LENA ANDERSSONS LIBERALISM (SvD 8 feb)

Lena Anderssons liberalism färgas av en hyllning till naturrätten, en uttalad motvilja mot manipulerande statliga ingrepp och ett genomgående förakt för kollektiven. Hon är bestämt en lightversion av Ayn Rand. Valfrihet ska vi inte ha tack vare Olof Palme och andra välfärdspolitiker utan genom att vi är människor på de eviga villkor som en Locke eller en Hayek har beskrivit. Att definieras utifrån en kollektiv tillhörighet som någon social ingenjör i statens tjänst har inrättat är nog i Anderssons värld höjden av ofrihet.

Vari består liberalismens kris? Anderssons tes är att socialdemokratin drog undan benen på liberalerna genom att styra samhället så att människorna nu uppfattar att frihet finns trots att denna nya frihet är överbestämd – ett kollektivt organiserat samhälle som hålls samman genom regelverk och algoritmer.

I det samhälle där liberalismen föddes kunde man vara fri utan att känna sig fri säger Andersson - och om artikelns fortsättning sammanfattas så kan vi idag vara ofria trots att vi känner oss fria.

Men att den individuella och a-sociala frihet som var den klassiska liberalismens kännemärke har förlorat sin relevans i ett samhälle som - på gott och ont - inte kan överleva utan en kollektiv samhällsreglering det är inte förorsakat av klåfingriga och naturvidriga samhällsingenjörer, det är ett resultat av den vetenskapliga och tekniska revolution som pågått i 100 år. Den har i grunden bestämts av marknadens och kapitalets logik och skapat en tillväxt som krävt arméer av mer kvalificerad arbetskraft. I Mariebergs folkskola gick normalt en eller högst två elever vidare till läroverk efter klass 6, men av 1961 års sjätteklassare gick praktiskt taget alla vidare. Vi som valde att studera istället för att bli sågverksarbetare blev fria inte genom att skaffa oss en biljett bort från sågen utan just genom att kunna välja. Våra föräldrar och deras föräldrar kunde inte beskriva samma livsval, de var i princip hänvisade till ett yrkesliv liknande deras föräldrars och de blev ofta kvar i det samhälle där de hade växt upp. Men under loppet av 1900-talet fick de uppleva hur den industriella arbetstiden minskade från 60 till 40 timmar per vecka – och hur den tid som krävdes för att reproducera sig själv som arbetskraft minskade till – fritt uppskattat! - 30 timmar per vecka, innebärande att en del av arbetsinkomsten kunde användas till att bygga en tillvaro, att bli en människa och inte bara ett bihang till en industriell maskin.

Så såg välfärdsutvecklingen ut där den ägde rum. Så såg den valfrihet ut som byggde på tillväxt. Den naturrättsliga valfrihet som hyllas av Lena Andersson var förbehållen en tämligen smal medelklass - den som erövrades i välfärdssamhället var tillgänglig för ett folkflertal. 
Att folkflertalet under denna period företräddes av en socialdemokrati som beskrev sig själv som socialistisk och som eftersträvade en rättvis fördelning av det växande välståndet är en avgörande aspekt på denna historia.    

Till liberalismens förtjänster hör dock värnandet av individen. De kollektiv som vi och våra föregångare skapat bör ju strängt tåget inte ha annat mål än att skapa bättre livsvillkor för dig och mig - och för de sämre lottade som vi solidariserar oss med. 

Tillbakablick

I detta tidevarv

när vi ej blott färdades med skepp till varandra

när vi ej blott idkade handel och bytte valutor

I detta tidevarv

när vi lärde oss bygga nätverk

som äntligen tycktes föra oss samman

på riktigt

så att avståndet i tid och rum liksom upphävdes

och det blev oss möjligt att se in i den avlägsnes ansikte och säga:

- Jag känner dig, låt oss färdas tillsamman

I detta tidevarv när vi sålunda för första gången kunde sätta prefixet "världs-" framför ord som "ande", "samvete" och "medvetande"

och när visionerna från våra bästa filosofer såg ut att kunna förverkligas 

I detta tidevarv släppte vi istället loss hatet, det stora raseriet och hämnden

som om vi alltsedan begynnelsen endast längtat efter just detta:

att få utsläcka den andres liv

Man förödmjukar inte ostraffat ett folk

DEN SKRAMLANDE TRIUMFVAGNEN

Jag blev vuxen åren kring 1968. Inte kunde min generation föreställa sig att Europa några decennier senare skulle stå under ett reellt krigshot från ärkefienden Ryssland. På skolboksnivå lärde vi oss förstå sambandet mellan den för Tyskland så förödmjukande Versaillesfreden och nazisternas vansinniga idé om ett tyskt lebensraum, ett Europa dominerat av den tyska anden. Lärdomen lyder: man förödmjukar inte ostraffat ett folk. Men hur djupt satt den lärdomen? Den verifieras drygt 100 år senare av Vladimir Putin, hans statsledning och den del av det ryska folket som närs av tanken på det ryska geopolitiska utrymmet och den storartade ryska kultur som ska bilda ny hegemoni i det dekadenta Europa. Har detta vansinne något att göra med hur Ryssland behandlats av USA och Nato efter 1991? Är det den eviga ryska naturen som bryter sig igenom eller ser vi resultatet av en ömsesidig utveckling där det bakom verkan alltid finns en orsak, som bidrar och förklarar? Nationella självbilder som gror och underhålls i fientlig dialog med en triumferande omvärld muterar till sist till vad vi nu bevittnar: en ursinnig krigarnation som går i döden och bringar död - för idén om sig själv.

DEN TONDÖVA BLASFEMIN

EJ heller kunde min generation föreställa sig att våra städer några decennier senare skulle bli skådeplatser för religiösa upplopp som skakar rättsstaten.
Respekt för andra människor tillhör ett moraliskt gods som existerat så länge vi levat i samhällen. Och sedan 1960-talet har många i min generation förmått upprätthålla det som Göran Palm 1967 benämnde "En orättvis betraktelse" - tanken att tredje världens kulturer och religioner är lika värdefulla som vår.
Men under tiden har de sovjetiska, brittiska, engelska, franska och amerikanska imperialisterna utövat "realpolitik" i bl a Afghanistan, Mellanöstern och Nordafrika och förvandlat gamla kulturer till brickor i ett spel om olja och politiskt inflytande. I denna process har islam blivit en de förtrycktas religion - en tröst för de fattiga och av krigen utarmade, men i muterad form även ett vapen i händerna på terrorister och kriminella.
Nu skördar vi resultatet av denna politik: ett religiöst färgat hat mot allt det vi representerar. Man förödmjukar inte ostraffat ett folk.

Charlie Habdo, Lars Wilks rondellhund. Och nu Paludans koranbränningar. Av oss och av de politiker som representerar oss krävs nu en uppövad känsla för vad tiden bär med sig och vad den kräver av vårt rättsväsen. Att i tider som dessa tillåta blasfemi innebär att man spottar på de troende och ger alibi åt de muslimska extremister som väntar på lämpligt tillfälle att angripa vår kultur och vårt samhälle. Det är inget bra sätt att demonstrera yttrandefriheten i en rättsstat. Det är snarare ett sätt att misskreditera denna rättsstat och visa att upprätthållandet av dess principer blivit frikopplat från det som trots allt var syftet: att ge individen en trygg plats i samhället. 

Vårt behov av Lena Andersson

I en artikel i SvD skriver Lena Andersson att överklass-privilegier inte är det som i första hand utmärker vårt samhälle - att framgång och välstånd i betydligt högre utsträckning är en belöning för höga ambitioner och hårt arbete. I senaste numret av Etc spyr Ulrika Lindahl galla över detta.   

Lena Andersson kommer från enkla förhållanden och har i hela sitt liv arbetat hårt för att nå sina mål - som skidåkare, intellektuell och författare. Det kommer från hennes far, en arketyp i det svenska folkhemmet som hon beskrivit i två böcker. Man kan säga att hon danats (= dvs "miljöskadats") av en arbetarmiljö som premierade flit och fokusering. Hon har INTE danats i en miljö som premierar du-duger-som-du-är-mentalitet. Den bakgrunden gör henne ibland enögd och kan få henne att verka o-empatisk, ungefär som Jordan B Peterson. Jag tror att hon väljer detta angreppssätt för att förtydliga förhållanden som annars inte framträder. Men hon renodlar en livsinställning som är djupt sympatisk och som i detta samhälle har ett stort överlevnadsvärde:

 - se för fan till att stå på egna ben

 - ta inte i onödan emot hjälp

 - akta dig för medömkan

 - låt inte nån jävel tänka åt dig

 - etc

I metoo-debatten vågade hon lyfta fram att de svinaktiga männen ofta levde på att vissa kvinnor lät sig utnyttjas och handlade mot bättre vetande, dvs att de gjorde sig omyndiga och nu långt senare går in i processer där deras ansvar som vuxna människor är nedskrivet till noll. Lena Andersson hatar sådana systrar.

Längtan efter ett återupprättat folkhem brukar handla om välfärdsanordningar, materiella förbättringar av det slag som skapade det moderna Sverige efter 1960. Den borde i lika hög grad handla om de egenskaper som gjorde detta möjligt och som folkhemmets dotter efterlyser: flit, ambitioner, skötsamhet, målmedvetenhet, ansvar... 

Detta sunda perspektiv - den kulturella självdisciplin som faktiskt byggt landet Sverige - är fullständigt frånvarande i den medelklassvänster som t ex Etc och dess skribent Ulrika Lindahl representerar. 

"SJÄLVUTNÄMNDA EXPERTER"

När jag googlar på uttrycket "självutnämnda experter" får jag 29 300 träffar.

De som får dras med denna nedsättande benämning är en brokig skara. Där finns de okunniga köksbordstyckarna, de som grundar sin mening genom att läsa några rubriker och vars tvärsäkerhet står i omvänd proportion till deras kunskaper i ämnet.

Där finns också en stor och mestadels tyst majoritet som grundar sin mening genom att följa med så gott de kan. De flesta av oss tillhör denna kategori. Jag skulle säga att vi utgör det demokratiska samhällets praktexemplar, upplysningstörstiga medborgare som man officiellt skryter om när man talar om politiskt engagemang, valdeltagande m m.

Men där finns, för det tredje, även en mängd experter som inte delar andra experters bedömningar. Den uppmärksamme och nyfikne icke-experten gör klokt i att lyssna även på dessa, dvs att inte utan vidare

förlita sig på de experter som genom sin myndighetsstatus har offentligt tolkningsföreträde.

Så finns förstås också de som skaffar sig pondus genom att låna statsepidemiologens kavaj, visserligen i största laget men ändå. Det är pinsamt, men på samma gång märkligt. Inom alla möjliga politikområden förekommer vetenskap och beprövade erfarenheter och experter som kan hantera dessa men likfullt anses det fint om vi som aktiva medborgare och valmanskår skaffar oss en uppfattning och ger uttryck för denna. Hanteringen av den pågående pandemin är ett undantag. I just denna fråga ska tvärtom svensken tiga och därigenom bevisa sin obegränsade tillit – den tillit vars historiska rötter Sverker Sörlin beskrev häromdagen. 

Vilken tur att intellektuellt fungerande personer som Lars Calmfors ibland gör sig gällande. Den intervju Calmfors gav i 16.45-Ekot den 6 maj 2020 var i sammanhanget välgörande: nykter och saklig och ett lämpligt korrektiv till den dagliga frontaluppvisningen på Folkhälsomyndighetens presskonferens.    

DEN PANDEMISKA MARKNADEN

En pandemi växer och breder ut sig som en marknadsekonomi. Lämnad åt sin egen logik växer den exponentiellt, snabbast i centra med hög omsättning, och blir snabbt global. Man kan bekämpa dess skadeverkningar och göra den uthärdlig men den kan knappast utrotas. När Covid-19 gjorts uthärdlig och fogats till raden av återkommande influensor då kan den pandemiska marknaden återta scenen. Ska den då lämnas åt sin inneboende logik? Ska den regleras så att drivkraften (=profiten lille vän) blir kvar men så att de negativa skadeverkningarna (=folkuppror lille vän) ej blir ohanterliga? Ska den tämjas och styras så att den t o m blir ett redskap för ett bättre klimat och ett bättre samhälle? Eller ska den helt enkelt avskaffas? De två första alternativen innebär att den globala katastrofkursen ligger fast, det fjärde alternativet är tyvärr helt orealistiskt. Återstår alternativ 3. Därom talas nu mycket, många fromma förhoppningar uttalas, somligt med nyfrälsta undertoner. Men den logik som arbetar i alternativ 1 och 2 den lever och överlever endast därför att var och en utövar sin basic instinct som producent, handlare och konsument. Jag tror att denna instinct är starkare än sexualdriften (och detta, pojkar och flickor, vill inte säga lite) och att den som förordar alternativ 4 därför är ute och cyklar (som en annan Chavéz eller Maduro).  Alternativ 3 alltså. Ingen enkel sak. Men det globala,  kollektiva och för de flesta ännu abstrakta klimathot som sysselsatte oss fram till senaste årsskiftet har därefter hamnat i skuggan av ett personligt och konkret dödshot - ett hot som vi samtidigt delar med alla andra. Klimatkatastrofen är lika dödlig men har ett förlopp som lurar individen, en logik som påminner om marknadsekonomins osynliga hand vilken (falskeligen) sägs skapa ordning och lycka där var och en blott ser till sitt eget intresse, men som i själva verket är inverterad: om var och en blott arbetar på sin egen överlevnad då går alla under.  Civilisationens överlevnad förutsätter att kapitallogik och marknadsmässig autonomi på alla viktiga områden ersätts med politiska beslut som utgår från folkflertalets behov och som grundas i de naturvetenskapliga insikter vi besitter. Som sagt: ingen enkel sak. Men nödvändig.  SvaraVidarebefordra

DU SKALL INGA ANDRA GUDAR HAVA

Den ideologiskt drivna nedmontering och privatisering av tidigare statliga samhällsstrukturer som pågått sedan 1980-talet och som drivits av såväl såssar som borgare har försatt Transportstyrelsen i en situation där dess generaldirektör ser sin hand underteckna dokument som beordrar lagbrott.

Nå vem styr denna hand? Vilken makt är det som gör en generaldirektör maktlös? Hade hon något alternativ? Av de handlingar som släppts framgår att det aldrig existerat något alternativ till den privata outsourcing som Transportstyrelsen nu genomdriver. Varför? Den frågan får man inte diskutera. Inte ens i den arkivprofession jag själv tillhör törs man föra en kritisk diskussion om huruvida statlig arkivförvaring bör ske i egen regi eller om den ska upphandlas som vilken järnvägstransport som helst.

Marknadsekonomin är ett stort altare dit slaktoffren släpas i allt högre takt. Nu inte bara tekniker och handläggare på lägre nivå utan även mindre och större chefer och kanske rentav deras högsta chefer och uppdragsgivare. Nu har teve-Knutsson och andra drevkarlar fått vittring på Högsta Makten, kanske stundar åter ett stor-blot. De avgörande frågorna kommer dock icke att ställas.

SVERIGES GULDKUST

Det blev så att säga mitt öde att genom uppväxt, arbetsliv och fritid få tillgång till ankarplatser i Mauritz Edströms Ådalen och Ludvig Nordströms "Tvärhamn" (Ulvöhamn) och "Köpmansvik" (Sundsvall). I denna triangel utspelas merparten av mitt lekamliga liv och en stor del av det andliga och därmed är jag tämligen tillfreds om man så törs säga. För att travestera samme Ludvig Nordström, en av de mest betydande skriftställarna från förra seklets första hälft, den som mer än någon annan förstod och lyckades ge gestalt åt denna landsända, inte bara som ett naturgeografiskt fenomen utan som arena för arbete och liv, entreprenörskap och social utveckling:

"Jag kallar det Sveriges Guldkust".

I en central passage i filmen "Resa till Sveriges Guldkust"1939 talar Lubbe om den höga kust som passeras och pekar på Mjältön med sina 236 meter över havet, Sveriges högsta ö. För att strax därpå gå över till till de massafabriker, pappersbruk och sågverk som bidrar till välstånd åt hela landet:

"Det är därför - naturligtvis! - som jag kallar detta Sveriges Guldkust".

Begreppet "Höga kusten" som uppfanns av vår länsstyrelse 1974 hade alltså en förelöpare redan 1939, men för Lubbe var denna naturgeografiska aspekt inte avgörande.

Denna hållning är en förebild för oss som arbetar med områdets historia och som försöker arbeta in de lokala kustmiljöernas kulturarv som resurs för lokal identitet och besöksnäring. Den naturgeografiska aspekten är i detta sammanhang underordnad den ekonomiska och sociala historia som ryms i Ludvig Nordströms Guldkust.

Den börjar vid Brämön söder om Sundsvall och slutar vid Skagsudde norr om Örnsköldsvik!

Se hela filmen från 1939

Att vara drevkarl eller den som hundarna jagar

Det är fascinerande att följa turerna med Mp. Fridolin var ytterst nära att falla p g a hur han förhållit sig till Yasri Khans sätt att hälsa på kvinnor och hans sätt att därefter kommentera detta sitt förhållande. Han kunde ju då ha sagt:

"Jag accepterade Khans demonstrativt avståndstagande hållning ty jag anser att kvinnorna är oss män underlägsna samt därtill orena."

Om han sagt detta då hade det efterföljande myckna kvittret och krigsrubrikerna fått en rimlig förklaring. Men det sa han ju inte. Han sa bara att han är en sån där modern väluppfostrad svensk som lärt sig acceptera uttryck för andra kulturer.

Efteråt har vi fått en debatt där bl a DN kunnat kritisera Löfvéns märkliga uttalande om att "I Sverige tar vi i hand när vi hälsar" utan att beskyllas för varken antifeminism eller kulturchauvinism. Problemet med Fridolin är att han låter sig jagas av medierna så att ha nu springer nu i zickzack Om jag var miljöpartist skulle jag kritisera honom för just detta.

Vem Khan är vet jag inte. Om Khans sätt att hälsa har den betydelse det anses ha av vissa då har många av oss något att lära. Det jag själv lärt mig är att vår otäcka tid ger laddning och verkande innebörder åt kulturella och religiösa ting som länge såg ut att ha förvandlats till döda ritualer:

- Varför hälsar du så där?
- Jag vet inte. Vi gör så.

Det nya frälset visar upp sig

Jag sitter och ser UG:s reportage om det moderna Sverige där vårt nya frälse visas upp i sitt elände. Man ser Belfrage fly UGs reporter som en jagad liten butikssnattare och man hör väninnan Dyrrsens lågkvalitativa svammel och man undrar vad de säger till varandra efteråt. De vet ju egentligen att myndighetsutövning i vår kultur baseras på en hundraårig etik där deras beteende är otänkbart. De har säkert vid ett och annat tillfälle anställt jämförelser mellan denna vår tradition och den som existerar i länder som Ryssland och Turkiet och funnit att vår är överlägsen deras. Nu ska de snart träffas och resonera och låta blickarna mötas, inte på tjuvars vis utan på det kultiverade sätt som motsvarar deras självbild.

Jag förväntas nu vara indignerad och förbannad men på något sätt blir man även i detta läge ett offer. Det hör liksom till spelet att man med jämna mellanrum ska stå där på någon borggård och knyta näven, därefter lufsa hem och steka sina köttbullar. Jag finner mig inte i det. Detta frälse förstör vårt land. De politiska partier som inte agerar i detta straffar ut sig själva.

En helt värdelös betraktelse

... och en hommage till ett par av våra främsta komiker,
som gav mig den text med vilken jag övade snabbskrivning
medelst pas-touch-metoden:


Gubben i lådan
guben i lådan
gubben i låddan
guben i låddan

Det var en gång en gube
som bodde i en lådda
med sina drängar bådda

De voro ute hela daggen
tills de fingo ont i maggen

/Karl Gerhards jubelsommar 1960/
..

Betvinga kroppen

SKI PREMIERE

2 km, Body says:
"Let's turn back"

Man says:
"Are you kidding? We just left the car!"

4 km, Body says:
"Hey old fool, this isn't fun anymore!"

Man says:
"Shut the fuck up and do your job!"

7 km, Body says:
"I am your fucking body, remember?"

Man says:
"Life is more than fucking, you should know that by now!"

11 km, Body says:
"God I hate you so much!"

Man says:
"Love you too baby!"

Ådalen, maj 1931

Begravningen den 21 maj

Bildsviten dokumenterar transporten av kistorna till Folkets Park i Kramfors, den stora manifestationen på Folkets Park samt sorgeprocessionen mot Gudmundrå kyrka.

http://www.adalen.org/1931.asp

https://open.spotify.com/track/1KGSPAeX3UIhhjIhB7AKnF

Lena Andersson anser eventuellt att Moren hade gjort sitt

http://dagens.dn.se/#reader/8519/a/1760690073

Jag har vid något tidigare tillfälle kallat Lena Andersson en nyliberal filosof. I denna text visar hon detta tydligare än tidigare. Jag respekterar hennes försvar för individen, ett försvar med delvis samma utgångpunkter som Svetlana Aleksijevitj's, men jag delar inte hennes historielöshet och det idelogiskt betingade avvisandet av solidariteten.

Hon menar att den som säger:  "Man kan inte lämna människor i fred att fördärva sina liv." .... i själva verket håller på att beröva dig och mig vår självbestämmanderätt och därmed våra möjligheter att forma våra egna liv. Men att kollektivismens tid är förbi. Att det enda som återstår är jag. Att folkhemmet följaktligen var moget att dö. Att det var rätt att det dog. Kanske att det var fel att det ens uppstod.

Så symboliskt då att låta en av dess kvarvarande arkitekter falla för en kula från en förfallen plebej, en av dessa som skulle förmås att stiga mot ljuset trots att hans sort varken vill eller förtjänar detta.

L Andersson är en randian light.

Min tid och din

Jag är arkivarie. Jag arbetar med tiden som objekt. Den tid som inte finns men som ändå förgör mig; den tid som flytt men som dröjer sig kvar som frusna sekvenser i privata efterlämningar och offentliga arkiv, dessa artefakter som överlever oss men som själva sakta dör. Någon smart jävel har sagt att arkivet först och främst lagrar det som inte blev nedskrivet: det svarta hål som finns mellan volymerna, serierna, hyllorna, ståndarna och som böjer av mot oändligheten. Jag tänker ibland att alla tider finns kvar hos en så länge man finns kvar. Den lille pojken ser huset han bor i och tänker "hus". Den åldrade mannen ser samma hus och placerar in det i ett femtioårigt kartotek, fullt av händelser och tilldragelser. När jag rör mig på gamla kända platser då är alla tider sammanflutna i en enda punkt som är "nu" och i visst avseende är tiden just då upphävd. I den meningen (men bara den!) är åldrandet en slags tilltalande rikedom!

Lars Lerins - en av vår tids största konstnärer.

Gotland som någons hangarfartyg med mera

När det gäller kallt krig och putinism tillhör jag de som under de senaste två åren valt att lyssna mer på en diplomat som Sven Hirdman och en ärrad statsman som H Kissinger än t ex C Bildt och Dagens Nyheters politiska redaktion. Inte därför att de senare alltid har fel och de förra alltid rätt utan därför att de förra placerar sina reflexioner i en större historisk kontext som rymmer frågan: "vad är överhuvudtaget möjligt i vår tid och tillsammans med denna nation?" medan de senare tycks mäla sig ut ur historien och låta motreflexen ta över. De förra riskerar sänka vår beredskap - se senare riskerar att provocera fram något som annars kanske inte hade utvecklats.
Kopplad till detta är frågan om den ryska utvecklingen är reaktiv eller autonom, dvs om den är ett svar på åtgärder från väst eller om den pågår enligt en av oss opåverkbar logik som t ex får sökas i den ryska mentaliteten, behov av revansch efter förra världskriget etc.
Det reaktiva perspektivet är dessutom inte oföränderligt. Det kan förhålla sig så att det som för 10 år sedan var reaktivt inte längre är reaktivt utan nu har rullat över i en eskaleringslogik som inte längre kan påverkas ens av den skickligaste diplomati. Oavsett hur vi bedömer orsakerna till den uppkomna situationen måste vi då konstatera att vi befinner oss i en ny situation som kräver adekvata åtgärder.

Detta tänker jag på när jag läser Wolodarskis artikeln. Det är sakligt sett nog inget fel på det ha skriver, det ser ut som ingressen till ett militärstrategiskt PM där den föredragande lyckats få med flertalet av de parametrar som bör beaktas i ett kort och medellångt perspektiv. Men när detta står att läsa i Tingstens tidning då inser man att de inflytelserika kretsarna i vårt land nu övergett tanken på en bestående fred. Jag tror inte heller på den, bl a av detta skäl; det som ingen tror på det överlever nämligen inte. Är vi därmed i samma båt? Beredskapsläge?

Inte riktigt än. Politik är ingen vetenskap och så länge det finns liv finns det hopp. Men dialog räcker inte eftersom ord inte räcker. Ord finns det på det hela taget väldigt gott om. Vi borde nog visa i handlingar att vi väljer att hålla oss utanför NATO.  

http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-vad-gor-sverige-om-det-otankbara-intraffar/

Ett klokt samhällsskick låter sig inte förgöras

"Svenska motståndsrörelsen" kan i skydd av vår grundlag systematiskt och ostört öva upplopp och knivslagsmål. Detta måste ha en gräns. 

Hösten 68 läste jag statskunskap i Stockholm och åhörde en föreläsning i statsrätt. Den mig jämnårige Mats Widgren (skådespelaren O Widgrens son, Helena Bergströms morbror) frågade professorn hur svenska staten skulle förhålla sig till de grundlagsskyddade fri- och rättigheterna om den hotades av en socialistisk revolution. "Då burar vi in er" sa professorn. Vi fann detta svar både logiskt och rimligt.

Wilks igen

1.5 miljarder muslimer, det är 21% av den nu levande världsanden. Där finns lava som glöder mer än nånsin, men det mesta är ganska svalt, om än icke kallnat. Av de 550 000 som finns i Sverige är 120 000 med i muslimska församlingar och 25 00 är praktiserande i ca 150 moskéer med lika många imamer. Om denna andliga befolkningsgrupp ökar utan att sekulariseras så som svenska kristna har sekulariserats under de senaste 100 åren då kommer detta land att gå bakåt i de flesta avseende som avses när vi talar om modernitet. Särskilt kvinnor bör då ta sig i akt. Jag säger detta såsom icke troende. Ett mål med "integration" bör givetvis vara att våra muslimer viker ned Allah och Muhammed i ett litet paket och placerar det i bokhyllan, avdelningen "Vidskepelser". Men innan vi och världen når denna punkt (när förnuft och rationalitet ersätter gudomlig förstockelse i våra mänskliga mellanhavanden) måste man inse att människors tro även är en materiell kraft. Wilks och de franska karikatyrtecknarna måste sättas in i detta sammanhang och - för tusan! - inte för att "relativisera" något kriminellt men för att förklara och begripa så att ens handlande inte utlöser krafter som är ohanterliga. Det sägs nu att yttrandefriheten inte bara bör försvaras utan även tillämpas till varje pris och i varje sammanhang. Ack detta önsketänkande! Om vi inte lyckas driva in en kil mellan de svalnade muslimska massorna och deras sekulariserade imamer och de bokstavstrogna, islamisterna och jihadisterna; om vi tvärtom lyckas förödmjuka och uppväcka harm hos massan av de troende - då är vi förlorade.

På vägen till helvetet

På den internationella säkerhetskonferensen i München den 7 februari

höll ryske utrikesministern Sergej Lavrov ett tal som återger den officiella ryska synen på såväl konflikten i Ukraina som på de växande "irritationsmomenten" i den Euro-Atlantiska zonen. Eftersom det knappast återges i svenska media bidrar jag till dess spridning:

http://fortruss.blogspot.no/2015/02/lavrovs-munich-speech-full-transcript.html

Lavrov sammanfattar argument som brukar framhållas av dem som är kritiska till västs aktiviteter under de senaste 25 åren - USA:s militära insatser i Asien, arabvärlden och Afrika som skördat miljoner människoliv, de opsykologiska och provokativa manövrerna från NATO samt EU:s ansvarslösa försök att dra Ukraina ur ett östligt till ett västligt geopolitiskt sammanhang; förvandlingen av EU till en politisk gren av NATO, utan hänsyn till hur sakerna uppfattas på den andra sidan av det som nyss var en järnridå. Kort sagt den segrarens och maktens arrogans som mer än en gång i historien gjort hela folk förödmjukade, skapat nationella revanschbehov och därmed på sikt bidragit till den typ av destabilisering vi nu skördar frukterna av.

Carl Bildt åhörde talet. På sin blogg skriver han: 

"Utan att yttra ett enda ord på engelska – han behärskar det språket närmast till fulländning – levererade han på ryska den ena bredsidan efter den andra mot USA och EU.

Och det var med argument och s k fakta mer förvridna och förvanskade än vad som brukar vara fallet. Det gällde förvisso när han diskuterade Ukraina, men när han gav sig in på Tysklands situation brast tålamodet hos delar av publiken och man började öppet skratta åt honom."

https://carlbildt.wordpress.com/2015/02/08/dygn-av-diskussion-och-diplomati/

Kanske har Bildt rätt. Med sin allvarliga och sympatiska framtoning påminner Lavrov om Sovjets evige grå eminens Andrej Gromyko, Saddam Husseins premiärminister Tariq Aziz - eller varför inte Tom Hagen i rollen som consiglieri i Gudfadern - men de som varit nära honom påstår att han tjänar sin herre lika lojalt som dessa. Och för övrigt - krigets första offer är sanningen och det är ingen hemlighet att Ryssland avsätter enorma resurser på lögnaktig propaganda. (Ljugandet i krig är en strategi lika rationell som reklamen ty den skapar förvirring hos motståndaren och den ger mer i utbyte än den kostar i form av nedskrivet förtroende).

 

Diplomati, historia och statsmannaskap

Dock detta handlar inte om sanning eller osanning. Det handlar snarare om behovet av statsmannaskap och diplomati, de slags mellanstatliga kvalitéer som är den politiska tondövhetens motsats och som i varje situation främjar livet, freden, samförståndet och samarbetet. 

I sin blogg spekulerar Bildt även om ett vapenstöd från västs sida kan få Ryssland att backa:

"Men med starkare defensiv förmåga skulle det kräva betydligt större militära insatser från rysk sida, och den eventuella aggressionen skulle då bli mycket tydligare med uppenbara konsekvenser för de övriga motåtgärder som skulle bli aktuella. Och därmed skulle möjligen förutsättningarna att begränsa en möjlig rysk fortsatt offensiv vara bättre. Därmed stärks ju faktiskt också förutsättningarna för de diplomatiska ansträngningarna – svaghet på den ukrainska sidan försvagar ju dessa."

Angela Merkel är uppenbart av en annan åsikt:

”Jag kan inte tänka mig en situation där en förstärkning av den ukrainska armén leder till att president Putin blir så avskräckt att han tror sig förlora militärt”

Om kriget är diplomatins förlängning så är vi uppenbart redan i förlängningsfasen. 

Gudrun Persson som är Rysslandsforskare på Totalförsvarets forskningsanstalt besvarar en fråga från SvD om vi riskerar ett storskaligt krig. Hon svarar: 

"Vi kan konstatera att vi har ett drastiskt försämrat säkerhetsläge i Europa och i vårt närområde. Jag tycker redan vi är i ett farligt läge. Den ryska synen är att det här är en konflikt mellan Ryssland och väst - Ryssland och Nato – snarare än mellan Ryssland och Ukraina, men att det utspelar sig i Ukraina." (SvD 2015-02-09)

Hur hamnade vi här? 

Diplomatin agerar i nuet med historien i ryggen. Strategier och geopolitiska "behov" som rullar fram över sekler kan vara occeptabla, förståeliga, rimliga eller värda vårt stöd. I samtliga fall kan de stödjas av aktiviteter i nuet som är antingen brottsliga - eller värda vårt stöd. 

Detta är inte en fråga om "rätt" och "fel", snarare om större och mindre intressen och svar på den obligatoriska fråga: vad är möjligt? För en modern Furst Metternich som Henry Kissinger framstår det som självklart att Krim och Ukraina inte kan bedömas utifrån de rena och av verkligheten opåverkade rättviseargument som växer ur skolböcker. I Washington Post skriver han (5 mars 2014):

“The West must understand that, to Russia, Ukraine can never be just a foreign country. Russian history began in what was called Kievan-Rus. The Russian religion spread from there. Ukraine has been part of Russia for centuries, and their histories were intertwined before then. Some of the most important battles for Russian freedom, starting with the Battle of Poltava in 1709 , were fought on Ukrainian soil. The Black Sea Fleet — Russia’s means of projecting power in the Mediterranean — is based by long-term lease in Sevastopol, in Crimea. Even such famed dissidents as Aleksandr Solzhenitsyn and Joseph Brodsky insisted that Ukraine was an integral part of Russian history and, indeed, of Russia. The European Union must recognize that its bureaucratic dilatoriness and subordination of the strategic element to domestic politics in negotiating Ukraine’s relationship to Europe contributed to turning a negotiation into a crisis. Foreign policy is the art of establishing priorities.”

http://www.washingtonpost.com/opinions/henry-kissinger-to-settle-the-ukraine-crisis-start-at-the-end/2014/03/05/46dad868-a496-11e3-8466-d34c451760b9_story.html

och till Der Spiegel säger han (13 nov 2014):

“… is important that Ukraine remain an independent state, and it should have the right to economic and commercial associations of its choice. But I don't think it's a law of nature that every state must have the right to be an ally in the frame work of  NATO.”

Der Spiegel: "But we cannot tell the Ukrainians that they are not free to decide their own future"

Kissinger: "Why not?"

http://www.spiegel.de/international/world/interview-with-henry-kissinger-on-state-of-global-politics-a-1002073.html

Är vi därmed blott offer för historien?

Ja, så till vida att vi alltid måste förhålla oss till historiska realiteter. Inom dessa ges alltid ett visst manöverutrymme, men den som struntar i realiteterna och inte förstår att manövrera blir det verkliga offret.

För mig är sovjetsystemets sammanbrott 1989 en avgörande realitet. Hur vi värderar detta sammanbrott är av samma skäl grundläggande för förståelse av var vi befinner oss i dag. Jag tillhör de som tycker att det som skedde var nödvändigt ... men i ett särskilt avseende på samma gång sorgligt. Sorgligt emedan det system som säckade ihop hade burit med sig förhoppningar från miljoner hårt arbetande i och utanför Europa. När vi diskuterar hur vi hamnat i den instabila och ganska dystra situation vi nu befinner oss i bör vi ha detta perspektiv i minnet. Jag tänker inte försöka vara uttömmande, men tänk om den västeuropeiska arbetarrörelsen gått i dialog med dessa desillusionerade arbetarmassor och förmått dem att skriva om sina förhoppningar i en demokratisk kontext. Det skedde inte. Det som skedde var att de prisgavs åt kapitalets Europa och fick finna sig i hånfulla vad-var-det-vi-sa-uttalanden från figurer som Jan Björklund – en av dessa kortsynta the-winner-takes-it-all-typer som sedan flera decennier dominerar europeisk politik. Observera att delar av dessa arbetarmassor nu rekryteras till de nationella och nyfascistiska rörelserna.

Detta om folkpsykologi. Detta om förödmjukelser och revanschism. När det gäller västs ekonomiska, politiska och militärstrategiska manövrer sällar jag mig till dem som i likhet med Stefan Hedlund, Sven Hirdman, Rolf Akelius, H Kissinger m fl är kritiska till västs opsykologiska manövrer och som anser att dagens situation kunde varit bättre om "vi" försökt sätta oss in i tankegångarna hos de föga demokratiska element som nu styr i öst och som inte drar sig för att utnyttja strömningarna till sin fördel.

Vad då göra? 

Det är klart att vi ska reagera. Rusta upp vårt försvar. Se till att inkräktare kan spåras upp och jagas ut. Försvara våra grundvärderingar. Jag stödjer det militära samarbetet med Finland. Jag är emot alla åtgärder som i onödan ökar spänningen i Östersjöområdet. Om Putin och hans entourage vill återupprätta Sovjetväldet med randstater och allt då kommer konfrontationen förr eller senare, men personligen tror jag att Putins vapenskrammel mer handlar om att befästa det som redan är intaget. Men han kanske tar Ukraina, steg för steg och vid varje steg med en kraftig nationalistisk opinion i ryggen.

Dock om väst inte infiltrerat Ukraina i syfte att dra landet över till EU och Nato då hade Ukraina sannolikt lämnats i fred. Kan det ukrainska folket sätta sig över dessa realiteter? Nej.