Bjästa-affären ger grund för flera olika debatter. En av dem kunde handla om vårt oändliga behov av objekt på vilka vi kan fästa vår indignation. Detta behov är nästan alltid större än lusten att söka fakta. Många av dem som nu sprätter omkring sig invektiv mot pojken eller flickan är i själva verket inte ute i sakfrågan utan i egen sak. Skandaler som den i Bjästa fungerar som katalysatorer. Inte sällan är ärendet att visa vilka förträffliga åsikter debattören hyser. Genomgående är det också så att det mesta som skrivs och sägs blir orimligt att skriva eller säga så snart man satt sig in i frågan, dvs när man tagit reda på alla relevanta fakta och omständigheter.
*******
När detta är sagt kvarstår ändå intrycket att Bjästa skolledning inte varit situationen vuxen. Det är mycket snack om värdegrund och fina styrdokument, men det man saknar är ett rakryggat och kraftfullt agerande från ledningen. Den skärpta lagstiftning som nu aviseras och som ger skolan ansvar för vad elever gör med varandra utanför skolan, t ex på nätet, är nog bra, men i de enskilda fallen måste man hävda att det går att handla även utan att en minister har talat om vad man ska göra. Detta handlar om tsunami-syndromet. Alla hävdar att de följer reglerna men de åstadkommer ingenting. Är det en svensk företeelse?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar