Man förödmjukar inte ostraffat ett folk

DEN SKRAMLANDE TRIUMFVAGNEN

Jag blev vuxen åren kring 1968. Inte kunde min generation föreställa sig att Europa några decennier senare skulle stå under ett reellt krigshot från ärkefienden Ryssland. På skolboksnivå lärde vi oss förstå sambandet mellan den för Tyskland så förödmjukande Versaillesfreden och nazisternas vansinniga idé om ett tyskt lebensraum, ett Europa dominerat av den tyska anden. Lärdomen lyder: man förödmjukar inte ostraffat ett folk. Men hur djupt satt den lärdomen? Den verifieras drygt 100 år senare av Vladimir Putin, hans statsledning och den del av det ryska folket som närs av tanken på det ryska geopolitiska utrymmet och den storartade ryska kultur som ska bilda ny hegemoni i det dekadenta Europa. Har detta vansinne något att göra med hur Ryssland behandlats av USA och Nato efter 1991? Är det den eviga ryska naturen som bryter sig igenom eller ser vi resultatet av en ömsesidig utveckling där det bakom verkan alltid finns en orsak, som bidrar och förklarar? Nationella självbilder som gror och underhålls i fientlig dialog med en triumferande omvärld muterar till sist till vad vi nu bevittnar: en ursinnig krigarnation som går i döden och bringar död - för idén om sig själv.

DEN TONDÖVA BLASFEMIN

EJ heller kunde min generation föreställa sig att våra städer några decennier senare skulle bli skådeplatser för religiösa upplopp som skakar rättsstaten.
Respekt för andra människor tillhör ett moraliskt gods som existerat så länge vi levat i samhällen. Och sedan 1960-talet har många i min generation förmått upprätthålla det som Göran Palm 1967 benämnde "En orättvis betraktelse" - tanken att tredje världens kulturer och religioner är lika värdefulla som vår.
Men under tiden har de sovjetiska, brittiska, engelska, franska och amerikanska imperialisterna utövat "realpolitik" i bl a Afghanistan, Mellanöstern och Nordafrika och förvandlat gamla kulturer till brickor i ett spel om olja och politiskt inflytande. I denna process har islam blivit en de förtrycktas religion - en tröst för de fattiga och av krigen utarmade, men i muterad form även ett vapen i händerna på terrorister och kriminella.
Nu skördar vi resultatet av denna politik: ett religiöst färgat hat mot allt det vi representerar. Man förödmjukar inte ostraffat ett folk.

Charlie Habdo, Lars Wilks rondellhund. Och nu Paludans koranbränningar. Av oss och av de politiker som representerar oss krävs nu en uppövad känsla för vad tiden bär med sig och vad den kräver av vårt rättsväsen. Att i tider som dessa tillåta blasfemi innebär att man spottar på de troende och ger alibi åt de muslimska extremister som väntar på lämpligt tillfälle att angripa vår kultur och vårt samhälle. Det är inget bra sätt att demonstrera yttrandefriheten i en rättsstat. Det är snarare ett sätt att misskreditera denna rättsstat och visa att upprätthållandet av dess principer blivit frikopplat från det som trots allt var syftet: att ge individen en trygg plats i samhället.