelsets skyddsfunktion (dess brottsförebyggande funktion) skulle kräva att hans kommunikation med omvärlden bröts samt att hans möjlighet att verka intellektuellt utanför murarna helt stängdes av. Det vore det värsta som kunde hända Breivik och det bästa som kunde hända oss andra. Vi befinner oss i krig. Innan det är fört sent borde vi resa oss upp och slå tillbaka med full kraft. 

Den norske fascisten

Knausgård skriver många rader, bitvis mycket tankeväckande, om en individs väg till fascismen. Man har sett många sådana analyser vid det här laget och man kan ju med viss förtjusning ta del av Hanne Kjöllers hånfulla återgivande av Anders Carlbergs tankegångar om Breiviks brist på fadersgestalt under sin uppväxt. Även om det finns mycken dålig psykologi så är psykologin som sådan ingen humbug, men lägg märke till att i allt detta psykologiserande framkommer inte en enda sak som bidrar till förståelsen av vad som hände för ett år sedan i Oslo. Alla förbrytare har sin egen privatpsykologiska väg till förbrytelsen. Även Hitler. Även Mussolini. Även Idi Amin. Även Stalin. Men när man skådat in i deras själsliv, har man då förstått karaktären av deras brott? Ingalunda. Mitt i allt detta växer stödet för Framskrittspartiet så att det just nu omfattar 25% av den norska väljarkåren. Hur ska Anders Carlberg förklara detta? Lider hela nationen brist på manliga förebilder?

Rättegången i Olso, den offentliga debatten, hela vår offentlighets sätt att förhålla sig till dåden i Oslo och på Utöya - det finns saker i detta som är politiskt vämjeligt. Man får en känsla av att den nordiska offentligheten väjer för de mer obehagliga analyser som riskerar att belysa samband mellan Breiviks handlande och andra politiska strömningar i samhället. Hanne Kjöller når inte denna punkt i sin krönika i DN utan väljer att angripa de delar av vänstern som försökt se de politiska sambanden. Även för Kjöller blir förklaringen därmed rent privatpsykologisk:

"Breiviks tankevärld består av ett hopkok av idéer från den nationalistiska extremhögern. Men så vill inte alla se det. De letar efter själva rotsystemet och går vilse under jakten för att de är så ivriga att hitta vad de söker.
För i Sverige är det en del av vänstern som inte står ut med tanken på att man kan ha olika politiska uppfattningar utan att nödvändigtvis vara ond. Bland dessa finns flera som tycker sig ha sett ett obrutet rotsystem mellan Breivik och ibland liberalismen, ibland konservatismen och ibland kort och gott ”högern”. I stället för att respektera och diskutera olika politiska idéer har man använt Breivik som en voodoodocka för alla tankar till höger om socialdemokratin. Det är antiintellektuellt. Och smaklöst."
 http://www.dn.se/ledare/signerat/rattssamhallet-kan-stracka-pa-ryggen

Alltså: en ond och osäker mans hopkok av idéer. Ja, antagligen sant - men också ointressant.

Jag - en etnisk svensk mitt i livet

Nu blir det marigt.

Jag är ju en "etnisk" svensk "mitt i livet". Dvs jag är svenskfödd och har växt upp i Sverige och beskriver just en av de normalsvenska livskurvorna. Kulturellt har jag uppfostrats av stekt strömming, dans på logen, midsommarsnaps, Calle Scheven, avtynande religiositet, IKEA med mera. Jag äger det såna som jag brukar äga och jag är far till ett normalt antal barn. Det är för såna som mig man sänker jobbskatten. Det är mina bottenlån man tänker på när man gör räntepolitik. Jag lever i det som man upphöjt till norm, svensk medelklass eller det som förr hette medelsvensson. Eftersom Reinfelt och hans parti är så angelägna om att representera det nya folkhemmet så skulle jag gissa att det är just dessa vi upphöjda som i första hand utgör folket; oss på vilka det anses hänga om detta Sverige ska fortsätt att utvecklas i lycka och välstånd. Detta sägs inte, men så ser de icke-formulerade tankefigurerna ut, långt ifrån bara hos Moderaterna.

Reinfelt är anständig och väluppfostrad och jag tror även att han förstår de utrikesföddas situation. I arbetslöshetsfrågan flankeras han sakligt sett av Ullenhag och Björklund som vill göra de utrikes födda mer anställningbara genom att t ex se till att alla invandrare skaffar sig grundskolekompetens (hur lätt är det för en Sverige-född utan grundskola att få ett jobb?). Om de med riktade åtgärder för utrikes födda lycka sänka deras arbetslöshet från 14.8% till 3.8% - arbetslöshetssiffran för svenskar födda i Sverige frånsett unga - då upphör talet om massarbetslöshet och regeringen lär gå till historien.

Problemet är inte denna politik., som innebär att man flyttar tonvikten från generella åtgärder till punktmarkering och riktade insatser.

Problemet är talet om etniska svenskar mitt i livet. Det är inte bara en felsägning. Reinfelts tankefigur pekar inte bara på konkreta och handfasta saker som språkproblem, för kort utbildning eller inadekvat utbildning, där finns även en kulturell dimension. De är annorlunda än oss de inrikes födda och detta kan tänkas försvåra genomslaget för regeringens - pågående eller tänkta - åtgärder. Tänk tanken att Reinfelt hade sagt: "Arbetslösheten bland etniskt födda norrbottningar är högre än det svenska genomsnittet".

När man uttrycker sig på detta sätt då får man den debatt man förtjänar - gillanden från otäckingar som Åkesson, en skur av enfaldig demagogi från politiska motståndare till vänster. Till det senare hör påståendet att Reinfelt skyller arbetslösheten på invandrare. Så förhåller det sig naturligtvis inte. Han förklarar den höga arbetslöshetsstatistiken med de extremt högs siffrorna för människor som är utrikes födda. Detta statistiska faktum som kan vara utgångspunkt för effektivare riktade insatser blir nu begravt under strutsmentalitet och demagogi. Helle Kleins framträdande i onsdagens morgon soffa var tyvärr ett paradexempel på detta:

http://svtplay.se/v/2803058

Sant är dock att Reinfelt med sitt uttryck förbinder de invandrades högre arbetslöshet även med de kulturella förhållandena i de länder varifrån de kommer. Var detta hans uttryck medvetet, en freudiansk felsägning - eller en ren felsägning?

Zaremba och Jon Boding Danielsson

Maciej Zaremba skriver en angelägen artikelserie om de svenska skogarna, denna urkälla till såväl materiellt välstånd som andlighet och kulturell utveckling. Om hur det stora skogsbolaget berövar människorna - de nu levande och deras efterkommande - de nyttigheter och värden som närvaron av den riktiga skogen medför. Om det stora skogsbolagets fräckhet, också den så gammal att den blivit en del av det svenska trävarufrälsets traditioner från baggböleri och framåt. Om det folkliga raseriet mot bolagens och byråkatins framfart, ofta formulerat av författare och av mer bildade företrädare för samhällets ekonomiska elit - en tradition där vi även finner en salongsberusad Kar de Mumma hurrandes för almkramarna i Kungsträdgården 1971 (jag var där!).

Men han skriver också om sin intervju med den numera politiskt ansvarige, den jovialiske Eskil Erlandsson. Nej, Erlandsson ser inga problem med att det stora bolaget kalhugger ända fram till tomtgränsen och låter de boende i Storfors vakna upp i ett fullständigt ödelagt kulturlandskap. Ty i denna fråga anser sig landsbygdsministern i första hand böra värna om den enskilda äganderätten.



Det finns stora paralleller mellan denna svenska skogshistoria och den "land-grabbing" som nu pågår i bl a Sierra Leone. När den stora strukturen i form av t ex Stora Enso och mäktiga byråkrater går samman för att skapa "utveckling" då kan du och jag hälsa hem.  

Historiskt handlar detta om striden mellan de som behövt skogen för dess bruksvärde och de som åstundat samma skog för dess bytesvärde, dvs som marknadsvärde och kapital. Den striden seglade upp i 1700-talets Sverige när trävaruhandlarna framträdde och med skrupelfria metoder tillskansade sig böndernas "värdelösa" skogar. Kvinnan med risknippet är en klassisk målning, men också en representativ bild av skogens värde i samhällen där hushållet måste samla ris till "vedbrand" och annat. Bilden är historiskt kopplad till en existerande allmänning, dvs till en jordrättslig situation där allt ännu inte privatiserats. När vi stjäl vår årliga julgran bör vi veta att vi utövar en tradition som inleddes när tillgreppet ännu inte var stöld från annans egendom.

Jon Boding Danielsson beskrev skogens bruksvärde på följande sätt år 1747:

”Mina landsmän hava mångfaldig nytta utav sin skog. The äga ej allenast sin nödtorft därav utan meddela ock androm mycket. Han tjänar them till husbyggnad, skeppsverke, båtar, bräder, lagg- och gröpkäril, snickeri, bandstakar, löv- och nävretäkt, vidjor, bast, svidjande, vedebrand, tjärubränning, kolning samt mycket annat som i hushållen tarves…”
Jon Boding, Ångermanna hushollning nordan skogen, i ett snilleprof vid kongl. lärohuset i Upsala under ... Anders Berchs öfvervaro föreställd af Jon Boding Danielsson, ångermannländinge. I gustaviska hörehuset then 29 april, år 1747.

Fångars frihet

De rättsvårdande instanserna i Sverige försvarar straffångars rätt att använda mobiltelefon och internet-kopplade datorer. Jag förstår inte detta. Sedan två-tre decennier värderar vissa av oss den virtuella friheten nästan lika högt som den fysiska. Detta som jag skriver kommer från ett höghus i Sundsvall och författaren kan när som helst promenera ut i det fria. Men det kunde lika gärna komma från en sluten anstalt där jag sitter för rånmord. I den virtuella världen ges vi samma frihet. Är det rätt? Är detta ett frihetsberövande?
Som icke straffånge kan jag dessutom drabbas av ett kraftigt fysiskt funktionshinder och bli bunden till lägenheten i mitt höghus. Låt oss hoppas att jag har tur, att jag får behålla förmågan att kommunicera över nätverk, mobil etc . Jag är då såväl lekamligt som virtuellt i samma position som straffången - varken sämre eller bättre. Är det rätt? Vem är mest eller minst frihetsberövad?

2 april 2010

Bjästa-affären ger grund för flera olika debatter. En av dem kunde handla om vårt oändliga behov av objekt på vilka vi kan fästa vår indignation. Detta behov är nästan alltid större än lusten att söka fakta. Många av dem som nu sprätter omkring sig invektiv mot pojken eller flickan är i själva verket inte ute i sakfrågan utan i egen sak. Skandaler som den i Bjästa fungerar som katalysatorer. Inte sällan är ärendet att visa vilka förträffliga åsikter debattören hyser. Genomgående är det också så att det mesta som skrivs och sägs blir orimligt att skriva eller säga så snart man satt sig in i frågan, dvs när man tagit reda på alla relevanta fakta och omständigheter.

*******
När detta är sagt kvarstår ändå intrycket att Bjästa skolledning inte varit situationen vuxen. Det är mycket snack om värdegrund och fina styrdokument, men det man saknar är ett rakryggat och kraftfullt agerande från ledningen. Den skärpta lagstiftning som nu aviseras och som ger skolan ansvar för vad elever gör med varandra utanför skolan, t ex på nätet, är nog bra, men i de enskilda fallen måste man hävda att det går att handla även utan att en minister har talat om vad man ska göra. Detta handlar om tsunami-syndromet. Alla hävdar att de följer reglerna men de åstadkommer ingenting. Är det en svensk företeelse?