Nyliberal på jakt efter ett parti

Nyliberalen Alexander Bard - en av författarna till C:s famösa idéprogram härom året - utnämner sig till råtta och hoppar av det sjunkande skeppet C efter att ha kallat de centerkvinnor som försvarar sexköpslagen för "missfoster".
Riktiga ballonger stiger ju när de befrias från barlasten men frågan är vad som återstår av C när alla libertarianer har flytt. Vi andra stirrar förbryllat på spillrorna efter Fälldins gamla slagskepp.

Signe Dig, Du Europé!

EU välsignar oss och bevarar oss.
EU låter sitt ansikte lysa mot och visar oss nåd.
EU vänder sitt ansikte mot oss och ger oss sin fred.
I Monnets, Schumans och Merkels namn.

Amen.

Sedan Gud sade upp sig måste Välsignelsen utdelas av sekulära resurser, det kan icke hjälpas.

Är EU en av dessa sekulära resurser? Vill EU oss väl? Drivs EU med goda avsikter? Eller är EU en sån där inrättning som talar vackert om Fred och Rättvisa och Välstånd men som finns för att garantera rikedomar och fortsatt utplundring till förmån för de besuttna?

Jag vet inte. Kanske är EU en av dessa halvmesyrer, formade av både idealitet och egenintressen, dock existerande - värt att försvaras! - för att dess avskaffande skulle lämna oss ett tomrum. Nej inte ett tomt rum, fyllt av goda möjligheter, utan ett svart hål av knivar och knytnävar.

Man bör ju även betänka, att om ingen säger allt det fina då glömmer vi till sist även hur det borde vara och därför kunde ha varit.

Frågan är: kan Godhet ha en hemvist och överleva i den verkliga världen där vi finns och agerar och där ingen lämnat oss åt vårt öde utan där vi från början har ägt vårt öde eller åtminstone erbjuds möjligheten att erövra vårt öde.

Frågan är också: kan Godhet omtalas och utsägas utan att den som talar drar ett löjets skimmer över sig själv och hela saken? Kanske måste Välsignelsen även som begrepp sekulariseras, omvandlas till världsliga traktat, dem man numera kallar Styrdokument, som kan läsas och revideras och i god ordning följas upp.

Carl Bildt är under alla förhållanden en av EU:s överstepräster - en sekulär höjdare med rätt att utdela världsliga välsignelser. Hör hans tal:

http://www.dn.se/debatt/framlingsfientlighet-och-europafientlighet-ar-slakt/

AMF vilselder sina pensionskunder

Min korrespondens med AMF med anledning av att jag ej i tid meddelade att jag ville ha ut min tjänstepension under 5 år ist f livsvarigt 

Jag har en enkel uppfattning om tjänstepensioner och andra resultat av långsiktigt sparande: så länge man är förmögen att ta hand om sina pengar ska man se till att man disponerar dem. Det ligger uppenbart inte i institutens intresse. Om detta pratas icke. Vi har ett komplicerat och för den enskilde mycket svåradministrerat pensionssystem. Och vi har tillämpningsregler som  - åtminstone i AMF:s fall - medför att den som begår misstag faktiskt riskerar att gå miste om sina besparingar. Nog är detta upprörande.



Jag 2 april:

Hej

Vill också beklaga att jag inte i tid meddelat hur min tjänstepension ska betalas ut. Jag trodde att förinställt värde var 5 år. Nu var det istället livsvarigt. Kan det ändras?

Jag ringer er.

AMF 4 april: Hej!
Tack för ditt mejl.
Det finns ingen möjlighet att ändra utbetalningslängd på dina försäkringar efter det att utbetalningen startat. Detta enligt försäkringsvillkoren för KAP KL.
Med vänlig hälsning
Magnus Eriksson
AMF

Jag 4 april:

Jag antar att ni syftar på 15 § avtalet: "Utbetalning av avgiftsbestämd ålderspension sker enligt överenskommelse mellan arbetstagaren och försäkringsbolaget".

Ni kan inte hänvisa till detta avtal, endast till den överenskommelse som avtalet stadgar.

Inledningsvis vill jag nu att ni översänder en kopia av denna överenskommelse mellan AMF och mig.  

Men ni skulle minska förvirringsfaktorn och öka min s k kundnöjdhet om ni gick över från livsvarigt till 60 månader som default-läge. Den som uppvisar samma brottsliga uraktlåtenhet som mig - och därför erhåller samma högljudda erinran som jag fick av er medarbetare i förrgår - får då trots allt ut sina pengar i rimlig tid och kan omdisponera dessa. I detta fall blev de inlåsta. Det ligger inte i kundens intresse att de blir inlåsta.  

Tom Sahlén

AMF 8 april:
Hej!
Tack för ditt mejl.
Försäkringsvillkoren anger vilka ändringar som är möjliga att göra gällande dina försäkringar och inom vilken tidsrymd vi behöver informationen. I september 2012 skickade vi ut information till dig som anger vad du behövde göra innan den 1 februari 2013 om du eventuellt ville göra några ändringar i dina försäkringar.
Våra fullständiga försäkringsvillkor hittar du på vår hemsida AMF.se
Med vänlig hälsning
Magnus Eriksson

Jag 11  april:
AMF vilseleder sina kunder.
AMF berättar med väldigt små bokstäver och väldigt inbäddat om möjligheten att ta ut sin inarbetade tjänstepension under kortare tid än livsvarigt. Hos AMF är livsvarigt default. Avtalet med kunden innebär dessutom att den som inte senast 2 månader i förväg begär ändring får leva med sitt "beslut", dvs pengarna är inlåsta. Jag förlorar 1 300 kr per månad på detta. När jag klagar får jag veta att jag har mig själv att skylla. Och visst, kunden har sig själv att skylla, det är väl så ni säger på era seminarier.

AMF 12 april:
Hej Tom! Utbetalningstid kan se olika ut beroende på vad för avtalsområde man tillhör. En livsvarig utbetalning är i många fall en efterfrågad trygghet och är därför vårt förvalsalternativ för flera försäkringar. Vi på AMF kontaktar våra kunder första gången 7 månader innan man fyller 65 år för att planera kommande utbetalningar. Precis som du skriver går det inte att ändra utbetalningstid när man har påbörjat sin utbetalning vilket beror på lagar och kollektivavtal som vi måste följa.
Du är alltid välkommen att prata med vår kundservice om du har fler frågor kring ditt personliga ärende, du når dem lättast på 020-696 320 eller info@amf.se Hälsningar AMF

Jag 12 april:

Nej, det beror inte på lagarna och det beror enligt avtalsansvarig för KAP-KL på Sveriges kommuner och landsting ej heller på det avtal som existerar för KAP-KL mellan er och SKL, det beror uteslutande på avtalet mellan er och mig. Och det sistnämnda det tecknas och följs upp under förhållanden och former som gör att mitt eget misstag icke torde vara unikt. Inför min pensionering har jag som heltidsarbetande haft att hantera meddelanden från sex olika förmånsutbetalare vilka hanterar totalt ett tiotal små och mellanstora pensionskällor. Det är så systemet ser ut och ni är i högsta grad en del av detta system. Att er kundservice inte hjälper mig med detta det är ni säkert mycket medveten om (den som svarade höjde tonläget och förklarade mig för slarver). Mitt predikament är dock inte personligt utan principiellt. Ni säger "En livsvarig utbetalning är i många fall en efterfrågad trygghet och är därför vårt förvalsalternativ". Har ni frågat kunderna om detta? Vad skulle de säga (och göra) om ni med stora bokstäver skrev: Observera, att om du inte aktivt och i tid ändrar från förvalt "livsvarigt" till 5 eller 10 års utbetalning då blir dina pengar inlåsta, dvs då förfogar du inte längre över ditt surt förvärvade pensionskapital."

AMF 12 april:
Hej Tom. Tråkigt att höra att du upplever att du inte har blivit trevligt och korrekt bemött. Dina förslag till förändringar att exempelvis använda sig av större och tydligare text är bra för oss att få. Vi jobbar ständigt med att förbättra vår kundkommunikation och detta är värdefull input i det fortsatta arbetet. Om du känner att du har blivit orättvist behandlad vad gäller utbetalningstid eller annat vill vi gärna guida dig rätt. Du får gärna skicka mig ditt telefonnummer eller mailadress som ett privat meddelande här på facebook så återkommer vi till dig.


End of file 15 april:
Idag blev jag uppringd av en av AMF:s handläggare. Hon talade som om jag inget begripit och försökte få mig att förstå att ordningen för utbetalning av tekniska skäl icke kan ändras. Det går inte. Vi har våra regler. Så att. Tyvärr.



  

2013-03-22

Just nu finns bara en enda princip som hålls helig i Europa: principen om det finansiella systemets överlevnad. Alla andra principer slängs över bord som sandsäckarna i en sjunkande luftballong. Till vilket pris överlever detta system och hur länge?

2013-03-22

Det är ett sympatiskt grepp av Obama att vända sig direkt till ungdomen i Israel och Palestina.
Inga betydande samhällsförändringar har någonsin utgått från ett äldre ledarskikt. Det gäller universellt.

Långvariga krig eskalerar och låter extremister flyta upp till ytan. De ledare som bestämmer utvecklingen i Israel och Palestina har efter 65 års strider förvandlats till krigare utan förmåga att leda en civil och fredlig utveckling i sina länder. De är en olycka för sitt folk.
Självklart finns i botten på allt detta en historia av kolonialism och imperialistiska manövrer och stora oförrätter mot dem som kan betraktas som ursprungliga inbyggare, hur nu "ursprung" ska definieras. En ledning värd namnet har till uppgift att - i folkets intresse - lotsa nationerna ur detta elände genom att lägga äldre strider bakom sig och skapa fred på en nivå där freden är möjlig. Kanske 1948 års gränser. Eller 1967 åts gränser. Man ska göra detta inte för det "folk" som blott är en militärpolitisk abstraktion utan det folk som är summan av alla de människor vars enda liv utspelas bakom deras sandsäckar.

Just därför är det bra att vända den gamla ledningen ryggen och tala till de unga.

Från Łódź till Södertälje

Det finns lidande så bottenlöst att man inte kan förbli åskådare utan att fördärvas, utan att uppleva skammen att vara den medmänniska som lever vidare.

Många av oss vederfars de andras ringaktning och hat - t o m ondska - inte på grund av anstötliga eller löjeväckande egenskaper hos vår person eller egenskaper som de andra tillvitar oss som personer - utan egenskaper som tillvitas oss som grupp och som ansetts utmärka denna grupp i hundra och åter hundra år. Vi är många som ringaktas och hånas på grund av lyten och tillkortakommanden. Det är ledsamt och svårt, men det kan i bästa fall övervinnas. Min hud är dock inte färgad, jag tillhör inte någon sexuell minoritet, jag är varken jude eller zigenare. Jag har följaktligen sluppit leva med den i släktled efter släktled ärvda erfarenheten att vara ringaktad genom min grupptillhörighet och denna grupps historia.

Jag försöker föreställa mig hur en människa bär med sig denna vetskap, detta arvegods. Hur en sådan känsla hanteras, hur man håller den stången så att den inte förr eller senare förtär en.

Steve Sem-Sandberg beskriver i De fattiga i Łódź (2009) hur de 250 000 som stängs inne i det judiska gettot steg för steg berövas allt mänskligt och likvideras. Många dör i gettot men desto fler mördas genom att deporteras till olika förintelseläger. Till de som deporterades 1944 med ett av de sista tågen från Łódź hörde Göran Rosenbergs far David och den kvinna som skulle bli hans mor, Hala. I boken Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (2012) beskriver Göran hur dessa vid selektionsrampen i Auschwitz-Birkenau i en kaotisk och slumpartad process med små vinstodds blir klassade som icke färdigbehandlad människoreserv, hur David utsorteras såsom arbetsför och hamnar i Sverige medan Hala återkommer till ett befriat Łódź. Hala anländer till Sverige år 1946. Två år senare föds den som skulle hetat Gershon men som döps till Göran.

David Rosenberg och hans familj etablerar sig i Södertälje under stor tacksamhet. Arbete på Scania, två rum och kök, placering i tomtkö. Religion och judiska traditioner utövas diskret. Jag uppfattar Görans historieskrivning så att fadern betalar för det svenska samhällets nåd genom att låta sig helt integreras och bli mer svensk än en svensk, om läsaren förstår vad jag menar. David avslutar långt senare - dock alltför tidigt - sitt eget liv, efter år av djupnande depression. Kanske av alienation. Man måste fråga sig hur en människa ska kunna stå ut. Vad som blir kvar av ett liv där man först fått se sin släkt och sitt hem utplånas och därefter kommer i åtnjutande av respekt i det nya landet endast i den mån man lyckas undertrycka sin egen kultur. Det finns en dov sorg i Görans bok som inte bara ska förknippas med faderns personliga öde utan som även hämtar näring ur detta att tillhöra en ringaktad grupp, att få finnas och åtnjuta respekt bara i den mån man förnekar sig själv.

Otto Ullman hade anlänt till Sverige redan i februari 1939. Otto tillhörde en judisk släkt i Wien och var en av de hundratalet pojkar och flickor som tilläts emigrera till Sverige genom den internationella Israelmissionen - i Sverige ledd av pastor Pernow, i Wien av pastor Hedenquist. I boken Och i Wienerwald står träden kvar (2011) beskriver Elisabeth Åsbrink hur Otto och de övriga särskilt utvalda tas emot i Sverige under förutsättning att de lämnar sin mosaiska bekännelse och överlämnar sig åt det kristna evangeliet. Pastor Pernow som organiserar importen är inte ute i ett villkorslöst humanitärt ärende utan för att rädda själar. Han är inte nazist men han upprätthåller en av de traditioner som även nazismen kunnat hämta näring ur – den som handlar om den kollektiva skulden hos det folk som en gång förnekade Jesus - och han betecknar det som sker med judarna som ett Guds straff. ”Nu är Gud vid verket” säger Pernow och beklagar att han inte kan hjälpa Otto att få hit sina föräldrar. I de ibland nästan dagliga breven från Ottos föräldrar får man bevittna en existentiell dödskamp som är bedrövlig i ordets ursprungliga mening. Ingjuta mod och hopp hos den älskade sonen. Dölja eller släta över de egna umbärandena. Med bibehållen självkontroll be sonen undersöka om det ges möjlighet för dem att komma efter till Sverige. Allt förgäves. Vi får följa deras stegvisa nedfallande i allt större armod och det hemska slutet. Några ur familjens bekantskap transporteras till Łódź i Polen men pappa Pepi och mamma Elise avlivas i Auschwitz.

Tiden före Anschluss 1938 var uppenbarligen en tid när en judisk familj i Wien kunde leva ett gott medelklassliv men efter österrikarnas massiva anslutning till den tyska naziregimen blev förhållandena snabbt outhärdliga. Det har beräknats att 2 000 judar tog sitt liv under de första två månaderna. Strategin var lika självklar som omöjlig att realisera: först rädda sina barn, därefter sig själv, till sist de äldsta. I Sverige lever Otto från sitt 13:e levnadsår utan en enda anhörig, avstängd från den kulturella identitet som utvecklats genom uppväxten bland de sina i Wien. Här blir han bästa kamrat med den Ingvar som småningom skulle bli grundare och ägare av IKEA. Ingvar Kamprad är son i en i trakten känd nazistisk familj. Ingvar hans vän. Som parallellt utvecklas till en varm och trogen anhängare av Sveriges genom tiderna mest framgångsrike fascist och rasist – Per Engdahl. Hur Ingvar Kamprads psyke och intellekt är konstruerat kan få vara en gåta och hur saken hanterades av Otto vet vi heller inte mycket om. Ottos fortsatta liv i Sverige berättas inte i Åsbrinks bok men det antyds att han inte var lycklig.

Den 5 april 1939 skriver den i Wien instängda mamman Elise till sonen Otto på barnhemmet i Tollarp utanför Trelleborg: "I kväll åker Harry Schein ensam till Uppsala... Han ... ser dålig ut. Man jag är övertygad om att han kommer att hämta sig där uppe."
Harry var 14 år när hans mor lyckades få honom överförd till Sverige. Vi vet att hans syster räddades och att hans mor och övrig släkt blev offer för den systematiska judeutrotningen, men varken i hans egen biografi Schein (1980) eller i praktverket Citizen Schein (2010) får vi mer än glimtar från hans uppväxt i Österrike. I Lasse Holmqvists "Här har du dit liv" i maj 1984 är Harry kvällens gäst. Trots att programmet gästas av en av Harrys kamrater från den småländska bondgård där han tillbringade sin första tid i Sverige nämns inte med ett ord att Harry är av judisk börd och att det i själva verket är av just detta skäl som han befinner sig i Sverige

Den judiska tillhörigheten som en ärvd skam. Något att förneka eller åtminstone avstå från att berätta om. Tre öden. Tre strategier?

Lubbe om Köpmansvik och Öbacka

"Jag vet en annan sak. Jag kommer ej att kunna skrifva något ordentligt, något som jag själf kan gilla, förrän jag tvättat bort Härnösand ur ögat och fått klart för mig, att det nu är Sundsvall som är min stad." (Dagboken, 27 dec 1903)

                                               *******

"Jag längtar hem till H-sand. Här blir jag för gränslöst nersmutsad i detta mer än andra orättfärdiga samhälle - under öfverhumbugen Klippans kommandostaf." (Dagboken, 28 juni 1904)

                                              *******

"Jag har för någon timma sedan sagt upp min plats, talat med Ulfön och reser dit framledes på vinst och förlust. Jag är lätt som en ung fågel." (Dagboken, 24 feb 1904)

                                              *******

"... då stack försiktigt en vit, en bländande jättenäsa om uddarna.
Det var den första av de främmande kuttrar, som från två städer skulle komma till söndagens kappsegling.
Nu framgled den vita farkosten, och nu framgled i dess kölvatten ännu en annan, lika vit, lika stor, lika spöklikt glänsande på den juliblåa fjärden. Och slutligen kom en tredje, lika stor men kolmörk - två vita svanar och en svart.
Inte ett ljud förnams, och oss veterligt såg dem ingen.
Det var de segervissa herrrarna från Öbackas södra grannstad, en stad, där icke vett och gammaldags bildning ännu alltjämt dröjt sig kvar i gränder och smygar såsom i Öbacka, utan där det simpla och råa förvärvsbegäret härskade och med tiden många ärelösa blevo födda." (De tolv söndagarna, 1910)

                                              *******

"Och denna nya järnvägsbro här över Bergeforsen  betyder enkelt och simpelt, mina herrar, att Ostkustbanan håller på att knyta ihop Härnösands och Sundsvalls industrisamhällen till en enda massa, ettt enda samhälle, en enda stad, i vilken så småningom både Härnösand och Sundsvall komma att drunkna. Vi komma här att få se den största stadsbildningen i Sverige, och detta inom  50 år." (Landsortens problem, 1925)

                                          *******

"Just nu passerade en racer för fullt och vräkte upp sjö alldeles inpå oss  Det är inget fint sätt, men det är typiskt Sundsvall - det är, som om han vetat, att jag var ombord, jag eller någon annan Härnösandsbo, det är ju en gammal, det förefaller outsinlig fiendskap mellan de två städerna. Härnösand ser ner på Sundsvall från sin klassiska bildnings svindlande höjder, Sundsvall på Härnösand från sina staplar av pengar, men det är nog ganska knalt nuförtiden både med det klassiska i Härnösand och med penningstaplarna i Sundsvall, så jag tycker de båda kumpanerna borde kunna räcka varandra handen." (Denna flugiga värld, 1941) 

Västernorrland i våra hjärtan

Regeringens utredare Mats Sjöstrand föreslår i ett betänkande (2012:81) att det bildas en gemensam länsstyrelse för Västernorrland och Jämtland med säte i Östersund. Statens regionförvaltning i Härnösand skulle därmed fr o m 2015 deklasseras till lokalkontor.

Härnösand blir alltmer av ett Atén i modern bemärkelse, allt mindre av det "Urbs" som Öbacka-sonen Lubbe Nordström drömde om. Frånsett detta kan jag säga att jag under 30 år i offentlig tjänst hade många ärenden till Härnösand eftersom länsstyrelsen ligger där. Om den legat i Östersund hade jag möjligen åkt till Östersund men flera av de utvecklingsprojekt jag deltagit i hade där knappast haft en chans. Jag har ännu inte läst betänkande 2012:81, men att lägga denna exportorienterade kustregions centrum i Östersund är väl spiken i kistan för samordning norrut (Övik, den norra delen av Höga Kusten) och det lär inte befrämja tillväxt i Västernorrland.

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.5404462-harnosand-tappar-sin-status-som-residensstad?fb_action_ids=3951159221885&fb_action_types=og.recommends&fb_source=aggregation&fb_aggregation_id=288381481237582

Det är rent allmänt problematiskt att statens regionala styre är placerat i en viss kommun. Jag har sett många exempel på hur detta gynnat Härnösands kommun. I den aktuella frågan om universitetets lokalisering behöver ingen tvivla på var landshövdingen har sina sympatier. Men samma historia upprepas naturligtvis i Östersund. Det ska bli intressant att se vad utredaren har att säga i denna delikata fråga.

Förre kommunchefen i Örnsköldsvik uttalade för 25 år sedan att "Västernorrland har ju aldrig varit ett län" och menade med detta att samhörigheten mellan länets kommuner var alltför svag. Jag anser att han hade fel. Eller att det som då var rätt har blivit fel. Västernorrland är en region från Övik i norr till Sundsvall i söder som hänger samman genom sin gemensamma industrihistoria och sin näringsstruktur och genom det naturgeografiska landskap som formas av älvdalar och kust. Höga Kusten börjar i Nora men slutar i Nätra med Ulvöhamn som självklart kraftcentrum. När statens styrapparat nu ska byggas om och det diskuteras regionindelning m m då bör detta vara ett viktigt ingångsvärde. Kulturella gemenskaper och lokala identiteter är viktiga. De lever där människorna finns och det är dessa människor som förväntas skapa tillväxt och utveckling.

Härnösand och Sundsvall har i över 100 år käbblat om den inbördes maktordningen. Det kostade oss ett universitet 1965 och det riskerar att kosta oss en länsstyrelse 2015. Söndrade vi falla. Om Axenströms kvartssekelgamla bedömning är korrekt då är det lika bra att fortsätta på den inslagna vägen. Om han har fel är det hög tid att Sundsvall och Härnösand formar en gemensam utvecklingsstrategi, inte enbart för de egna kommunerna utan som draglok i Västernorrlands fortsatta utveckling. Det gäller att möta hotet från den effektiva administrativa aktivism som utgår från Östersund. Inte för att Västernorrland är "bättre" utan därför att länets älvdalar och kust arbetar med andra förutsättningar än det norrländska inlandet.   

SD - från knölpåk till kavaj och slips

Fascistiska och rasistiska rörelser har alltid sin grogrund i samhällsförändringar som river upp etablerade ordningar och skapar otrygghet för folk. När denna otrygghet drabbar stora delar av det vi kallar medelklass och arbetarklass då växer mottagligheten för det som nu utvecklas hos SD och som utgör bottensediment även i en Anders Behring Breiviks världsbild.

Men jag tror inte att man kan frälsa mer än 5% av svenska folket för en öppet rasistisk och våldsinspirerad fascism. I en relativt upplyst nation som denna når man inte särskilt långt med ett budskap som innebär att andra raser, etniskt eller religiöst sammanhållna grupper eller religioner har ett lägre värde och bör föraktas; man kommer en bit, men inte tillräckligt långt. Rent objektivt kan rörelser som kännetecknas av denna traditionella fientlighet mot "de andra" därför inte räkna med några framgångar. Den moderna fascismen växer utifrån denna medvetenhet - mindre i öppet hat mot de andra, mer i längtan efter och omtanke om det egna.

Och vad är då detta "egna"? Vi lever ju inte i nationalromantikens eller göticismens tidevarv, vikingahistorien är mest kuriosa för populärhistoriker och våra krigarkungar har för länge sedan upphört att göda en vital svensk nationalism.
Nu gäller folkhemmet. Jag har lagt märke till att Åkesson alltid ser plågad ut när han tvingas älta invandrarfrågor, ett område där bilden av SD är så etablerad att han är chanslös från början. Desto mer harmonisk ter han sig när han får prata trygghetsfrågor och fina svenska traditioner. Det svenska folkhemmet var socialdemokratins sätt att hantera de utmaningar som mellankrigstidens utveckling förde med sig, en del av en internationell krishantering som i Sverige färgades av att den leddes av en etablerad arbetarrörelse. I sökandet efter en modern politisk plattform har socialdemokratin lyckats sälja bort sin förstfödslorätt i detta folkhem. Ett och annat har övertagits av Reinfeldts nya moderater men stora delar ligger fortfarande ointaget, färdigt för exploatering. På denna mark söker sig SD nu framåt i en politisk inmutningsrörelse som påminner om guldgrävarnas. Så här folkhemskt talar Åkesson till SR:s reporter i radions Kaliber den 5 april 2009:

"... om nu invandringen kostar tiotals miljarder om året så påverkar det ju välfärden inte minst, det påverkar våra möjligheter till att bedriva en effektiv fördelningspolitik, det påverkar våra möjligheter att förbättra tillgängligheten i vården, det påverkar våra möjligheter att ha modern litteratur i skolorna, allting påverkas ju av att vi lägger pengar på någonting annat."

För reportern berättar Åkesson med reporterns ord "... att hans dröm och övergripande mål är att återskapa det svenska folkhemmet. Ett slags homogent samhälle med samma värdegrund där alla kämpar åt samma håll. I hans ombonade hus, i det kaffedoftande köket med bondkatten som stryker omkring, känns också Rosengård eller Hammarkullen långt borta."

SD gör sig nu av med politisk barlast från partiets grundläggningsperiod. I den utvecklingen är Åkesson ett perfekt verktyg. Han måste lyckas - och kanske är utsikterna att nå framgång med kavaj-och-slips-fascismen lättare i Sverige än på många andra håll. När den nu pågående skandalen har blåst över kan Åkesson arbeta vidare i den riktning som varit utstakad sedan länge: mot Heimat.

Folkhemmet är någonting bedrägligt. Mitt inne i den föreställningsvärld, de samhälleliga värden och de sanna mänskliga behov som uttrycks i ordet "folkhem" möts vi - vi som försöker bygga ett hem för allt folket och de som vill bygga ett hem för ett enda folk. Även när vi säger samma saker befinner vi oss på varsin sida av en avgrund. Den ekvationen är svår för våra politiker - men den som lyckas erövra inmutningen vinner.

Filmen om Olof Palme

Palmefilmen serverade på sätt och viss gammal skåpmat - historier man hört och filmsnuttar som visats ett otal gånger. Palme skildras även i denna film som en främmande fågel, ett original som genom ett under och med viss hjälp av Erlander lyckades vinna det stora partiets förtroende. Men Palme var själv en produkt av detta Sverige. Vem kan tänka sig en Palme i Belgien?

Palme beskrivs och framstår som en bländande retoriker, buren av en oändlig debattlusta, men faktum är att hans överdrivna retorik ofta ställer sig i vägen för den riktiga debatten. Hans insats på Stockholms kårhus i maj 1968 är t ex inte lyckad - han lyckas leverera just de argument som den kritiska publiken förväntar sig, han lägger feta fraser som åstadkommer provokationer där han kunnat gå i dialog. Man kan tänka sig att denna retoriska kapacitet med tiden blev att pansar som skyddade mot angrepp och som även skyddade mot otäcka frågor om inre spionage.

Det som berörde mig var den jovialiska regeringsatmosfär som härskade kring Tage Erlander och den folkhemska enkelhet som blir tydlig när man ser den på bioduk. Herregud, tänker man - vad har inte detta folk sluppit!

Vid Juholts sorti

I ett avseende har Juholt rätt: det är i partiet som den stora krisen härjar. Om Juholt efterträds av en dugligare ordförande kvarstår alla problem. Ingen ledare kan undkomma det faktum att (s) befunnit sig i kräftgång i tio år och att stora delar av sossarnas väljarbas har börjat leva medelklassliv. Att räknenissen Östros eller kansliräven Nuder skulle kunna ändra på detta, det är naturlivis en illusion.
Arbetarpartiet, folkhemsbyggarna, denna kolossala rörelse som fick en majoritet att stiga mot ljuset och som under 100 år var det icke-religiösa huvudalternativet för dem som trodde på rättvisan och solidariteten. De gav detta land en identitet, en av många delad uppfattning om vad det innebär att vara en anständig människa. Allt var inte denna rörelses förtjänst men den gjorde tjänst under en epok när den behövdes och fick därför en unik ställning. Nu råder en annan tid och alla som nu tar den lätta vägen och twittrar om den inte så kompetente Juholt borde kanske fråga sig: finns mänskliga värden som inte försvaras i vår tid? Vilka? Hur förhåller sig politiken till detta? Har politiken överhuvudtaget några visioner som överskrider en mandatperiod? Vi lär inte få något svar från Rosenbad, ej heller från sossarnas partihögkvarter. De som nu avgör Juholts öde är inte lösningen, de är bara en annan sida av problemet. Det är lätt att om (s) säga: "Moren har gjort sitt, moren kan gå" - men vad händer sedan?

http://www.dn.se/debatt/vi-bevittnar-nu-slutet-pa-partiets-hegemoniska-makt

Rätt, Greider!

Göran Greider har rätt, vi är i viss mening dömda till socialdemokrati. Så länge vi rids av en kapitalistisk marknadsekonomi med andra grundincitament än rättvisa och humanitet måste det finnas en politik som garanterat tar utgångspunkt i det senare. Detta är förklaringen till att SAP:s ledarkris hanteras som en samhällskris.

Hvad vilja vi?

Det är en röra i sossepartiet. Palme-historikern tillika Kramfors-bekantingen Kjell Östberg har skrivit en del intressanta saker om detta i Röda Rummet - http://www.rodarummet.org/web/tag/kjell-ostberg/.

Om jag uppfattar Kjell rätt så vill han se en återgång till de klassiska vänsterpositioner som kanslihushögern under ledning av G Persson och hans småpojkar och småflickor genomförde, främst efter 1990. Det som hänt är att SAP, drivet av personer som Östros, Nuder, Jämtin m fl, har anpassat sig till marknaden och politiskt drivit in mot mitten i svensk politik. Den anpassningen har inte belönats med ökat eller ens bevarat väljarstöd utan har snarare mötts av misstro.

Jag tror inte att väljarstödet hade kunnat behållas om man hade valt att stå fast vi de gamla positionerna. En svettig byggjobbare som sitter böjd över sin unikabox är inte längre representativ för den återstående arbetarklassen och än mindre för folket i stort. Människors "förvärvskälla" är inte längre den nyckel till hennes medvetande, hennes kulturella preferenser och hennes politiska val som den var fram till 1970-talet. Det är sant som sägs att välfärden tillåter individen att framträda vid sidan av kollektivet, att ens personlighet får utvecklas, att brukssamhället som en bild av den ideala livsformen är stendöd. I en sådan utveckling blir "rörelsen" allt tunnare, allt mindre livsagörande för de som deltar, och den blinda lojalitet som historiskt sett har kännetecknat förhållandet mellan rörelsens partier och dess anhängare övergår i tämligen illojala, villkorade allianser.
Socialdemokratin kan inget göra åt detta grundförhållande. De kan skryta med att i viss mån ha byggt bort sig själva.

Försöken att återfinna "rörelsen" eller "rötterna" saknar inte inslag av våta fingrar och opportunism. Hos valstrategerna och hos den kanslihushöger som fostrats i den moderna politikens spelstrategier är denna opportunism så inbyggd att vi tar den för given. En Östros kan t ex öppet spekulera om vad ett visst skruvande på skattesystemet kan tänkas innebära i termer av fler röster i nästa val.
Moderaterna klev åt vänster, anammade viktiga punkter i den socialdemokratiska politiken och berövade SAP en stor del av deras väljare. Man kan fråga sig varför de ska vinnas tillbaka om nu M redan driver deras politik? Spelar det någon roll vem som driver politiken? Är den socialdemokratiska rörelsen ett självändamål?

Hvad vilja vi?
Politik ska inte bedrivas för att vinna anhängare utan för att uppnå angelägna saker. Politisk hegemoni är naturligtvis bra för den som äger den, men kan det vara ett mål?

Krisen i SAP:s styrelse reflekterar en kris i hela partiet och krisen i partiet reflekterar en kris i arbetarrörelsen. Men krisen i arbetarrörelsen, är inte den ett uttryck för en mer djupgående samhällskris? Den typ av kollektivt självmedvetande som den europeiska arbetarrörelsen en gång representerade, inte bara i kraft av sin numerär utan förstärkt av en mental och kulturell hegemoni långt utanför rörelsens kärna, vilken betydelse har detta haft för utvecklingen av demokrati och välfärd i Europa?

Jag tror det är viktigt att politiken, som den mest artikulerade delen av det offentliga rumet, förmår reflektera ett kollektivt självmedvetande. Den långa röda tråden i det självmedvetande som socialdemokratin historiskt sett har förmått ge gestalt är måhända inte "arbetarnas väl" utan snarare rättvisa och humanitet. En gång ägd av kristenheten är idén om rättvisa och humanitet djupt rotad och följer knappast partigränserna, men vad sker med dessa värden i dagens Europa, i dagens värld?

Någonstans här måste det börja.

Bevare SAP för valstrategerna!

Mona Sahlin får nu kritik för tilltaget att låta hela partistyrelsen ställa sina platser till förfogande. Man säger att frågorna därmed förskjuts från "politiken" till "personstriderna" och att den nödvändiga eftervalsdebatten får en felaktig inriktning.

Det ligger en hel del i detta, men jag tror tyvärr inte att de krisgrupper som satts i arbete representerar ett hållbart alternativ. Mycket tyder på att de kommer att skrapa på ytan i partiprogrammet och i huvudsak ägna sig åt den politiska plattformen för nästa riksdagsval.

Hela iscensättningen ger intrycket av strategiska manövrer för att vinna väljargrupper, övertydliga när det handlar om dagspolitiken men skönjbara även när det gäller mer generella satsningar, t ex i talet om att ”närma sig” den nya medelklassen i städerna. Det finns något djupt osympatiskt i detta. Det manipulativa och beräknande draget i modern politik och den instrumentella skicklighet som uppvisas är raka motsatsen till det äkta engagemang som en gång existerade.

Professionella och betalda valanalytiker är duktiga på att analysera fyra år framåt, men de kan inte rädda sossepartiet. Varför? Vi ser en europeisk rörelse i kris. Problemen beror inte på felgrepp i den ena eller andra frågan utan på att rörelsen som sådan har kommit i otakt med samhället och delvis blivit irrelevant. Den traditionsbaserade arbetarrörelsen ger inte längre svar på vår tids frågor. De nutida frågor som kräver en rörelses hela engagemang har antingen lämnats utanför agendan eller tagits på entreprenad av de teknokrater som sitter i det politiska mittfältet. Vilka är vår tids frågor? Varför behövs vi i dessa frågor? Hur blir vi legitima i arbetet? Hur övertygar vi oss själva och alla andra om att vi finns i dessa frågor på riktigt, som en överlevnadssak – och inte bara som en strategisk manöver inför nästa valomgång? En viktig orsak till SD:s och deras gelikars framfart i de europeiska parlamenten är att de sätter tänderna i ett par av de frågor som absolut är vår tids frågor och att de kommunicerar med folks känslor. Palmes tal ”Därför är jag socialist” spreds under valrörelsen på u-tube som en nyttig påminnelse om hur det äkta och relevanta engagemanget en gång såg ut – när det dessutom hade goda avsikter. För det goda, mot ondskan. Någonstans här finns utgångspunkterna för morgondagens folkrörelse.

Istället för den närsynta granskning som nu igångsatts i partiet och som endast har som mål att göra SAP till regeringsparti år 2014 borde man inleda en längre, mer djupgående och möjligen mer smärtsam process för att omvandla partiet till ett modernt parti, med samma samhällsroll som den demokratiska arbetarrörelsen utvecklade efter 1900.

Mona och tvärtom

När Mona Sahlin pratar om "sjuksyrror" och "tjejerna och killarna på Saab" blir jag knottrig. Hon ger opportunismen och inställsamheten ett ovanligt fånigt ansikte. Jag kan heller inte med det där gråtmilda tonfallet som ska föreställa empati. Eller det där kisandet som försöker uttrycka charm när hon är ute och cyklar och vet om det.
Eller är jag offer för de där andra som jag inte tål, de ständigt coola, de som håller masken så att de får tics och smårynkor över hela ansiktet?
Det är ju inte modernt att vara känslosam. De som är indignerade i folkteven och de som vältrar sig i medkänslor och förtrytelser och upprördheter över än det ena och än det andra, de betraktas som losers.
Men Mona gör mig i alla fall knottrig.

Gaza II

Mitt ursprungliga inlägg triggades av en kommentar av C Bildt på "Alla dessa dagar" som handlar om "Statsmannaskap". Denna diskussion handlar om frånvaron av statsmannaskap i Israel. Den handlar också om en blandning av judisk religiös fanatism ("detta är vårt område"), en militariserad sionism med rötter i början av förra seklet och, inte minst, en genom återkommande krig förhärdad ledning som lärt sig älska sin egen styrka och förakta de folk som omger dem. De har krigat sedan 1948 men har icke åstadkommit fred. De har påstått sig skydda sitt folk sedan 1948 men fortfarande måste den israeliske kibbutsbonden ha kulspruteskydd när han skördar sina gula grape av märket Jaffa, som jag f ö inte längre äter. Det är en ledning som har ruttnat, som inte genom statsmannaskap förmår manövrera sig fram till ökad trygghet för sitt folk.
Jag är ingen expert varken på den judiska kulturen eller Israels historia, men Israel framträder för mig som en paradox. Jag uppfattar judendomen och de ortodoxa judiska kulturmiljöerna som fridsamma intill undergivenhet, en kultur och ett folk som historiskt sett ofta fått se sig kuvade av starkare krafter i de samhällen där de existerat. Paradoxen består i att deras stat är ungefär raka motsatsen. Som om det fanns ett kontrakt som sa: "Gör hur f-n ni vill, bara ni försvarar oss...".
Hursomhelst. Aggressiva människor och aggressiva statsledningar har en sak gemnensamt: de saknar empati, dvs de kan inte leva sig in i den andres situation men är väldigt bra på att demonisera denne. Vi kommer ihåg George W Bush när han mötte brandmännen vid Grand Zero i september 2001. Han sa en massa saker men hela innebörden kan reduceras till tre ord "Nä nu jävlar!" och han har därefter gjort allting fel. Afghanistan är söndersmulat, Irak är söndersmulat, hundratusentals civila är likviderade och antalet terrorister i världen har mångfaldigats.
Detta är inte ett försvar för Hamas. Det tar heller inte bort det ansvar som Hamas-ledningen har för vad som inträffat i Gaza. Även Hamas har en ledning som genom decennier av krig har förhärdats och lärt sig hantera sitt eget folk som offer - ett ruttet ledarskikt som saknar statsmannaskap. I dokumentären om Clintons försök att skapa en fredsuppgörelse får man se hur Arafat och Barak återvänder hem efter en intensiv period av överläggningar. De hade misslyckats, dvs de uppnådde ingenting för sina folk - men Barack kunde behålla sin position i ledarskiktet och den hemkomne Arafat hade mage att låta sig dras runt i hjältekortege.
Dock, när man fördelar ansvaret för detta svineri måste man backa tillbaka och bestämma vilka som trots allt står för "aggressionen", det vill säga vilka som tränger sig på, vilkas ökade närvaro som kräver att de andra tvingas retirera och samlas på mindre ytor. Svaret är givet.
Jag anser att man ska hävda 1948 års gränser. Staten Israels grundande är från början en konstruktion för att främja de brittiska intressena och korrekt vore egentligen att kräva återgång till en gemensam palestinsk nation med utrymme för både judar och icke-judar. Israel är emellertid en realitet.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Israel
http://sv.wikipedia.org/wiki/Israels_historia

Gaza

I denna konflikt ser jag bara resultatet av ett ruttet ledarskap som för länge sedan uppört att bry sig om de människor de säger sig representera. Kanske hade de rätt de som efter 6-dakriget 1967 sa att Israel var en omöjlighet, att en statsbildning som från första stund växer i krig mot omgivande folk - och i strid med gällande fördrag - aldrig kan skapa annat än hämndlystnad och revanschism. Det är detta vi ser. Generation efter generation av grupper som förlorat allt hopp och som bara finner mening genom att ägna sig åt terror. Nej, man kan inte återgå till läget före 1967, Israel är en realitet, men om undret skulle inträffa och det militaristiska ledarskiktet i Israel skulle erkänna 1966 år gränser då skulle utsikterna till fred öka dramatiskt. En sådan politik skulle vara rationell, dvs den skulle åstadkomma den fred och den trygghet man säger sig eftersträva. Om den dessutom byggde på medkänsla med alla de människor som drabbas av krigsvansinnet då fanns också utsikter till varaktig fred. Jag finner det märkligt att dessa djupt troende judar och palestinier låter sig ledas av slaktare. Om Gud fanns och jag var Gud skulle jag kasta dem i helvetet.
Tom

Obama

Nej jag tror inte på Obama. Eller, jag korrigerar: Obama får lov att visa att han är något mer än till intet förpliktande fraser. De lyriska kommentarena till hans seger - även från i normala fall sansade och kunniga politiska kommentatorer - är på sätt och vis hoppingivande. Jag menar de kanske vet något som inte jag vet. Låt oss således hoppas att det blir positiva förändringar.

En förändring kunde bestå i att inleda en politik som inte längre förödmjukar araber, ryssar och asiater. En annan kunde bestå i att upprätta ett neutralt förhållande till den judiska lobbyn i USA och till staten Israel. En tredje kunde bestå i att upprätta ett icke-neutralt, dvs negativt, förhållande till vapenlobbyn. Det är mycket man önskar sig. Man önskar sig mer av det modernistiska förnuft som växte under Kennedy och Clinton. Man önskar sig mindre av den religiösa identitet som växt under Bush och som inte bara handlar om Gud utan som också är en förgudning av nationen.

Sprätthöken

Man borde gå in mangrant på Carl Bildts blogg "Alla dessa dagar" och kommentera hans friåkningar i utrikespolitiken. Varenda svensk amatörpolitiker, alla vi som löser världsproblemen vid middsagsbordet eller i bastun, vet att nationella och kulturellt betingade förödmjukelser är kontraproduktiva för fredsprocessen. De får alltså motsatt verkan. De tvingar de vi inte gillar att agera för att inte tappa sina ansikten inför de som de ska härska över.
Vi vet också att alla stormakter tar sitt geopolitiska läge på största allvar samt att Ryssland har ovanligt stor del av sin gräns på fasta landet, dvs det finns ingen Atlant mellan dem och det av NATO behärskade området. Man behöver inte sympatisera med en enda av de åtgärder som Ryssland företar för att förstärka sitt geopolitiska läge på bekostnad av sina grannar, men man måste erkänna att geopolitiska realiteter existerar. Ändå finns det starka krafter som vill se Georgien och andra f d Sovjetgrepubliker som medlemmar i NATO. Det finns alltså krafter som tror att man ökar tryggheten i Europa genom att minska tryggheten i Ryssland.
Joschka Fisher har säkert rätt när han säger att den som ska tala med Ryssland måste vara stark, men det är en annan sak. De som tror att förödmjukelser och uppmarscher i vad som historiskt utgjort geopolitiska buffertzoner är stabiliserande åtgärder är ute och cyklar. Vår Carl är en ledande representant för dessa strömningar och bloggen där han jämför politiken i Georgien med Hitlers manövrer före 2 världskriget är anmärkningsvärd. Jag begriper inte att landets utrikesminister kan tillåtas bedriva privat utrikespolitik på sin egen blogg. Uttalanden som dessa, sker de å ämbetets vägnar, talar regeringen och utrikesnämnden genom hans blogg - eller menar vår Carl att kan kan agera som privatperson?