Det är någon som sagt att stilen betyder allt. Det är på sätt och vis ett genialt uttalande. Ordet leder tanken till yta och gestik, men vi behöver gå djupare. Vi behöver tänka på stilen som något som förenar de båda sidorna av ett janusansikte. Något som förklarar varför man är den man är, men som även skapar en medveten form för tillblivelsen.
Detta tar egentligen sin utgångspunkt i tankarna på min gamle kamrat B, som rycktes bort i december 2009. Vid 18 var han som många av oss andra, men lite mer. Han hade stil. Han visste vad som gällde och han lyckades följa sitt spår. Han blev det han ville bli och han förblev det han hade blivit. Han arbetade på sin sort, mer och bättre än de flesta.
Stil som erövrad kunskap, skön att bära. Läsandet var det vi värderade allra högst. Våra hjältar var inte de bästa fotbollsspelarna utan de mest bildade. Vi visste hur bildningens miljöer doftade och vilken färg den hade och vi ville befinna oss där.
Stil som hemmahörandet i litteraturen och konsten. Ett estetiskt rum som vi ville förhålla oss till som till det naturnödvändiga, som luft att andas.
Stil som kritisk distans. Att inte erkänna något förrän det prövats. Att inte hemfalla åt konventionen. Att söka dissonanserna och kontrasterna hellre än harmonierna och det utslätade.
Stil som humanitet, som kommer av förmågan till kärlek och insikt om den andres villkor (inledningsvis dock undanträngd av sex och åldersbetingad arrogans).
Stil som aristokratisk syra. Den som tillåter personligheten att framträda i sin egen rätt utan måttstock, den egensinnighet man tar sig rätten till efter långt och tålmodigt arbete på sin karaktär och som vi i ungdomen älskade att se utövas av dem vi beundrade.
När vi lade ihop tälten i Bouis de Boulogne i augusti 1967 efter fyra veckors liv som backpackers frågade B vad vi skulle göra under hösten. Någon sa att det var dags för Joyce och Pound. En av oss var 17, två var 18, en var 19. Parismiljön fanns i oss som en estetisk intelligens. De som haft den förstår vad jag menar. Vi hade en svävande men på samma gång kristallklar uppfattning om hur det framförvarande livet skulle levas och det sände euforivågor genom oss. Oh Gud, att vara ung.
Ja, vi hade stil. Men det är med stilen som med saftessensen, den måste spädas för att bli drickbar. Den måste levas genom allt det som man delar med alla andra, det som är livet. Kärleken, erotiken, föräldraskapet, kamratskapet. Det som görs för vilan. Det som görs för hälsans bevarande. Det som görs för andra människors välbefinnande. Det som görs för dem man älskar. Det som görs för det rena nöjet och förströelsen. Samt allt det man gör för att förtjäna de pengar man behöver för att erövra och behålla den materialitet som livet kräver.
Livet består kanske i att först finna sin stil. Och därefter hantera utspädningen. Så att stilen i allt väsentligt blir kvar?
Eller att finna att utspädningen gradvis blir viktigare än det som ska spädas ut. Att skräpet på botten av den goda drinken i själva verket är smulorna av den unge mannens alla idéer om hur han skulle leva sitt liv?
Jag vet inte. Någonstans däremellan befinner vi oss allihop. Det visste B.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar