Den 22 oktober skrev jag ett inlägg om Göta hovrätts skandalösa dom i målet mot den man som nätpublicerade intima bilder av sig själv och den icke tillfrågade flickvännen. Läsaren minns kanske att hovrätten sänkte skadeståndet med motivet att vanligt folks önskan att behålla det intima inom sin egen sfär numera vore tillbakabildad och därmed mindre värd även i ekonomiska termer.
Jag använder ordet "vore" eftersom domen i denna del - enligt hovrättsrådet Lennart Östbloms utsago - inte baserades på någon vetenskaplig undersökning utan var en ren förmodan.
Suzanne Eberstein tillhör ledamöterna i denna hovrätt. Kanske röstade hon emot, det vet jag inget om. I dag läser jag att hon som vice talman i riksdagen låtit avlägsna barockmålaren G E Schröders (1684-1750) målning "Juno", föreställande en kvinna med blottade bröst, från riksdagens gästmatsal. Tavlan beskrivs som en allegori över Elden i en svit med namnet De fyra elementen, sannolikt utlånad från Nationalmuseum. Om jag förstår saken rätt så har anblicken av denna tavla av Eberstein upplevts som en kränkning. I det samhälle där vi befinner oss möter jag som man en daglig ström av bilder på mer eller mindre avklädda kvinnor som verkligen kränker kvinnor. De kränker även mig som man eftersom de reducerar mig till en könsvarelse. Men Schröders patetiska barockmålning? Är den en av dessa bilder? Är den inte snarast en av dessa bilder av feminin svärmisk underkastelse som tynger vissa officiella miljöer och som vi för länge sedan vant oss vid att passera utan beröring? Att Eberstein slagit till mot just denna tavla förklaras dock i en intervju för Sundsvalls Tidning:
"... jag tycker att det är konstigt att jag som kvinna ska sitta där och titta på andra nakna kvinnor tillsammans med en massa män. Jag är ju glödande feminist och det känns som att man objektifierar kvinnor helt enkelt."
Av Ebersteins svar drar jag slutsatsen att hennes reaktion delvis är politisk, ett resultat av samlade erfarenheter av de attityder och bildspråk med vilka man behandlar kvinnor i vårt samhälle. Således hon arbetar med frågan, hon betraktar sin omgivning med uppövad blick och klipper till även mot företeelser som många andra skulle låta passera. Gott! Nu undrar jag hur detta förhållningssätt tillämpas ute i samhället där även kvinnor av folket och sämre lottade kvinnor framlever sina liv. Åtnjuter de samma skydd? Blir de kränkta vid samma nivåer? Eller är de dömande instansernas straffskalor så listigt formulerade att de svarar mot olika förmodade gruppers förmodande nivåer av upplevd kränkthet?
******
Ur DN 22 okt 2013:
DN: Finns det något vetenskapligt stöd eller undersökning som ni grundar er på när ni skriver att många svenskar blivit mera öppna och utåtriktade när det gäller sin sexualitet?
– Det är möjligt att det finns men vi har inte tagit del av någon. Vi vet ju att de etiska och social värderingarna förändras.
När DN:s reporter frågar vad hovrätten i så fall grundar sitt uttalande om svenskars sexualitet på, svarar Östblom:
– Det är hovrättens bild av verkligheten, den kanske är felaktig, vad vet jag. Men vi är satta att göra den. Men det finns ingen empiri bakom skrivningen.
DN: Borde det inte finnas någon grund för uttalandet?
– Vi har inte sett det som ett krav, säger Östblom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar