"SJÄLVUTNÄMNDA EXPERTER"

När jag googlar på uttrycket "självutnämnda experter" får jag 29 300 träffar.

De som får dras med denna nedsättande benämning är en brokig skara. Där finns de okunniga köksbordstyckarna, de som grundar sin mening genom att läsa några rubriker och vars tvärsäkerhet står i omvänd proportion till deras kunskaper i ämnet.

Där finns också en stor och mestadels tyst majoritet som grundar sin mening genom att följa med så gott de kan. De flesta av oss tillhör denna kategori. Jag skulle säga att vi utgör det demokratiska samhällets praktexemplar, upplysningstörstiga medborgare som man officiellt skryter om när man talar om politiskt engagemang, valdeltagande m m.

Men där finns, för det tredje, även en mängd experter som inte delar andra experters bedömningar. Den uppmärksamme och nyfikne icke-experten gör klokt i att lyssna även på dessa, dvs att inte utan vidare

förlita sig på de experter som genom sin myndighetsstatus har offentligt tolkningsföreträde.

Så finns förstås också de som skaffar sig pondus genom att låna statsepidemiologens kavaj, visserligen i största laget men ändå. Det är pinsamt, men på samma gång märkligt. Inom alla möjliga politikområden förekommer vetenskap och beprövade erfarenheter och experter som kan hantera dessa men likfullt anses det fint om vi som aktiva medborgare och valmanskår skaffar oss en uppfattning och ger uttryck för denna. Hanteringen av den pågående pandemin är ett undantag. I just denna fråga ska tvärtom svensken tiga och därigenom bevisa sin obegränsade tillit – den tillit vars historiska rötter Sverker Sörlin beskrev häromdagen. 

Vilken tur att intellektuellt fungerande personer som Lars Calmfors ibland gör sig gällande. Den intervju Calmfors gav i 16.45-Ekot den 6 maj 2020 var i sammanhanget välgörande: nykter och saklig och ett lämpligt korrektiv till den dagliga frontaluppvisningen på Folkhälsomyndighetens presskonferens.