1 juli 1956, 07.00

Han fick på sig kläderna och passerade ut genom farstun utan att upptäckas. Den friska sommarmorgonen kändes som små stick i näsan, där fanns inslag av rå fukt och nuvuxet gräs och försommarsly från gårdstomtens utkant. Han arbetade raskt och med en sprittande uppåtgående känsla i maggropen. Det gällde att behålla försprånget, att behålla ensamägandet till sommarmorgonen och innan alla andra vaknat hinna samla ihop pinalerna och komma iväg till kajen. Spöet och maskburken hämtade han i vedboden, bly och extrakrok i snickarboden. Han gick längs vedbodens gavel och passerade genom den svala doften från bodvinden med dess bråte av gammalt virke, halvfuktiga tidningar och piskuranter, tapetrullar, farfars lövsågningsövningar, de hembyggda sparkstöttingarna, näverkonten, den rostiga brandsprutan, det trasiga besmanet, lagret av smidda spikar, gamla gångjärn och beslag, trasmattor m m och tre generationers skolböcker, de senaste inslagna med vaxat skyddspapper. När han rundade nedre hörnet mötte han den fräna utdunstningen från maskhögen, där de eftertraktade daggmaskarna kröp runt bland löv och kvistar tillsammans med tvärrandiga pissmaskar och en och annan tusenfoting.
Anlagd för att ta hand om löv från tio jättebjörkar var den byns bästa maskhög, sin ägares stolthet, vida känd för den otroliga mängden maskar och för reproduktionförmågan. Snåljåpen Bodén i Köja lyckades tömma högen när han skulle till fjälls och meta röding, men året därpå var den återställd.
Med tjugofem daggmaskar i burken var det dags att ge sig iväg. Han höll burken i vänster hand och spöet i den högra och kunde då manövrera cykeln, utför den branta backen mot landsvägen. Han var en skicklig cyklist. Normalt kunde han trampa raskt ända till nedre delen av backen där det gällde att tvärnita för att inte glida ut på stora vägen, men nu fanns ingen att skrämma med denna uppvisning utan han gled lugnt nedöver. Den sprittande känslan höll i sig. Han visste att han skulle hinna fram till kajen innan morgonen övergick i förmiddag och älvens vattenspegel revs upp av den tidiga sjöbrisen. Han cyklade ned genom byn och förbi pensionärshemet och vek av till höger vid KG:s mack, ned längs den gamla vägen mot gammbageriet och Nyhamns-kajen. Här doftade tjära, ruttet timmer och blöt kätting. Raskt monterade han den första daggmasken och svepte ut betet med det täljda spöet. Fisket började nu. Allt var under kontroll. Han ägde ännu sommarmorgonen, vattnet låg nästan stilla och de enda ljud som hördes var det stilla klucket från Isakssons och Vikners båtar. De hade båtar med aktersnurra. Isakssons båt var störst för han var skollärare. Han hade en aktersnurra av märket Archimedes som aldrig startade. Vikners var en liten Seagull. Den krånglade aldrig. Kluck kluck. När sommarbrisen började framåt 11 skulle kluckandet få sällskap av kättingarnas klatter-klatter och den dova suck som uppstod när kättingarna stoppade båtarnas rörelser framåt och bakåt. Han var ensam. Om han inte vore där, vem hörde då båtarnas kluckande? Om ingen hörde det, fanns det då?
Att meta i blankt vatten, att äga morgonen när det daggfriska övergick i torr solvärme medan vattnet ännu låg stilla och oljigt. När han inandades spreds magkänslan upp mot bröstkorgen. Han var 8 år, han mådde gott och han visste om det.

"Jag ägnade mig också åt de andra vanliga sysselsättningarna, som att bada i vattenfyllda schakt och i fiskdammar, åka kälke eller köra vad som kallades stötfångarrally, där man tog tag i den bakre stötfångaren på en bil och följde med genom snön, se på fyrverkerierna den 4 juli, bygga trädkojor-"
(Bob Dylan, Memoarer, Del 1. 2004.)

Tick tack

Väldigt ofta sysslar jag med tiden, eller snarare med tidens gång. Det kanske beror på att jag är arkivarie och att jag i mina förråd s a s härbärgerar frusen tid från olika epoker. Den kunnige arkivforskaren kan faktiskt arbeta sig igenom ned genom de äldre tidevarven, i skikt efter skikt, och om det material som återfinns är riktligt kan väven bli så tät att den flydda tiden rör på sig. Individer som man samlar många uppgifter om blir levande. Det finns människor i mina arkiv (dvs de arkiv jag ansvarar för) som varit döda i 100 år och som skulle få en chock om de visste vad jag vet om dem. Ibland vet jag mer än de visste själva när de levde. Jag är ingen lagbrytare, all sekretess upphör efter 70 år, men det är inte förekomsten av rent integritetskänsliga uppgifter som är det viktiga här utan sammanförandet av väldigt många i och för sig triviala uppgifter. Ett människoliv är i första hand en ansamling av trivialiteter. En människa kan under sin levnad inte alltid överblicka den vardagsgröt som omger henne och hon har f ö fullt upp med att äta denna gröt för att orka dokumentera den. Det är också så att våra museer och arkiv alltför ofta varit så upptagna vid de stora yttre händelserna (det som dokumenterar samhällsförändringar, viktiga historiska ögonblick etc) att de tvingats försumma trivialiteterna.
Den klassiska dagboken och den privata brevsamlingen är därför ovärderliga källmaterial för de som vill krypa bakom de stora rubrikerna och återfinna det faktiskt pågående livet, det liv som alltid måste äga rum på en viss existerande plats och beröra vissa existerande människor. Det finns också äldre människor som minns och kan berätta. Någon gång i början av 1980-talet frågade jag min mormor Therese var hon befann sig och vad hon gjorde i det ögonblick hon fick veta ett de skjutit fem arbetare i Ådalen, någon mil från Lugnvik där hon bodde. Hennes minne var en tidsmaskin, jag tryckte på knappen och den surrade igång: "Vi satt på bron däri Västbruke och n`Havard kom förbi å berätta... de va int nå mer". Men att de äldre minns räcker inte, det måste också finnas någon som frågar och lyssnar och som på något sätt för kunskapen vidare. Jag är inte ensam om att gräma mig över alla frågor jag inte ställde.
Det mänskliga medvetandet är ett svårforcerat forskningsfält. Vi föds in i en värld som finns i vårt huvud när vi går ut i livet. Det vi gör i livet lägger lager på lager till denna värld och en del av de nedersta lagren blir småningom tunnare, men på något sätt finns allt kvar. När vi når medelåldern är vårt medvetande en tidsmaskin som vi kan välja att aktivera. Det som 30 år tidigare var en mental miljö så hemtam att vi inte såg den blir något annat, det får distans och vi ”ser” plötsligt det vatten vi simmat runt i. I detta ögonblick blir varje ihågkommen trivialitet värd guld. Jag ger ett kungarike för att få återuppliva den autentiska halvtimmen mellan 17:00 och 17:30 torsdagen den 2 juni 1959, i Nyhamn, i Sven Lundquists kiosk. Sven står vid disken, stöder sig på ena armbågen och har andra handen på höftbenet. Han röker pipa. Framför disken står BJ, hans svärfar, de muttrar över ”snålbönnren”. Längre in sitter Rolf Nordlund och Lars-Ola Viberg. In kommer Döven, alltid glad och gestikulerande, köper kvällstidning och cigarretter. In kommer Georg, lika glad, säger något, kanske om fisket. In kommer Lundblads pojke, han med den guldfärgare Triumphen, 750 kubik. När han fått sin Aftonbladet och lämnar kiosken följer smågrabbarna med ut för att få se rivstarten. Han plöjer en 30 meter lång fåra i den grusväg som går genom Nyhamn och försvinner bakom kurvan vid Nordins. Vad är detta för slags samhälle? Lika märkligt som en plats i Sydvästafrika, eller Michigan, eller Hunan.

Ådalen - gamla bilder

Willy Öberg och hans MC

Köja Folkets Hus

Ragnar Isaksson och hans klass 5-6 vt 1957. Denna vår gick bl a Evy Strindlund i klass 1, jag själv i klass 2, Eva Blomberg i klass 3 och Kenth Timan i klass 4.
Bakre rad fr v:
?, Birgitta Isaksson, ?, Viveka Pahlin, ?, ?, ?, ?, Ann-Lis Nordquist, Kerstin Hansson, ?, ?, ?, Roger Lundquist
Främre rad fr v:
Tommy Sandin, Sven-Axel Sahlén, ?, Rolf Nordlund, Tord Edkvist, Lars-Olof Wiberg, Bohlin, Göran Sjölund

Mariebergs brädgård.

Äldre bild över Nyvik (Köja såg)

Okänd redd

Mariebergs lastageplats.

Rolf Sahlén

Marieberg. Snickeri och virkesmagasin.

Rune Ingelsson

Pimpeltävling i Sörviken

Kolbjörn.

Sven Lundquist och Georg Sahlberg

Bommen. Helmer Eriksson överlägger med förvaltare Johansson.

Bommen. I reklammössa: gubben Tunberg. I vit skjorta: Carl Blomberg.

Lotthard Lundquist och Rolf Sahlén

Arbetslag i plattskjulet.

De fyra bakre fr v:

?, Kjell "Tjippen" Backlund, Seth Eriksson, Roland Backlund

De fem främre fr v:

Gustaf Sjölund, Indemar Sondell, Elis Molin,?,?

Främst: "Pjatten" Strindin och Kalle Ingelsson

Fr v:

?, Alge Westerlund, Georg Sahlberg, ?, ?, Sven Lundquist

Juni 1967, Marieberg och Gaza

Kaj och utskeppningsmagasin, Marieberg

Det var ett av mina sista sommarlov, det var i juni 1967 och jag befann mig i truckbrädgårn för feriearbete. Jag var 19, Tjalle var 21, vi hade åkt från Nyhamn till Marieberg på varsin Push, jag Florida och Tjalle Dakota, jag otrimmat och Tjalle med pluggen ur, alltså snabbare, men Tjalle höll alltid igen för att vi skulle kunna snacka medan vi körde. Vi var vuxingar och hade egentligen mopedåkandet bakom oss men Marieberg ligger halvannan km från Nyhamn och vi hade varken cykel eller bil.

Förbi Timans affär, förbi gammskolan och så direkt ned till vänster. Mopederna ställdes vid truckgaraget varefter vi promenerade bort mot truckbrägårn med våra fikaväskor. Termoskaffe, två sockerbitar, fyra limpmackor med ost. Thord min klasskompis bodde i Marieberg och var redan på plats.

Elis, ansvarig för järnvägsvagnar från lastarbrygga till torkhus

Den gamla brädgården var borta sedan tio år, det sågade virket torkades inte längre i brädstaplar stora som egnahem utan virket ströades upp på järnvägsvagnar som rullades in i torkhuset för snabbtorkning. Därifrån ut på truckbrädgårn, en platt grusplan där truckförarna Kronström och Melander körde kors och tvärs med nytorkade virkeslass som hämtades från sågverkets järnvägsvagnar, virke som nu skulle avströas och längddras, därefter paketläggas eller buntas - eller färdiga paket av längddraget eller buntat virke som skulle till utskeppningsmagasinet. Det var mitt sjätte sommarjobb och jag kom gående som en säsongsarbetarveteran. Allt var som förut. Längst bort Rune Ingelsson och Emil Isaksson som längddrog och lade paket, strax intill Tolle Boija som buntade trekvart tre kvinta, mittemot dem två som buntade en tum fyra, gubben Molin från Nyhamn och Henning Westin från Strinne, han med Renaulten. Vi hälsades som återvändande flyttfåglar, kanske som ett sommartecken, inte utan uppriktig glädje. Rune log som alltid och sa inte mycket, men Tolle tog en rejäl paus för att språka med oss ungdomar och förhöra sig om våra studier.

Gubben Molin var stor och tung, med en stelnad nacke som försvårade vridrörelser, en dysfunktion som synkroniserade med hans bekväma läggning till den grad att man inte visste vilket som var orsak och verkan. Hans förmåga att åstadkomma saker med minsta möjliga åthävor hade nått den nivå som inte är möjlig utan stark vilja och uthållighet. Med ryggen vänd mot oss och endast 15 graders nackvridning (den lilla åtbörd som krävdes för att vi skulle förstå att han talade med oss) sa han:

Rune buntar
Henning och Emil samt pappa Rolf (närmast)

-Men gosse nu tro ja att vi få storfrämmande... jaha pojkar så nu ska ni föschöke er på å tjene lite pengar, jaa jaa... jahaja, få se nu, här ha vi Tjalle å så Sahléns pojken och... Thord, jaja.. å du Tom ja tro du bli länger än pappa din hur lång ä du? Nå ä´ru väll en två meter?

Molin var en fenomenal buntare, den vassa morakniven flöt som spelkorten i händerna på en trollkarl och inom några sekunde satt buntknuten stenhårt i ena hörnet. Tjoff!

Att börja dagen i sällskap med morgondaggen, med alla de försommardofter och dofter från nysågat virke och brädgårdssly som nattfukten lyfte in i mina näsborrar, det var att leva. Att tvinga sig upp i den sträva svinottan och först efter några timmars hårt arbete få känna sommarvärmen, det var att leva. Men solen stod snart högt, det var torrt och hett och redan kl 8 måste vattenståndaren uppsökas. En törst så bottenlös som den som bildas av svettdrivande arbete när solen står högt, den får icke bortslösas på dricka av sämre kvalitet. Vattnet måste vara kallt och det måste släppas ned som ett vattenfall genom den törstiges strupe.

Så här är det. Munnen stryks av med handens baksida. Det kalla vattnet dämpar svettningen. Man lägger in en ny snus. Det gör även Emil Isaksson längst bort i brägårn. Emil ses aldrig lägga ut, han lägger bara in. Hans regelbundet halvsulade snusbussar tar så stor plats att han inte förmår stänga munnen och i det ögonblick när han gapar för att lägga in en ny buss ovanå de andra då sprids den välbekanta doften över hela truckbrädgården och så stark är denna doft att den kväver all annan doft, till och med doften av truckarnas varma motorer och avgaser.

Men Tolle gammpojken, veteran i SSU, på sin fritid lekledare i folkdräkt. En aning förfinad, liksom förädlad, kanske ett vekare virke som härdats genom åren. Tolle har en upphöjd syn på ungdomen och han tar sig tid, han inger hopp om att en annan generation lyssnar när det yngre världssamvetet går igång. Till Tolle gick vi den morgonen måndagen den 5 juni 1967 när det krig var inlett som skulle vara i sex dagar och som skulle leda till att Israel ockuperade Västbanken, Golanhöjderna, Gazaremsan och Sinaihalvön. Nej, inget att hämta där för den kritiske studenten, Tolle var ursinnig. Han var en efterkrigs- och återuppbyggnadsidealist som lärt sig beundra den israeliska kibbutzsocialismen och han avskydde Nasser.