Liknelseboken

Enquists Liknelsebok visar sig vara en snårig existensiell självbetraktelse. Om mötet mellan Man (15 år) och Kvinna (51 år) som sakrament, lika starkt som de som kommer av Gud. Om den fysiska attraktionen som nådegåva, djupt förbunden med det mänskliga predikamentet att födas, leva och dö och att se sin kropp obönhörligt förfalla. Och om "Inbillningskraften! Denna jättemuskel!" som lever av sakramentet och som ger livet drivkraft ända till den punkt där han eller hon gör sig redo för den slutliga överfarten.

På spaning i arkiven - efter en tid som flytt

100 år efter utgivningen av Swanns värld, en märkesdag för alla som funnit något värdefullt eller t o m livsavgörande i Prousts romanbygge.

Jag började läsningen någon gång 1990 och avslutade den ett par år senare efter en av dessa läsprestationer som stannat i minnet därför att det enorma romanbygget, med all den koncentration som denna text kräver, fick tävla med andra viktiga områden för uppmärksamhet såsom arbete, föräldraskap, husbygge, semesterresor etc; kort sagt allt sådant som får tiden att fly och så att säga ideligen bekräftar ett av de teman som gestaltas i romanbygget.

Med blick för tidens sed. Just det - min  läsning var i hög grad den genom Balzacs glasögon, ett läsarperspektiv format av min långvariga fascination för det realistiska berättande där författarens penna stenografiskt och förhäxat raspar ned allt som kommer i dess väg därför att det är tecknen för en ny tid, ett nytt samhälle - men där författaregots moraliska förfasning inför den nya tidens merkantila krasshet leder honom att strö salt och syra i sedeskildringen. Det är därför man alltid lockas till skratt vid läsningen av Balzac: så jävla sant, så jävla rätt åt er! Hos Proust är samma sedeskildring kopplad till ett senare skede när industrialismens samhälle med dess nya klasskonstellationer slutligen och grundligen bryter ned ett äldre samhälle av agrarfrälse och liv i pompösa salonger. Här är sedeskildringen dessutom  tagen till en ny psykologisk dimension där tidens sed så att säga levs genom berättarens medvetande. Med nödvändighet blir skildringen då betydligt mer subtil och utforskande, bitvis så fingranulerad, åkallande så djupa lager av läsarens reminiscenser, att man ibland väljer att skylla på översättaren; men lika ofta leds till "platser" där man förstår att man någon gång befunnit sig men inte visste att man glömt. Det är stort.

Det är också detta med tiden och Madeleine-kakan. Härom dagen vaknade jag med det gamla skillingtrycket

Ann Carolina
öppna din dörr
möt mig vid porten
nu liksom förr

... och förargades över att denna idioti kommit in i mitt huvud. Jag mindes att Folke Isaksson någon gång för länge sedan sagt något om fenomenet. Man har några decennier på nacken, man tycker sig ha lärt något, man har måhända förädlat sin smak, men lika förbaskat ligger Harry Brandelius & Co och upptar dyrbart utrymme i ens minneslager.
Jag kom plötsligt på att jag dagen innan funderat på hur ankarlinan ska anbringas på min nya båt.

Dock detta att ord, ting, dofter eller andra sinnessensationer öppnar dörren till minnen som ligger så djupt lagrade hos oss att de riskerar att förbli dolda för vårt medvetande det är ju ingen ny eller revolutionerande tanke. Att Madeleinekakan blivit så omtalad i förbindelse med Proust beror kanske på att det är en upplevelse som är så lätt att koppla till egna erfarenheter.

Arkivet en tidsmaskin!
Tiden går. I december 1990 höll Sverker Sörlin ett föredrag i Kulturmagainet i Sundsvall om Lubbe Nordström. Han hade engagerats därför att han några år tidigare tillsammans med Otto Fagerstedt givit ut en bok om Lubbe - Framtidsvittnet (1987). Under middagen på Skeppsbrokällaren kom vi att tala om Lubbes dagböcker - som vi lånat in till Medelpadsarkiv från Bonniers arkiv för mikrofilmning - och om Olof Högbergs dagböcker. Lubbe och Olle bodde i Sundsvall samtidigt några år i början av förra seklet och idén föddes att publicera dagböckerna och annan autentisk arkivmateria som s a s dag för dag kunde återskapa den verkliga tidens flöde, fyllt av alla de trivialiteter och viktigheter som är livet. Idén var även inspirerad av att Sverker en tid dessförinnan i ett tal på en konferens i Härnösand uppmanat arkivariekåren att återta det vi gallrat. Vi arkivarier gallrar ju det som inte bedöms viktigt men Sverkers tema löd: "Ge oss tvättnotorna och kladdlapparna och vi ska skriva den verkliga historien!". Fascinationen inför det vi kan kalla livsflödet är ett fenomen i tiden och förklarar delvis författarskap som Noréns och Knausgårds.
Det blev inget av Sverkers och mina planer den gången, men hos mig grundlades en uppfattning om de historiska arkiven som sedan dess varit en inspirationskälla i allt viktig jag uträttat eller försökt uträtta i yrket. Utvecklingen av Medelpadsarkiv inspirerades av detta och projektet Sundsvallsminnen - beskrivet av mig på Sundsvallsminnens hemsida - var i högsta grad en del av denna filosofiska miljö. Att i den elektroniska miljö som skapas i Sundsvallsminnen kunna återge en så rik dokumentär källinformation att det verkliga skeendet framträder, det är en tanke som lockar mig oupphörligt - och eftersom det handlar om förmågan att bevara och kunna återanvända autentiska dokumentära vittnesbörd om händelser och förhållanden så är detta på samma gång en sak som befinner sig i arkivyrkets kärna.

"Sonny Boy Williamson var där och hörde mig spela. ´Du spelar för fort, grabben´, sa han."
(Bob Dylan, Memoarer, Del 1. 2004)

Musikanternas uttåg

Jag läser ju aldrig böckerna när det ska läsas och först nu har jag alltså läst Enquists bok Musikanternas uttåg från 1978. En anledning till att jag inte läste den 1978 var att jag detta år böjade arbeta på riktigt, i Sundsvalls kommun, och inte sparade undan en minut åt sidoordnade aktiviteter. Om man säger. Jag låter läsarna själva grunna på hur den är funtad som gör sådana prioriteringar. Hursomhelst. Never too late. En av de bästa böcker jag någonsin läst.

Per-Olovs bok

Jag behöver avbrott i det jobb jag kommit hit för att uträtta, läser därför P O Enquists Ett annat liv, signerad av högst densamme.
De första tre fjärdedelarna av boken innehåller återkopplingar till hans barndom och författarkarriär fram till flytten till Köpenhamn. Den sista delen innehåller nedstigningen i dödsriket, åren av förnedring och den smått mirakulösa vändningen, när han slutar dricka och börjar skriva igen och vet att han nu är räddad. I detta avsnitt finns också en kraftig uppgörelse med Minnesota-modellen för alkoholistbehandling med dess religiösa och moralistiska övertoner, kopplade till den högerreligiösa Oxfordrörelsen. I sin minst religiösa och mest användbara variant innebär Minnesota-modellen att man hänger sig åt någonting utanför en själv, eventuellt också att man ser sig uppgående i något som är större än en själv. Mitt i den våldsamma och rättvisa uppgörelsen med de kylslagna Minnesota-terapeuterna är det ändå detta som tycks ske. Brottstycken från uppväxten i Hjoggböle och den religiöst färgade moral han haft med sig ut i livet återkommer tvärsigenom alkohol-skärselden, tvärsigenom alla premiärer och cocktail-partys, allt intensivare kan det tyckas. Upplösningen kan på sätt och vis läsas som en underkastelse, men inte under någon tryckande religion, snarare under sitt öde, en hemvändelse, ett erkännande av härkomst; detta att vara född och uppvuxen i Hjoggböle med en mor som tidigt blev änka och som från enkla men kärleksfulla utgångspunkter utrustade sonen med den fromhet hon besatt. Det som beskrivs är för det första att han inte kan leva om han inte kan skriva, för det andra att han inte kan skriva om han inte står i direktkontakt med sin andliga uppväxtmiljö och det barn han bär inom sig. I Köpenhamn och i Paris och i de olika miljöer där han inhöstar sina framgångar där förflyktigas detta, han kan följaktligen inte skriva och fyller tomrummet med drickat. Det finns många anledningar till alkoholism och det finns många förklaringar till att en författare slutar skriva, men inte heller P O:s fall inträffar något mirakel. Hjoggböle är P O:s religion, eller vad man nu ska kalla det.

Per Olovs blick

I början av februari var jag på "litteraturens långa natt" hos ABF på Sveavägen. En massa författare intervjuades av Svante Weyler, läste därefter ur sina texter. Per Olov Enquist var där och läste ur sin nya bok. I pausen signerade han sina böcker, så även den jag köpt. När han ritat på sitt namn överräckte han boken och våra blickar möttes, lite längre än normalt, kanske hela tre sekunder. Kanske utforskande. Jag samlar inte kändisar men jag är oavlåtligen fascinerad över möten med människor som jag känner men aldrig tidigare har träffat. Känslan är svår att beskriva, den handlar om jaget och tiden och rummet. Den bekräftar inte i första hand att jag och den andre existerar utan att vi faktiskt existerar som art, att vi i den egenskapen är underkastade samma predikament och att vi bland annat kommer att dö. På avstånd, mer vetenskapligt betraktade, är vi två grodor som tittar ut ur varsin kaross. Först blinkar den ene (klipper med ögonlocken), sedan den andre (klipper med ögonlocken), därefter drar vi vidare utan att egentligen ha förstått vad vi såg. Vi tänker med ögonlocken.
Enquist är längre än jag trodde, mager och rynkig, faktiskt ganska lik Samuel Beckett.
A propo detta så läste jag nyss hos Sven Stolpe om en nattlig upplevelse i hans vindsrum i ett hotell i Panthéon i Paris år 1926. In kommer en berusad person, frågar efter en kvinna, dricker upp hans survin, går bärsärkagång och försvinner därefter ut. Det var S Beckett.

Mailers stora roman

Norman, 1949

"De nakna och de döda" stod i föräldrarnas bokhylla under hela min uppväxt, en inbunden bok, halvfransk, sida vid sida med Upton Sinclairs "Kung Kol", gissningsvis tillhörande en serieutgåva i FiB:s regi och i så fall köpt av Pelle i Lycka, han med skroflerna som regelbundet dök upp i vår vaktmästarbostad 1 tr upp i Köja Folkets hus. Öppnade en bärbar låda och bredde ut en massa böcker på köksbordet. Mailers och Sinclairs böcker blev inventarier på samma sätt som den svarta plastsvanen, den gamla kaktusen, det österrikiska ölkruset och luftfuktaren som hängde över elementet. Man läser inte inventarier. Men nu läser jag Mailers bok. Fruktansvärt bra, helt oamerikansk i sin avsaknad av sentimentalitet - dvs icke förljugen - och mästerlig som psykologisk skildring. Skriven av en 25-åring. Det är som jag brukar säga: de flesta stordåd gör man före de 30. Palme läste och recenserade boken år 1949, Mailer recenserade Palme själv år 1986 - kolla:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1194&a=743485

En reflexion som infinner sig är att den nordamerikanska kulturhistorien är extremt krigsinfluerad. Krigen och de enskilda människoöden som skapas av krigen (nedkämpandet av urbefolkningen, inbördeskriget, världskrigen, Vietnamkriget osv) är nästan alltid närvarande och de manliga soldaternas strapatser och hjältedåd är än i dag måttstock för den amerikanska manligheten.

Jämför med en svensk man. I min släkt finner jag krigare endast om jag lyckas gräva mig tillbaka ett par sekler och de jag finner är inte mina hjältar. Eller ta vilket land som helst i Europa. De två världskrigen har efterlämnat en uppsjö av smutsiga frontminnen, nationalistiska offermyter och skamliga revanschkulturer - ingenstans dessa äppelkindade Mash-figurer, dessa kaserngårdsvarianter av Jerry Seinfeldt eller dessa pluton-cowboys som på något sätt är norm i USA. Det mytologiserade hjältemodet är exploaterbart och användbart även i modern patriotisk propaganda. Bakgrundsljuset och underifrånperspektivet på de amerikanska krigsfilmsaffischerna och den pompösa patriotmusik som avslutar hollywoodproduktionerna kan i naivitet och spekulation endast jämföras med estetiken i 30-talets Sovjet eller dagens Nordkorea. Jag tror att en nation som vill bli modern och rationell måste lämna denna smörja bakom sig. Men observera, här finns ingen Norman Mailer.

Lindgren, T - än en gång

"Norrlands Akvavit" har höjdpunkter som jag inte hade velat vara utan, men jag tror att "Pölsan" är lite större litteratur. Å andra sidan ska hans böcker från det inre av Västerbotten nog läsas tillsammans.
"NA" och "P" handlar om att allting förflyktigas, om alla sammanhangs upplösning, om de meningsbärande strukturernas upplösning. Ett vuxenliv är tillräckligt långt för att den som äger det ska glömma att det kommer att upphöra, men om två eller tre generationer får leva livet på samma plats och med samma livsvillkor då infinner sig illusionen om de eviga värdena och de fasta normerna. När saker inte förändras uppnås en balanspunkt som skapar illusionen om beständighet, för att inte tala om evighet, även som norm: "...ty så här bör det alltid förbli".
I samhällen med låg utvecklingstakt som inte omedelbart dras in i den urbana marknadskarusellen - t ex det inre av Västerbotten - kan sådant inträffa. Men de förhållanden och strukturer som skapar mening i dessa samhällen är dömda att frätas upp av de krafter som representerar utvecklingen och förnyelsen. Ska man sörja detta? Eller ska man bejaka utvecklingen? Ja och ja. Det finns inte en människa som inte sörjer de meningsbärande strukturer hon själv varit en del av. Men vi kan sörja även om vi förstår att de måste upplösas. Vi kan sörja till och med om vi medverkar till upplösningen. Detta handlar om vårt förhållande till hembydger som Avabäck, Junselevallen eller Ådalen, men självklart också Gustafsberg och Kista. Livet i dessa bygder har inget objektivt värde, det har värde endast i det personliga och historiska sammanhang där det utspelas.

Den moderna marknadsekonomin driver upp takten i samhällsförändringen - de strukturer som förut varade i två generationer upplöses nu inom 20 år. Men nätverkssamhället medför också att mentala och materiella faktorer lösgörs från varandra. År 1940 kunde man säga: "Säg att du bor i Avaträsk och jag ska tala om vem du är." Det kan man inte säga år 2008. Manuel Castells tror på nätet som en integrerande kraft för de som förenas av något annat än sin boplats. Kanske finner vi här en lösning på det problem som sysselsätter Torgny Lindgren: en plats på nätet för alla mentala Avaträskbor.

Vad är egentligen en dialekt

Jag håller på med T Lindgren och är ju inte så lite imponerad av hans sätt att återge språket i Västerbottens inland. Dialekt är konstiga ord som man kan skratta åt, men det är inte det viktigaste. Dialekt är först och främst en i språket (och i den inre monologen) redovisad hållning eller attityd. Till det man har omkring sig, till livet. Dialekten drar med sig en hel kultur. Den berättar otroligt mycket mer än det som sägs i själva orden. Med folk hemifrån utväxlar man ofta gamm-ord varefter man skrattar fruktansvärt. Men det vi skrattar åt, det är attityderna och förhållningssätten.
Hur kan man översätta en T Lindgren till tyska och därmed göra honom begriplig? Går inte 90% förlorat?