Dressyr - makt utan koppel

Till höger om mig satt ett saudiskt par, ålder 35.
De var diskret men fashionabelt klädda, båda i svart. Mannen i specialskräddad kostym med kavaj utan slag. Kvinnan i lång klänning samt en niqab som endast lämnade en smal, horisontell spalt. Mannen föreföll djupt koncentrerad på sin finanstidning och den utmärkta hotellfrukost som stod framför honom. Kvinnan åt diskret. Ingen av dem ägnade den andre en blick. Parets avmätta och behärskade uppträdande tydde på god uppfostran, sannolikt också betydande rikedom.

Hennes niqab lämnade utrymme för all den fantasi som min svenska manlighet kunde uppbringa. Ibland blänkte hennes ögonvitor i den smala spalten, som en hälsning från ett helt släkte, ett helt kön, en lazerstråle som tycktes bekräfta att vi som artvarelser lyckats identifiera vår position.
Jag är övertygad om att mannen och kvinnan registrerade min närvaro, att mannen visste att kvinnan registrerade min närvaro och att kvinnan visste att mannen visste att vår närvaro var ömsesidigt registrerad.
I en annan miljö, med andra aktörer - inte dessa saudiska bordsgrannar, inte denne beskedlige svensk som lät sin fantasi löpa längs olika högst hypotetiska scenarier - hade situationen kunnat bli laddad och till och med farlig. Men här - inga hotfulla blickar, inga avvärjande åtbörder, endast denna avmätta närvaro som lät mig förstå att läget var under fullständig kontroll.
Situationen inneslöt ett kraftfält som hölls samman endast av den maktordning som existerade mellan mannen och kvinnan. Ägare till väldresserade kamphundar sätter en ära i att hålla dem utan koppel. Dressyr är makt utan synliga redskap.

   

Om ett Athén i Norrland

Uttrycket "Norrlands Athén" lär komma sig av att Härnösand före 1800 var den enda stad i Norrland som erbjöd högre utbildning – trivialskolan och gymnasiet existerade redan från 1650-talet i en stad som grundats 1585 och som blivit stiftsstad år 1647 efter en utsöndring från Uppsala ärkestift.

För den tidens bildade måste Härnösand ha tett sig som ljuset i ett råbarkat norrländskt mörker, en strimma av högre civilisation i en landsända som annars blott utvecklades som en följd av krassa och tvingande behov, naturliga eller ekonomiska, inklusive de koloniala behov som Axel Oxenstierna beskrev på följande sätt:

I Norrland hava vi inom våra gränser ett Indien, blott vi förstå att bruka det.

Det var i detta mörker Linné flackade runt år 1732 och fann det Sundsvall han kallade "en fläck ". Vad han tänkte om Härnösand vet vi inte. Men etthundra år senare föddes en hel generation författare som på olika sätt skulle sätta sin prägel på Härnösand och bidra till den miljö som vi förbinder med ett Athén i Norrland:  Frans Mikael Franzén (1772-1847), Elias Sehlstedt (1808-1874), Alfhild Agrell (1849-1923), Olof Högberg (1855-1932), Ludvig Nordström (1882-1942), Birger Sjödin (1887-1911), Bertil Malmberg (1889-1958). För en Lubbe Nordström var Öbacka måhända lika mycket en varm och småskalig småstadsidyll, en fridsam och hederlig motpol till den råa kapitalism han såg utvecklas i den södra grannstaden, en lämplig grundplåt för det Urbs som var föremål för hans visioner.  

Idag har det athenska ljuset i Härnösand mattats högst påtagligt, men det omgivande mörka är å andra sidan mindre mörkt. Under senare decennier när kultur och utbildning har identifierats som ”tillväxtskapande faktorer” har Sundsvall ihärdigt och ambitiöst dragit till sig både scener och utövare - delvis från Härnösand - som i viss mån förändrat Sundsvalls karaktär. I den mån en plats har en identitet och en självuppfattning så har även i Sundsvall skett en utveckling där platsen som tänkande varelse inte bara identifierar sig med industri och handel. Vi lever f ö i en tid när vi lärt oss att ljuset inte är platsbundet och att vi följaktligen kan bära det med oss till de miljöer där vi tillfälligt uppehåller oss. Den vittre kan naturligtvis alltid medföra sin vitterhet till den plats där han eller hon befinner sig, men till skillnad från förut behöver någon geografisk plats inte längre etableras. Frågan inställer sig då; om själva idén om en fysisk plats som andligt sett är ett ljus i mörkret eller som åtminstone lyser starkare än andra fortfarande är en god idé? Jag tycker det är en alldeles lysande idé. En sådan idé handlar om värdegrund.

Det talas numera ofta om värdegrund. Man kan numera inte sälja en enda liten produkt eller leverera en enda liten kommunal tjänst utan att först bestämma sin värdegrund. Av någon anledning är alla värdegrunder dels ganska likartade, dels så allmänt välvilliga och inkluderande att knappast andra än de öppet kriminella har anledning känna sig utelämnade. Låt oss nu tala om en riktig värdegrund. Låt oss tala om en värdegrund som bejakar vår längtan efter kultur och bildning. En humanistiskt värdegrund som väljer det enkla före lyxen, eftertanken före skrävlet, förfiningen före förråandet, djupet före ytan, nyanserna före de ytliga formerna, det mödosamma tillägnandet före konsumtionen. "Norrlands Athén" är en sådan värdegrund, av olika skäl fästad vid den plats som heter och av vissa anses böra vara Härnösand. Flertalet norrländska städer är trista och krassa platser som visserligen ger särskilda värden - även andliga - åt dem som bor där men som förtjänar andras uppmärksamhet bara när de reser dit i specifika ärenden. Idén om ett Athén är visionen om något mycket bättre. Den är möjligen platonsk - alltid värd att eftersträva, knappast möjlig att uppnå. När det Härnösand som kallar sig och möjligen tror sig vara Norrlands Athén nu nedmonteras ytterligare ett stycke och med ännu ett steg närmar sig det som framträder i våra sinnen när vi hör ordet "Kramfors" eller varför inte "Docksta" eller, törs vi säga det: Bollstabruk - då har vi skäl att fråga oss: stannar det vid platsen, eller gäller det även själva idén?

När det gäller platsen - i det aktuella fallet Härnösand - måste vi fråga oss om det blir som vi vill eller om det blir som det blir. Eller om vi väljer agentperspektivet istället för resultatperspektivet: vad som styr. Styrs vi av utvecklingen eller styr vi utvecklingen. Styrs utvecklingen av män och kvinnor med makt att styra eller av en osynlig hand? Men på vilkens kropp sitter då denna osynliga hand? Det sägs, att vår tid ropar på ledning. Men en ledning som bara curlar för den osynliga handen, behövs den?

Om det även gäller idén, då är det riktigt illa. Långt efter det att Norrlands Athén övergått till att vara ett skämt finns uttrycket kvar, som en hägring eller som utryck för något man skulle vilja ha, åtminstone inom pendelavstånd. Varför inte ta detta upplevda värde på allvar?  

 

 

Jan Myrdal och jordens fördömda

Från en bokinistlåda vid Seine köpte jag den 14 juni ett färgtryck av Honoré Daumier, riktigt fint. Senare på kvällen vandrade jag förbi monsieur Daumiers lägenhet på Quai d'Anjou på Il St Louis och insåg att en av hans boningar nu blivit en mycket fin adress; om denna adress kan man f ö läsa i en kort resenotis i Roz Adrias blogg - http://tastetravel.org/2010/09/19/honore-daumier-lived-here/.

Jag gillar Daumier för hans respektlösa och hånfulla attityd mot överklassen och den fjäskande medelklassen - en hållning som f ö renderade honom en tids vistelse både i borgarkungen Ludvig Philips fängelse och på dårhus. Mer om detta på Grafikens hus hemsida - http://www.grafikenshus.se/00528/00552/00553/



Daumier dog 1879, i skuggan av Pariskommunen som slutade med kommunardernas nederlag och en hämndaktion från makthavarna som kostade 40-50 000 parisare livet.

Sjuttiofem år senare lyckades en ung Jan Myrdal ur ett annat bokstånd vid Seine komma över Pariskommunens officiella redogörelse - Journal Officiel de la Commune de Paris 1871. I sin år 2011 utgivna bok om den naxalistiska frihetskampen i Indien - Röd stjärna över indien - reflekterar Myrdal över tidens gång, om motsättningen mellan det korta människolivet och de historiska strider som pågår genom decennier och vars resultat utfaller och kan mätas fullt ut först i seklers perspektiv. Pariskommunen ligger nu 140 år bort men samhällskonflikterna är i grunden desamma och den strid som inleddes av de parisiska kommunarderna har ännu inte vunnits. Perspektivet är dystrare än så: offer är oundvikliga men segern är icke given.

Varken segrar eller nederlag är dock förutbestämda - i ett kollektivt och medvetet handlande kan historiens förlopp påverkas. Jan Myrdal anser att vi lever i en onödig tid, en period i historien som existerar därför att arbetarklassen i Europa och Amerika ej förmått gripa de tillfällen som givits att skapa ett i grunden nytt samhälle. Om det kan sägas att det arbetande folket i den industrialiserade världen har valt sitt liv då har de valt att njuta en del av den kapitalistiska tillväxtens frukter. Men på de andra kontinenterna har samma utveckling inneburit imperialistisk utsugning och bottenlös fattigdom. Det finns ett samband. Den som häftar i materiell och moralisk skuld till den andre eller den tredje kan inte själv vara fri. I Myrdals författarskap finns en återkommande kritik mot arbetarledarna - arbetarklassens partier, deras fackliga organisationer för deras svek och medlöperi; i denna bok utvecklas detta till en kritik även mot klassen själv.

Jan Myrdals bok formar sig till ett bokslut över livet och gärningen hos en västeuropeisk intellektuell vars samtida betraktelser från mitten av 1960-talet fick ett så unikt inflytande på den något yngre generation jag själv tillhör.  Hans "genombrott" som samtida europeisk intellektuell är till 100% förbundet med en hel generations upptäckt av de jordens fördömda på vilka som vårt välstånd delvis baseras. Tiden flyr, om 10 år är han 95 och 20 år senare, när naxaliternas kamp kanske bär frukt, finns han icke mer. Detta existensiella bekymmer, detta fatala mänskliga predikament, är inte begränsat till de stora historiska stridernas område men får en särskild karaktär på detta område eftersom det ställer frågor om moral och offer på sin spets. Vi bestämmer alla vad som ska vara meningen med vårt liv. För de naxalitiska krigarna i Dandakaranyas djungel kan detta val betyda döden. I Jan Myrdals fall finns ett medvetet val och en livslång konsekvens som är både unik och beundransvärd. Han har som västeuropeisk intellektuell sällan behövt riskera sitt liv  - men under tvåveckorsmarschen med naxaliterna gjorde han det. En beundransvärd gubbe, utan tvekan.

Det nya frälset III

Vad är det som utsöndras i ditt medvetande när du tar del av nyheterna kring SEB:s chefsersättningar? Säg inte att du blir indignerad. Indignationen är inte för oss upplysta. Indignationen är för de så kallade Mänschorna, den är den helt förutsägbara reaktionen på oförrätter och orättvisor, den är det som folktevens journalister går på jakt efter när det hänt något skandalöst: ut på stan, leta upp en lagom sliten gubbe, tryck mikrofonen under hans haka och fråga: "Vad tycker du?" Och han skall garanterat svara: "Jag tycker det är för jävligt!"

Frälset är smartare än gubbarna på stan. Frälset har manövrerat sig till en position som gör att de som opponerar sig framstår som förlorare. Inte för att gubben eller kärringen på stan skulle ha fel men därför att de aldrig kommer längre än till svordomar i folkteven. Annat är det med Annette Falkengren och hennes uppdragsgivare, wallenbergarna. De ligger i ett luftlager där dofterna från gatuplanet inte längre är skönjbara och de är av den bestämda uppfattningen att man inte får fästa något avseende vid vad folk tycker. Att belöna sig själv i ett läge när man snarare borde bestraffas är på sätt och vis en skön handling, den visar att man inte längre är offer för marknadskrafterna utan snarare dess herrar.
Eller tror sig vara. Att Annette och hennes polare till sist ändå gjorde en pudel beror nog mindre på att regeringen röt till än att marknaden/kunderna började reagera. Nu ska Annette Falkengren jobba på att återställa kundernas och mannenpågatan`s förtroende. Tro mig, hon kommer att lyckas. Allt förblir vid det gamla.

Det nya frälset II

Malin har kommenterat. Hon säger:
"jag skriver under på alla de ståndpunkter som du föraktar i stycke ett"
Ja, det verkar ju rationellt och à la mode det hon skriver. Nu förhåller det sig inte så att jag vänder mig emot alla dessa undertexter till 100%, jag säger bara att sakfrågan här handlar om belöningen, det vill säga lönen för mödan, och det jag EGENTLIGEN säger är att det havererade belöningssystemet nu hotar marknadsekonomins trovärighet. Borde inte detta bekymra den fria marknadens förträdare? Jo, det bekymrar t ex vår finansminister, det bekymrar utfrågarna i den amerikanska kongressen, det bekymrar alla verkligt framstående företrädare för finansvärlden. Det alla försvarare av marknadsekonomin säger är att allmänhetens bristande förtroende för storföretagens och de stora finansieringsbolagens ledningar skapar en farligt sjunkande tillltro till marknadsekonomin som sådan, det-vill-säga-till-självade-kapitalismen. Det man också säger är att systemet stimulerar fram fel sorts ledarskap; det är det senare min blogg handlar om. Synd bara att den fria marknadens mer fundamentalistiska representanter i den svenska plaskdammen inte kommit till samma insikter. Maud och Malin och allt vad ni heter - tänk efter ett varv till. Hur ska man förhålla sig till förnumstiga uttalanden om att företag måste ledas av "duktigt folk". Jaha? Nyhet? Och till vad pris som helst?

Det nya frälset

Det är patetisk att höra Maud Olofson försvara bonusar i mångmiljonklassen för samhällsföretagens chefer. Herregud en sån okunnig människa. Men hon är inte ensam, jag är faktiskt omgiven av människor - några av dem mina vänner - som anser att man ska skita i hur mycket folk tjänar bara de gör ett bra jobb. Det är en olycklig hållning. Den som uttrycker denna hållning levererar i själva verket en massa ideologisk undertext med rubriker som:
"Jag tror på den fria marknaden"
"Jag är less på jämlikhetspolitiken"
"Kompetens är viktigare än rättvisa"
eller t o m
"Det som är bra för näringslivet är bra för folket"

****

Men sakfrågan handlar ju om belöningen. Låt oss diskutera belöningen. Det ligger i belöningens natur att den står i något slags förhållande till en prestation, men ersättningarna till våra bäst betalda företagsledare har för länge sedan passerat en nivå där man kan relatera till bakomliggande prestationer. De får inte längre betalt för vad de gör, deras förmåner representerar något annat. Deras förmåner är det yttre tecknet på att de tillhör det nya frälset, de som p g a sin suveränitet inte behöver mäta sig med oss andra och som genom sin position i samhället i hög utsträckning kan diktera sina egna villkor. De ÄR marknaden och de kan följaktligen sätta sig över en av dess mest elementära mekanismer, nämligen att reglera priset (på chefer) genom tillgång och efterfrågan på en marknad som kännetecknas av konkurrens. Det finns ingen konkurrens. Toppcheferna handplockas på grundvalar som vi saknar insyn i.

****

Små- och mellanstora företag brukar ledas av sina ägare. De riktigt stora företagen har många och ofta anonyma ägare, de kontrolleras av investmentbolag, pensionsfonder etc och uppträder utåt genom sitt varumärke och sin VD. En VD i ett storföretag representerar något han inte äger. Alla som äger företaget måste därför köpa VD:ns lojalitet och detta är ett skäl till varför sådana chefer är extremt högavlönade.

****

Det finns en fara med att låna chefsförmånerna löpa amok och förvandlas till någonting annat än belöning. Den faran handlar om bevekelsegunder och incitament. De flesta vill bli någonting, uträtta någonting märkvärdigt eller sätta spår. Man vill ju inte framleva sitt liv som hästen i spiltan eller den själlösa masken, man är människa. Hos en del utvecklas detta till trist ärelystnad eller hysterisk karriärism, hos vissa andra är det så tillbakabildat att drängsyndrom gör sig gällande. De flesta av oss befinner sig någonstans mittemellan. Den bekräftelse och självkänsla vi uppnår genom att göra ett gott jobb är för oss lika viktig som belöningen. När vi är missnöjda med lönen då är det därför att den inte står i relation till de värden vi anser oss skapa. Vi har olika åsikter om vad vi uträttar och vi uträttar naturligtvis olika mycket och till olika kvalitet. Vi tror dock inte för ett ögonblick att vår lön borde öka från 30 000 till 1 mljon per månad, vi är helt enkelt inte så korkade. Varje företag - stort eller litet - är beroende av att kunna rekrytera chefer som är funtade på detta sätt, dvs som först och främst vill göra ett bra jobb. Problemet med belöningssystem som inte längre korrresponderar med prestationer är att de lokar fram de som i första hand drivs inte av sitt behov att åstadkomma något utan av sin girighet. Alltså en annan sort. Vad händer då? Ja, det är bara att se sig omkring. Typ.

Castells och Marx II

Jag håller med de som anser att Castells inte lyckats förklara varför det informationella samhället skulle representera ett nytt produktionssätt. Det är inget nytt produktionssätt, men det skapar nya förhållanden för de ekonomiska rörelserna. Den lokala, regionala och globala ekonomin är beroende av handel och handeln är i sin tur beroende av möten och information. I det informationella samhället krymper geografiska avstånd och spridningstider för information mot en nollpunkt. Det betyder rimligtvis att kapitalets omslagshastighet ökar; det betyder att varje typ av vara eller tjänst snabbare - bokstavligen på nolltid eller nanotid - når sin optimala marknad; och det betyder att de mekanismer i marknadsekonomin som skapar rikedom, fattigdom, förnyelse och utslagning får rakare och blankare genomslag. I det samhälle vi lämnar bakom oss var hindren för de ekonomiska rörelselagarnas utbredning så många och stora att det krävdes de skarpaste hjärnor för att beskriva de bakomliggande rörelselagarna. I det samhälle vi är på väg in i finns snart inga hinder. Med viss överdrift kunde man säga att morgondagens marknader blir som uppslagsböcker i marknadsekonomi. Castells beskriver olika effekter av detta i form av massarbetslöshet, utslagning av stora icke-behövda folkgrupper etc, men han lyckas inte modellera fram de grundläggande rörelsemänstren i den ekonomi som skapar detta.

Molnet

Jag och mina fyra medläsare har nu trängt oss igenom tredje och sista bandet av samhällsfilosofen Manuel Castells "Informationsåldern", sannolikt ett av de mest citerade och refererade bokverken sedan slutet av 1990-talet, en textmassa som brukar presenteras som den moderna tidens "Das Kapital".
Manuel Castells

Castells gav oss ordet "nätverkssamhället", ett ord som även är ein begriff och som därför, bara genom att uttalas, utlöser en viss associationsvåg hos dem som menar sig vara samhällsorienterade. Det vi associerar till är ett nytt paradigm, eller ett paradigmskifte där vi lämnar industrialismen och träder in i informationalismens tidsålder. Enligt Castells representerar nätverkssamhället ett nytt produktionssätt som växer och lever av andra krafter än industrisamhället, ett samhälle där informationen har blivit råvara och en källa till värdeskapande arbete på samma sätt som malm och trävaror under industrialismens epok.

****

Det är stora anspråk. Varje paradigmskifte får sina stora uttolkare, det måste man förvänta sig, man skulle kunna gå så långt som att säga att paradigmet blir till just genom sina uttolkare. Men är Castells denne store uttolkare, är det till Castells man går om 75 år när man vill begrunda vad som verkligen inträffade under dessa år från 1980 till 2010 när hela samhället revolutionerades? Jag tror inte det. Castells är ingen ny Karl Marx.

****

Låt mig börja med språket. Det finns saker som är bökiga, som kräver djupa och intrikata teoretiska tankebanor, och som därför är väldigt svåra att återge för en läsare. På detta område var Marx en mästare. Han skrev så att man fick följa med på resan, dvs så att man visste var man befann sig när resultatet formulerades. Man förstår, att han gjorde sitt ämne förståeligt för sig själv genom att formulera det skrivna, att han valde sina ord med omsorg och att den färdiga tankekonstruktionen uppstod just i det ögonblick när de för en nutida läsare långa och omständliga satserna slutligen kunde fogas till varandra så att låskombinationen godkändes och

K Marx

porten gled upp. Att läsa Marx är som att följa länkarna i en genetisk kedja där onödiga länkar är helt otänkbara helt enkelt därför att de var och en behövs för kedjans skull. Castells arbetar inte på detta sätt. Det kan bero på hans härkomst/utveckling (tänker på spanska, skriver på engelska, översatt till svenska) eller hans disciplin (sociolog), jag vet inte. Men han skriver många ord och ofta vet man egentligen inte vad han mer exakt talar om. Det blir så att hans bärande tankegångar uppstår hos läsaren som en slags syntes mellan kaskader av var för sig mångtydiga/luddiga utsagor.

****

Men Castells är ändå en av dem som formulerar paradigmet, han har lärt oss se den tidlösa tiden, det distanslösa avståndet och det virtuella rummet och han har sagt mycket tänkvärt om de kulturella och sociologiska konsekvenserna av de produktions- och kommunikationsformer som nu utvecklas. Att vi i nätmiljön kan organisera oss utan geografiska och andra påtvungna gränser och även utveckla parallella identiteter är fenomen som Castells lyft fram, tidigare än de flesta. Han tillhör också de samhällsforskare som på olika sätt lärt oss att se med distans på det industrisamhälle som grundlades av Henry Ford och den samhällsbyråkrati som utvecklades i bl a Tyskland och som förklarades av en annan stor sociolog, Max Weber. Kanske är Castells vår tids Weber.
Max Weber

Vad har detta med molnet att göra? Molnet är det vi ser i nätverkssamhällets förlängning. Nätverkssamhället består av ett antal noder någonstans därute som förbinder oss med varandra. Många noder slocknar hela tiden men allt fler tänds, väven tätnar. När noderna ligger tillräckligt tätt och när bandet mellan dem är tillräckligt fett uppstår en känsla av att samhället som tänkande och interagerande subjekt håller på att lämna startbanan, att man snart släpper markkontakten och kan dra in landningshjulen. Man är då i Molnet. Någonstans därute har man informationen om sig själv - sina textdokument och sina bilder, sin kommunikation, alla de man kommunicerar med, all annan information man föredrar att ha i sin närhet. Där har man även sina programvaror dvs allt det som krävs för att producera informationen och göra den tillgänglig för andra.

****

Utvikning 1: Molnet är en investeringsmiljö. Om femtio år betalar vi (personer, företag, organisationer, myndigheter) avgifter för att nyttja alla de verktyg vi behöver för att göra det vi verkligen gillar. Jag har ingen musikmaskin och inga plattor, jag äger inga programvaror och jag förvarar inga dokumentdiskar. Microsoft invester nu i Molnet. Tänk på det du också, du som har 20 miljoner på banken.

****

Utvikning 2: Molnet är en organisationsmiljö. Sedan 1980 har vi ägnat oss åt att riva ned den weberska och fordska järnburen, inte bara med platta organisationer och lössläppta persondatorer utan även med kundfokuserat kvalitetsarbete (de japanska underverken) och processvridna organisationer. Men vet ni vad, den weberska järnburen återuppstår i Molnet. När tillvaron virtualiseras och samhällsorganisationen lösgörs från tiden och rummet då krävs organisering på en nivå vi aldrig skådat: genomlyst, kristallklar, fullt manipulerbar och 100% driftsäker. Den styrs av elektroniska system och klickar därför aldrig. Vänta bara ska ni få se.

****

Jag är representerad i Molnet, men inte bara genom mina egna aktiviteter utan även genom de robotar som registrerar mina besök i affären, på gymet, på jobbet osv. Vi registrerar oss, men vi blir samtidigt registrerade. Vi sätter spår, men blir samtidigt spårsatta. Vi lämnar ett avtryck som påminner om den fuktsträng som snigeln lägger bakom sig när den kryper framåt. En allt större del av vårt mentala och psykiska jag tänker och kommunicerar genom detta moln så att vi steg för steg realiserar ett second life - och varför inte även ett third och ett fourth life. Jag är för gammal för rollspel, identitetsbytena har aldrig intresserat mig, däremot är jag tilltalad av tanken på att i Molnets kompromisslösa miljö kunna leva ut min personlighet mer fullständigt än som någonsin varit möjligt i den andra världen. Du som verkligen vill veta vem jag är, var god uppsök mig på de nätplatser där jag opererar. I den mindre verkliga analoga världen är jag blott en skugga, en längs husväggarna hasande produkt av min elake chef och mina bråkiga barn…

****

….eller: de nätplatser där jag opererade. Imperfektum. Snart lanseras den robot som krävs för att efterhärma mina egenskaper, i så hög grad att den kan inträda i mitt ställe när jag drar vidare. Tänk efter. Vi ärver möbler och annan bråte, vi ärver f ö även anletsdrag och personliga egenskaper, men kunde vi få något bättre i arv av våra nära och kära än deras sanna egenskaper, förvaltade i sådan mängd och form att vi väljer att betrakta dem som ett gott surrogat? Molnet, alltså, som den uppfinning som äntligen realiserar det eviga livet, dvs drömmen om evighet för de enda som förmår uppskatta den - de som ännu lever och kan drömma den.

Tick tack

Väldigt ofta sysslar jag med tiden, eller snarare med tidens gång. Det kanske beror på att jag är arkivarie och att jag i mina förråd s a s härbärgerar frusen tid från olika epoker. Den kunnige arkivforskaren kan faktiskt arbeta sig igenom ned genom de äldre tidevarven, i skikt efter skikt, och om det material som återfinns är riktligt kan väven bli så tät att den flydda tiden rör på sig. Individer som man samlar många uppgifter om blir levande. Det finns människor i mina arkiv (dvs de arkiv jag ansvarar för) som varit döda i 100 år och som skulle få en chock om de visste vad jag vet om dem. Ibland vet jag mer än de visste själva när de levde. Jag är ingen lagbrytare, all sekretess upphör efter 70 år, men det är inte förekomsten av rent integritetskänsliga uppgifter som är det viktiga här utan sammanförandet av väldigt många i och för sig triviala uppgifter. Ett människoliv är i första hand en ansamling av trivialiteter. En människa kan under sin levnad inte alltid överblicka den vardagsgröt som omger henne och hon har f ö fullt upp med att äta denna gröt för att orka dokumentera den. Det är också så att våra museer och arkiv alltför ofta varit så upptagna vid de stora yttre händelserna (det som dokumenterar samhällsförändringar, viktiga historiska ögonblick etc) att de tvingats försumma trivialiteterna.
Den klassiska dagboken och den privata brevsamlingen är därför ovärderliga källmaterial för de som vill krypa bakom de stora rubrikerna och återfinna det faktiskt pågående livet, det liv som alltid måste äga rum på en viss existerande plats och beröra vissa existerande människor. Det finns också äldre människor som minns och kan berätta. Någon gång i början av 1980-talet frågade jag min mormor Therese var hon befann sig och vad hon gjorde i det ögonblick hon fick veta ett de skjutit fem arbetare i Ådalen, någon mil från Lugnvik där hon bodde. Hennes minne var en tidsmaskin, jag tryckte på knappen och den surrade igång: "Vi satt på bron däri Västbruke och n`Havard kom förbi å berätta... de va int nå mer". Men att de äldre minns räcker inte, det måste också finnas någon som frågar och lyssnar och som på något sätt för kunskapen vidare. Jag är inte ensam om att gräma mig över alla frågor jag inte ställde.
Det mänskliga medvetandet är ett svårforcerat forskningsfält. Vi föds in i en värld som finns i vårt huvud när vi går ut i livet. Det vi gör i livet lägger lager på lager till denna värld och en del av de nedersta lagren blir småningom tunnare, men på något sätt finns allt kvar. När vi når medelåldern är vårt medvetande en tidsmaskin som vi kan välja att aktivera. Det som 30 år tidigare var en mental miljö så hemtam att vi inte såg den blir något annat, det får distans och vi ”ser” plötsligt det vatten vi simmat runt i. I detta ögonblick blir varje ihågkommen trivialitet värd guld. Jag ger ett kungarike för att få återuppliva den autentiska halvtimmen mellan 17:00 och 17:30 torsdagen den 2 juni 1959, i Nyhamn, i Sven Lundquists kiosk. Sven står vid disken, stöder sig på ena armbågen och har andra handen på höftbenet. Han röker pipa. Framför disken står BJ, hans svärfar, de muttrar över ”snålbönnren”. Längre in sitter Rolf Nordlund och Lars-Ola Viberg. In kommer Döven, alltid glad och gestikulerande, köper kvällstidning och cigarretter. In kommer Georg, lika glad, säger något, kanske om fisket. In kommer Lundblads pojke, han med den guldfärgare Triumphen, 750 kubik. När han fått sin Aftonbladet och lämnar kiosken följer smågrabbarna med ut för att få se rivstarten. Han plöjer en 30 meter lång fåra i den grusväg som går genom Nyhamn och försvinner bakom kurvan vid Nordins. Vad är detta för slags samhälle? Lika märkligt som en plats i Sydvästafrika, eller Michigan, eller Hunan.

Höstmörker. Life continuum.

I förrgår arrangerade jag fest för Berith, som går i pension efter 46 år i kommunens tjänst.I dag sa jag hej till Kjell som går efter 34 år.
Jag har sett många gå genom åren. De flesta går ut och kommer aldrig tillbaka. Efter några år kan man få höra att de avlidit.
En del har gått omärkligt. De har inte varit så förmätna att de velat göra sig påminda och deras arbetskamrater har på grund av valhänthet inte kungjort deras förestående förvinnande. Långt efteråt har man fått veta att de är borta.
Man kan ha ett stort och fint yrkesliv men sluta som en flopp.
Man kan arbeta i en stor social gemenskap men sluta ensam.
Sättet att försvinna från arbetslivet ger sällan rättvisa åt den insats man levererat, den betydelse man haft och de kunskaper man besitter.

Vissa ser till att de finns kvar. De dyker upp i arbetskorridoren långt efter de slutat arbeta, i privata ärenden eller i särskilda uppdrag. Många finner ett sådant beteende närmast oanständigt - den som slutat ska hålla sig borta. Men de som har denna uppfattning är dumskallar. De underhåller myten om att vi just är i färd med att göra allting riktigt bra och att vi därför lika gott kan glömma allt vi gjorde fram till igår. De har inte förstått att den föredetting som dyker upp även representerar deras eget förgångna.

Det är något västerländskt i detta. Det kanske t o m är ett utslag av vår moderniseringsdrift - bara se framåt, aldrig bakåt. Minnet av det vi gjorde för fem år sedan fyller oss med vämjelse - vi gjorde ju fel saker och vi gjorde allting på fel sätt, till skillnad från nu när vi....

Man ska lämna alla sina stadier med kvalitet. Man ska gå från barndom till ungdom och från ungdom till vuxenliv och från yrkesliv till pensionärsliv med en förpackat gott minne av det man lämnar bakom sig. Sista varvet är viktigt. Vad hjälper det att hålla täten ett helt lopp om man ändå förlorar i spurten? Vi som har några varv kvar borde hjälpa kamraterna genom upploppet och stå med kransen när mållinjen passeras. Det är ju vi själva som kommer springande - förr eller senare.

Riksarkivets vapen föreställer ett janusansikte, en genial bild av en verksamhet som lagrar frusna ögonblick och som förvandlar tiden från en dödsbringande tidsaxel till ett lager där alla tider är samtidigt närvarande.

Jag är och förblir arkivarie.

Jag blev 60 och stack till Paris.

1. Paris, Esmeralda och tiden
Jag vill säga några ord om Paris.
Det är ett långvarigt förhållande.
Jag åkte dit i augusti 1966 i en ålder av 18, med mycket romantiska föreställningar. De infriades till 200%.
Favoriter: de turistiskt utnötta kvarteren kring Quartier Latin och Boulevard St Michel, Seinen, det dystra och inkvisitoriska Conciergeriet, öarna Ile St Louis och Ile de la Cité, Notre Dame och Hôtel de Ville, Shakespeare-bokhandeln, kyrkorna St Julien le Pauvre och St Severin, Boulognerskogens camping.
När jag strövar i dessa miljöer infinner sig frid och absolut närvaro. Om detta kunde man skriva djupsinnigt och poetiskt, men låt mig säga att det finns olika slags atmosfärer. Man kan också säga att jag reser till en plats om vilken jag valt att behålla mina förutfattade meningar. Således slipper jag bli besviken. Det är f ö ett tips till andra resenärer. När ni står där vid Canal Grande i Venedig, för första gången i verkligheten, tänk då: "Ja! Exakt som i Ernests bok Över floden in bland träden, samma fuktiga atmosfär som i morsans gamla fotoalbum".
Platser man ofta återvänt till blir andliga hemorter, de följer en överallt och färgar in ens normala liv så att detta normala liv blir både bättre och vackrare. Detta är elementärt, men förtjänar att sägas. Det finns till följd av det ökade materiella välståndet en växande skara människor som inbillar sig att samlandet av nya resmål är detsamma som lycka. De misstar sig. När man nått siffran 100 (10 fler än grannen) är man 80 och det är dags att göra sista resan.

För mig är återvändandet också ett sätt att upphäva tiden, att skapa ett "life continuum". Hôtel Esmeralda på Rue St Julien le Pauvre var centrum i en oförglömlig händelse sommaren 1966. Skorstenarna sedda från dess bakre vädringsbalkong avbildade jag med en tuschteckning hösten 1966. Drygt 10 år senare blev detta hotell berömt genom boken Linnéa planterar. En brevskrivande svensk nät-traveller skriver om ett besök 1996:

The owner, Madam Buren was a lovely character. She showed me a children's book written by two Swedish teachers who had been guests there and were compelled to write about their experience there. When I came back home I told my story to the local newspaper's travel writer. He wrote about my experience and my recommendation of the Esmeralda. I sent a copy to Madam Buren and was surprised to receive a sweet thank you note from her.

År 2002 kopierade jag in min gamla teckning i ett fax till hotellens ägare och lyckades med denna smörjanordning boka ett fint rum med utsikt mot Notre Dame.
Till detta kvarter återvände jag även i år. Besökte Shakespearebokhandeln, köpte till tonerna av Summertime i Miles Davis version en nyutgåva av Alen Ginsbergs "Howl" till min vän Sven Bodin från Köpmanholmen, vek därefter om hörnet och passerade Hôtel Esmeralda på vägen mot restaurangen "Aux Trois Maillets" där vi skulle äta familjemiddag. Jag stack in huvudet i hotellets lilla reception för att insupa atmosfären och konstatera att allting ser ut som det ska, vände därefter åter mot gatan och mötte då Madame Buren som artigt frågade om jag bodde på hennes hotell. Jag svarade "non madame" - men jag kunde ha tillagt: "je suis à la recherche du temps perdu".

Här några bilder från ett hotell som icke kan jämföras med något annat. Med utsikt mot Notre Dame, där Victor Hugos vackra Esmeralda satte griller i huvet på den fule krymplingen Quasimodo. Rollerna tolkades av Gina Lollobrigida och Antony Quinn i filmen Notre Dame de Paris 1956. Jag var då 8 år. Man samlade filmstjärnor och idrottsstjärnor på kort som ibland följde med tablettaskar. Gina är en av dem jag minns - är det så konstigt?

Men till saken. Till Paris reste vi åter den 26 april och stannade till 3 maj. Mina barn var där, brorsan och svägerskan anslöt och det blev en i flera avseenden minnesvärd vecka.


Sofias Paris-bilder hittar du på följande adress:
http://www.facebook.com/album.php?aid=20329&l=324c0&id=782683531
I år bodde Lena och jag i kvarteret bakom Bastiljplatsen, ett fint område med mängder av insuttna restauranger. Den bästa heter Chez Paul, där hela sällskapet intog en oförglömlig middag. Jag låter bloggaren Tor Billgren recensera:

Och mitt emot hotellet låg Chez Paul - helt underbart. Otroligt hög stämning, högt tempo, rökigt och trångt mellan borden - faktorer som annars skulle få mig att vända i dörren, men denna gång var det något som drog mig inåt.Vi åt grönsakssoppa till förrätt. Kompetent och välsmakande, men inget exceptionellt. Exeptionell var dock den råbiff jag fick in som huvudrätt. Jag lovar och svär på att detta var den absolut bästa råbiff jag nånsin ätit. Helt oinsmickrande låg den i en smetig kladd på tallriken, blandad och klar - men vilken fulländad smak. Varje tugga en njutning.

Eller vad sägs om följande rating:
http://www.hiptravelguides.com/modules.php?name=Reviews&rop=showcontent&id=597&site=3



2. Mottagning i Sundsvall

Mottagningen skedde söndag e m den 4 maj kl 14:00, ca 12 timmar efter vi anlänt i bil från Arlanda. Det fungerade perfekt tack vare Lenas fantastiska regi och förberedelser. Många vänner mötte upp och hjälpte oss äta av den goda osten från Rue Moufftard, Paris.

3. Hos barnen i Stockholm

Som om detta inte var nog blev jag omhändertagen av barnen i Stockholm första helgen i juli. Ingredienserna bestod av paddeltur på Riddarfjäden, picknick i Rålambshovsparken samt fin middag på Fjäderholmarna. Jag tog som vanligt kommandot i vattnet och forsade fram som ett jehu med min turistkanot. Kvällen på Fjäderholmarna var kall - men varm inombords.