På den internationella säkerhetskonferensen i München den 7 februari
höll
ryske utrikesministern Sergej Lavrov ett tal som återger den officiella ryska
synen på såväl konflikten i Ukraina som på de växande
"irritationsmomenten" i den Euro-Atlantiska zonen. Eftersom det
knappast återges i svenska media bidrar jag till dess spridning:
Lavrov sammanfattar argument som brukar framhållas av dem som är kritiska till västs aktiviteter under de senaste 25 åren - USA:s militära insatser i Asien, arabvärlden och Afrika som skördat miljoner människoliv, de opsykologiska och provokativa manövrerna från NATO samt EU:s ansvarslösa försök att dra Ukraina ur ett östligt till ett västligt geopolitiskt sammanhang; förvandlingen av EU till en politisk gren av NATO, utan hänsyn till hur sakerna uppfattas på den andra sidan av det som nyss var en järnridå. Kort sagt den segrarens och maktens arrogans som mer än en gång i historien gjort hela folk förödmjukade, skapat nationella revanschbehov och därmed på sikt bidragit till den typ av destabilisering vi nu skördar frukterna av.
Carl
Bildt åhörde
talet. På sin blogg skriver han:
"Utan att yttra
ett enda ord på engelska – han behärskar det språket närmast till fulländning –
levererade han på ryska den ena bredsidan efter den andra mot USA och EU.
Och det var med
argument och s k fakta mer förvridna och förvanskade än vad som brukar vara
fallet. Det gällde förvisso när han diskuterade Ukraina, men när han gav sig in
på Tysklands situation brast tålamodet hos delar av publiken och man började
öppet skratta åt honom."
https://carlbildt.wordpress.com/2015/02/08/dygn-av-diskussion-och-diplomati/
Kanske har Bildt rätt. Med sin allvarliga och sympatiska framtoning påminner Lavrov om Sovjets evige grå eminens Andrej Gromyko, Saddam Husseins premiärminister Tariq Aziz - eller varför inte Tom Hagen i rollen som consiglieri i Gudfadern - men de som varit nära honom påstår att han tjänar sin herre lika lojalt som dessa. Och för övrigt - krigets första offer är sanningen och det är ingen hemlighet att Ryssland avsätter enorma resurser på lögnaktig propaganda. (Ljugandet i krig är en strategi lika rationell som reklamen ty den skapar förvirring hos motståndaren och den ger mer i utbyte än den kostar i form av nedskrivet förtroende).
Diplomati, historia och statsmannaskap
Dock
detta handlar inte om sanning eller osanning. Det handlar snarare om behovet av
statsmannaskap och diplomati, de slags mellanstatliga kvalitéer som är
den politiska tondövhetens motsats och som i varje situation främjar livet,
freden, samförståndet och samarbetet.
I sin blogg spekulerar Bildt även om ett vapenstöd från västs sida kan få Ryssland att backa:
"Men med starkare
defensiv förmåga skulle det kräva betydligt större militära insatser från rysk
sida, och den eventuella aggressionen skulle då bli mycket tydligare med
uppenbara konsekvenser för de övriga motåtgärder som skulle bli
aktuella. Och därmed skulle möjligen förutsättningarna att begränsa en
möjlig rysk fortsatt offensiv vara bättre. Därmed stärks ju faktiskt också
förutsättningarna för de diplomatiska ansträngningarna – svaghet på den ukrainska
sidan försvagar ju dessa."
Angela Merkel är uppenbart av en annan åsikt:
”Jag kan inte tänka mig
en situation där en förstärkning av den ukrainska armén leder till att
president Putin blir så avskräckt att han tror sig förlora militärt”
Om
kriget är diplomatins förlängning så är vi uppenbart redan i
förlängningsfasen.
Gudrun
Persson som
är Rysslandsforskare på Totalförsvarets forskningsanstalt besvarar en fråga
från SvD om vi riskerar ett storskaligt krig. Hon svarar:
"Vi kan konstatera
att vi har ett drastiskt försämrat säkerhetsläge i Europa och i vårt närområde.
Jag tycker redan vi är i ett farligt läge. Den ryska synen är att det här är en
konflikt mellan Ryssland och väst - Ryssland och Nato – snarare än mellan
Ryssland och Ukraina, men att det utspelar sig i Ukraina." (SvD
2015-02-09)
Hur hamnade vi här?
Diplomatin
agerar i nuet med historien i ryggen. Strategier och geopolitiska
"behov" som rullar fram över sekler kan vara occeptabla, förståeliga,
rimliga eller värda vårt stöd. I samtliga fall kan de stödjas av aktiviteter i
nuet som är antingen brottsliga - eller värda vårt stöd.
Detta
är inte en fråga om "rätt" och "fel", snarare om större och
mindre intressen och svar på den obligatoriska fråga: vad är möjligt? För en
modern Furst Metternich som Henry Kissinger framstår det som självklart att
Krim och Ukraina inte kan bedömas utifrån de rena och av verkligheten opåverkade
rättviseargument som växer ur skolböcker. I Washington Post skriver han (5 mars
2014):
“The West must understand that, to Russia, Ukraine can never be just a
foreign country. Russian history began in what was called Kievan-Rus. The
Russian religion spread from there. Ukraine has been part of Russia for
centuries, and their histories were intertwined before then. Some of the most
important battles for Russian freedom, starting with the Battle
of Poltava in 1709 ,
were fought on Ukrainian soil. The Black Sea Fleet — Russia’s means of
projecting power in the Mediterranean — is based by long-term lease in
Sevastopol, in Crimea. Even such famed dissidents as Aleksandr Solzhenitsyn and
Joseph Brodsky insisted that Ukraine was an integral part of Russian history
and, indeed, of Russia. The European Union must recognize that its bureaucratic
dilatoriness and subordination of the strategic element to domestic politics in
negotiating Ukraine’s relationship to Europe contributed to turning a
negotiation into a crisis. Foreign policy is the art of establishing priorities.”
och
till Der Spiegel säger han (13 nov 2014):
“… is important that Ukraine remain an independent state, and it should have the right to economic and commercial associations of its choice. But I don't think it's a law of nature that every state must have the right to be an ally in the frame work of NATO.”
Der Spiegel: "But we cannot tell the Ukrainians that they are
not free to decide their own future"
Kissinger: "Why not?"
http://www.spiegel.de/international/world/interview-with-henry-kissinger-on-state-of-global-politics-a-1002073.html
http://www.spiegel.de/international/world/interview-with-henry-kissinger-on-state-of-global-politics-a-1002073.html
Är vi därmed blott offer för historien?
Ja, så till vida att vi alltid måste förhålla oss till
historiska realiteter. Inom dessa ges alltid ett visst manöverutrymme, men
den som struntar i realiteterna och inte förstår att manövrera blir det verkliga
offret.
För mig är sovjetsystemets sammanbrott 1989 en
avgörande realitet. Hur vi värderar detta sammanbrott är av samma skäl grundläggande
för förståelse av var vi befinner oss i dag. Jag tillhör de som tycker att det
som skedde var nödvändigt ... men i ett särskilt avseende på samma gång
sorgligt. Sorgligt emedan det system som säckade ihop hade burit med sig
förhoppningar från miljoner hårt arbetande i och utanför Europa. När vi diskuterar
hur vi hamnat i den instabila och ganska dystra situation vi nu befinner oss i
bör vi ha detta perspektiv i minnet. Jag tänker inte försöka vara uttömmande,
men tänk om den västeuropeiska arbetarrörelsen gått i dialog med dessa
desillusionerade arbetarmassor och förmått dem att skriva om sina förhoppningar
i en demokratisk kontext. Det skedde inte. Det som skedde var att de prisgavs
åt kapitalets Europa och fick finna sig i hånfulla vad-var-det-vi-sa-uttalanden
från figurer som Jan Björklund – en av dessa kortsynta the-winner-takes-it-all-typer
som sedan flera decennier dominerar europeisk politik. Observera att delar av
dessa arbetarmassor nu rekryteras till de nationella och nyfascistiska
rörelserna.
Detta om folkpsykologi. Detta om förödmjukelser och
revanschism. När det gäller västs ekonomiska, politiska och militärstrategiska
manövrer sällar jag mig till dem som i likhet med Stefan Hedlund, Sven Hirdman,
Rolf Akelius, H Kissinger m fl är kritiska till västs opsykologiska manövrer
och som anser att dagens situation kunde varit bättre om "vi" försökt
sätta oss in i tankegångarna hos de föga demokratiska element som nu styr i öst
och som inte drar sig för att utnyttja strömningarna till sin fördel.
Vad då göra?
Det är klart att vi ska reagera. Rusta upp vårt försvar. Se till att inkräktare kan spåras upp och jagas ut. Försvara våra grundvärderingar. Jag stödjer det militära samarbetet med Finland. Jag är emot alla åtgärder som i onödan ökar spänningen i Östersjöområdet. Om Putin och hans entourage vill återupprätta Sovjetväldet med randstater och allt då kommer konfrontationen förr eller senare, men personligen tror jag att Putins vapenskrammel mer handlar om att befästa det som redan är intaget. Men han kanske tar Ukraina, steg för steg och vid varje steg med en kraftig nationalistisk opinion i ryggen.
Dock om väst inte infiltrerat Ukraina i syfte att dra
landet över till EU och Nato då hade Ukraina sannolikt lämnats i fred. Kan det
ukrainska folket sätta sig över dessa realiteter? Nej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar