"SJÄLVUTNÄMNDA EXPERTER"

När jag googlar på uttrycket "självutnämnda experter" får jag 29 300 träffar.

De som får dras med denna nedsättande benämning är en brokig skara. Där finns de okunniga köksbordstyckarna, de som grundar sin mening genom att läsa några rubriker och vars tvärsäkerhet står i omvänd proportion till deras kunskaper i ämnet.

Där finns också en stor och mestadels tyst majoritet som grundar sin mening genom att följa med så gott de kan. De flesta av oss tillhör denna kategori. Jag skulle säga att vi utgör det demokratiska samhällets praktexemplar, upplysningstörstiga medborgare som man officiellt skryter om när man talar om politiskt engagemang, valdeltagande m m.

Men där finns, för det tredje, även en mängd experter som inte delar andra experters bedömningar. Den uppmärksamme och nyfikne icke-experten gör klokt i att lyssna även på dessa, dvs att inte utan vidare

förlita sig på de experter som genom sin myndighetsstatus har offentligt tolkningsföreträde.

Så finns förstås också de som skaffar sig pondus genom att låna statsepidemiologens kavaj, visserligen i största laget men ändå. Det är pinsamt, men på samma gång märkligt. Inom alla möjliga politikområden förekommer vetenskap och beprövade erfarenheter och experter som kan hantera dessa men likfullt anses det fint om vi som aktiva medborgare och valmanskår skaffar oss en uppfattning och ger uttryck för denna. Hanteringen av den pågående pandemin är ett undantag. I just denna fråga ska tvärtom svensken tiga och därigenom bevisa sin obegränsade tillit – den tillit vars historiska rötter Sverker Sörlin beskrev häromdagen. 

Vilken tur att intellektuellt fungerande personer som Lars Calmfors ibland gör sig gällande. Den intervju Calmfors gav i 16.45-Ekot den 6 maj 2020 var i sammanhanget välgörande: nykter och saklig och ett lämpligt korrektiv till den dagliga frontaluppvisningen på Folkhälsomyndighetens presskonferens.    

DEN PANDEMISKA MARKNADEN

En pandemi växer och breder ut sig som en marknadsekonomi. Lämnad åt sin egen logik växer den exponentiellt, snabbast i centra med hög omsättning, och blir snabbt global. Man kan bekämpa dess skadeverkningar och göra den uthärdlig men den kan knappast utrotas. När Covid-19 gjorts uthärdlig och fogats till raden av återkommande influensor då kan den pandemiska marknaden återta scenen. Ska den då lämnas åt sin inneboende logik? Ska den regleras så att drivkraften (=profiten lille vän) blir kvar men så att de negativa skadeverkningarna (=folkuppror lille vän) ej blir ohanterliga? Ska den tämjas och styras så att den t o m blir ett redskap för ett bättre klimat och ett bättre samhälle? Eller ska den helt enkelt avskaffas? De två första alternativen innebär att den globala katastrofkursen ligger fast, det fjärde alternativet är tyvärr helt orealistiskt. Återstår alternativ 3. Därom talas nu mycket, många fromma förhoppningar uttalas, somligt med nyfrälsta undertoner. Men den logik som arbetar i alternativ 1 och 2 den lever och överlever endast därför att var och en utövar sin basic instinct som producent, handlare och konsument. Jag tror att denna instinct är starkare än sexualdriften (och detta, pojkar och flickor, vill inte säga lite) och att den som förordar alternativ 4 därför är ute och cyklar (som en annan Chavéz eller Maduro).  Alternativ 3 alltså. Ingen enkel sak. Men det globala,  kollektiva och för de flesta ännu abstrakta klimathot som sysselsatte oss fram till senaste årsskiftet har därefter hamnat i skuggan av ett personligt och konkret dödshot - ett hot som vi samtidigt delar med alla andra. Klimatkatastrofen är lika dödlig men har ett förlopp som lurar individen, en logik som påminner om marknadsekonomins osynliga hand vilken (falskeligen) sägs skapa ordning och lycka där var och en blott ser till sitt eget intresse, men som i själva verket är inverterad: om var och en blott arbetar på sin egen överlevnad då går alla under.  Civilisationens överlevnad förutsätter att kapitallogik och marknadsmässig autonomi på alla viktiga områden ersätts med politiska beslut som utgår från folkflertalets behov och som grundas i de naturvetenskapliga insikter vi besitter. Som sagt: ingen enkel sak. Men nödvändig.  SvaraVidarebefordra

Not fade away

Det är någon som sagt att stilen betyder allt. Det är på sätt och vis ett genialt uttalande. Ordet leder tanken till yta och gestik, men vi behöver gå djupare. Vi behöver tänka på stilen som något som förenar de båda sidorna av ett janusansikte. Något som förklarar varför man är den man är, men som även skapar en medveten form för tillblivelsen.

Detta tar egentligen sin utgångspunkt i tankarna på min gamle kamrat B, som rycktes bort i december 2009. Vid 18 var han som många av oss andra, men lite mer. Han hade stil. Han visste vad som gällde och han lyckades följa sitt spår. Han blev det han ville bli och han förblev det han hade blivit. Han arbetade på sin sort, mer och bättre än de flesta.

Stil som erövrad kunskap, skön att bära. Läsandet var det vi värderade allra högst. Våra hjältar var inte de bästa fotbollsspelarna utan de mest bildade. Vi visste hur bildningens miljöer doftade och vilken färg den hade och vi ville befinna oss där.

Stil som hemmahörandet i litteraturen och konsten. Ett estetiskt rum som vi ville förhålla oss till som till det naturnödvändiga, som luft att andas.

Stil som kritisk distans. Att inte erkänna något förrän det prövats. Att inte hemfalla åt konventionen. Att söka dissonanserna och kontrasterna hellre än harmonierna och det utslätade.

Stil som humanitet, som kommer av förmågan till kärlek och insikt om den andres villkor (inledningsvis dock undanträngd av sex och åldersbetingad arrogans).

Stil som aristokratisk syra. Den som tillåter personligheten att framträda i sin egen rätt utan måttstock, den egensinnighet man tar sig rätten till efter långt och tålmodigt arbete på sin karaktär och som vi i ungdomen älskade att se utövas av dem vi beundrade.

När vi lade ihop tälten i Bouis de Boulogne i augusti 1967 efter fyra veckors liv som backpackers frågade B vad vi skulle göra under hösten. Någon sa att det var dags för Joyce och Pound. En av oss var 17, två var 18, en var 19. Parismiljön fanns i oss som en estetisk intelligens. De som haft den förstår vad jag menar. Vi hade en svävande men på samma gång kristallklar uppfattning om hur det framförvarande livet skulle levas och det sände euforivågor genom oss. Oh Gud, att vara ung.

Ja, vi hade stil. Men det är med stilen som med saftessensen, den måste spädas för att bli drickbar. Den måste levas genom allt det som man delar med alla andra, det som är livet. Kärleken, erotiken, föräldraskapet, kamratskapet. Det som görs för vilan. Det som görs för hälsans bevarande. Det som görs för andra människors välbefinnande. Det som görs för dem man älskar. Det som görs för det rena nöjet och förströelsen. Samt allt det man gör för att förtjäna de pengar man behöver för att erövra och behålla den materialitet som livet kräver.

Livet består kanske i att först finna sin stil. Och därefter hantera utspädningen. Så att stilen i allt väsentligt blir kvar?
Eller att finna att utspädningen gradvis blir viktigare än det som ska spädas ut. Att skräpet på botten av den goda drinken i själva verket är smulorna av den unge mannens alla idéer om hur han skulle leva sitt liv?

Jag vet inte. Någonstans däremellan befinner vi oss allihop. Det visste B.

Det oacceptabla slutet

Inom loppet av en vecka avled två av mina bästa vänner.
Den ene blev nära vän för femti år sedan, den andre för åtta år sedan.
De hjälptes åt att göra mig till den jag är och bidrog till att göra mitt liv meningsfullt.
Och så plötsligt: borta.
Vikten av att få leva och fylla detta liv med innehåll är absolut. Den går mot oändligheten och kan därför icke mätas.
Sorg kan därför heller icke mätas. Den kan tryckas ihop och placeras bakom pansar eller försvinna i dimman hos den senile men rätt uppfattad är den oändlig.
Men vad ska man säga om döden. Den arbetar snabbt och nyktert, rycker bort oss utan respekt. Ser på oss likgiltigt och avlägsnar oss som ett hopknycklat papper. Hur kan liv få upphöra på ett så respektlöst sätt.

Under Bachs slängkappa

Jag undrar om det finns en nordisk kvalitet.
Vad är det som gör att man kan längta efter mörkret och den svinkalla vinternatten. Att få stampa av sig i farstun och gå in i värmen och känna doften av eld. Eller grå vadmal och morgonkaffe kl 06.00 i ett kök som just värms upp. Eller tung snöskottning i skenet av en brolampa. Eller att lufsa genom skogen när skymningen övergår i mörker och sista biten vägleds av stjärnhimlen. Eller att åka tåg genom det öde landet där naturen glor på dig liksom frågande: varför åker du hela tiden ifrån mig. Ljusår från de essenser och former som härskar i moderniteten, ljusår från den kommersiella tomtens Rovaniemi med dess Coca-Cola-färgade utbud, ljusår från den moderna medelklassens obligatoriska och redan uttjatade rosa champagne. Dras vi till kylan och mörkret och strängheten, eller uppstår skönheten först när det tänds en lampa, när fötterna trots allt är varma och när man under alla förhållanden kan unna sig kaffet? Växer skönheten således under knapphetens kalla stjärna, den som tvingar mig att vara strävsam och ger mig förmågan att njuta av de små lättnader som kan åstadkommas? Finns det således en kvalitet i att det goda endast kommer till oss genom springor i det tillstängda och förbjudna? Vad är det för skönhet som växer under sådana förhållanden? Är det riktig skönhet eller är det svärmerier som uppstår vid läsningen av någon gammal vintersaga? Eller är det till och med den gamles vemod?
Den svärtade vedspisen tillhör det förgångna men varje tid har sin stränghet och kräver sin strävsamhet. Verklig lycka och verklig skönhet existerar alltid i förhållande till dessa grundvillkor. Vi arbetar och njuter frukterna. Vi vilar i arbetet därför att vi vet att det är nödvändigt, alltså i grunden gott. Vi njuter frukterna därför att vi har förtjänat dem. Det finns musik som uttrycker detta. Det finns gammal musik som överlever därför att denna sanning består.

Ulvöhamn 22 februari

Den klara och kalla vintern blev gradvis mildare, vinden tilltog och idag faller snön våt. Tvärs genom det kopplade fönstret hör jag blåsvädret, men inga bränningar ty istäcket sträcker sig halvannan kilometer i riktning mot Finland. Jag har druckit morgonkaffe och sitter här och skriver istället för att arbeta med mitt manus om det amerikanska arkivväsendet. Klockan tickar målmedvetet mot 14.30 när vi ska äntra folkabussen för transport till Fjären, där båten väntar. Söndagsångesten är den enda ångest man delar med nästan alla. Den är inte så farlig, men tillräcklig för att förstöra dagen. Den är motsatsen till fredagens eufori, när allt ännu är möjligt, när inga möjligheter ännu är förspillda och det är väldigt långt till måndagen.

Den som förmår förvandla alla dagar till fredagar kan skatta sig lycklig.


Rolf Sahlén pimplar

Mina pojkårs fredagar inföll på lördagarna. Vi hade rolig timme och slutade klockan ett, om läraren var på sitt bästa humör t o m klockan tolv. Jag kom då hem samtidigt som min far. Dessa lördagar inföll alltid en skinande vårvinterdag när det droppade från hängrännorna och solkatterna spelade hemma i köket. Det kunde hända att vi vallade skidor för söndagens utflykt. Eller att vi pimplade på älven. Det kunde också hända att vi drack Liptons te och åt rostad långfralla. Emellanåt kunde dock hända att jag avstod från hemtrevnaden och sparkade vintervägen över älven till Herthas café i Nyland, där jag intog varm choklad med dopp. Jag var 10 år, jag beställde "en kopp choklad och en mazarin" av den svarthåriga och respektingivande Hertha och det kostade mig en god del av min veckopeng. Hertha hanterade sin roll i pojkvaskerns första frigörelse med en försiktigt munter nådighet som jag noterade men kanske inte till fullo förstod.

Men lördagen föregick en söndag när jag skulle gruva mig för måndagen. Den började med morgonbön och fortsatte med en timmes högläsning i bänk, i tur och ordning från Eva till Hasse och från Hasse till Bosse och från Bosse till Tom, ett tjogominuterspass där jag som svår stammare skulle traggla mig igenom femtio konsonanter och lika många vokaler till ackomanjemang av kamraternas generade fniss. Det Hertha givit mig återtogs varje måndag av min lärare, och jag säger som huvudpersonerna i Singers böcker om sina döda ovänner: må maskarna äta honom.

Ångest. Inte fritt svävande utan fäst vid vissa konkreta helveten som förorsakas av konkreta människor. Nej, jag har icke förlåtit honom.

Den som slipper gruva sig för måndagen kan skatta sig lycklig.