LENA ANDERSSONS LIBERALISM (SvD 8 feb)

Lena Anderssons liberalism färgas av en hyllning till naturrätten, en uttalad motvilja mot manipulerande statliga ingrepp och ett genomgående förakt för kollektiven. Hon är bestämt en lightversion av Ayn Rand. Valfrihet ska vi inte ha tack vare Olof Palme och andra välfärdspolitiker utan genom att vi är människor på de eviga villkor som en Locke eller en Hayek har beskrivit. Att definieras utifrån en kollektiv tillhörighet som någon social ingenjör i statens tjänst har inrättat är nog i Anderssons värld höjden av ofrihet.

Vari består liberalismens kris? Anderssons tes är att socialdemokratin drog undan benen på liberalerna genom att styra samhället så att människorna nu uppfattar att frihet finns trots att denna nya frihet är överbestämd – ett kollektivt organiserat samhälle som hålls samman genom regelverk och algoritmer.

I det samhälle där liberalismen föddes kunde man vara fri utan att känna sig fri säger Andersson - och om artikelns fortsättning sammanfattas så kan vi idag vara ofria trots att vi känner oss fria.

Men att den individuella och a-sociala frihet som var den klassiska liberalismens kännemärke har förlorat sin relevans i ett samhälle som - på gott och ont - inte kan överleva utan en kollektiv samhällsreglering det är inte förorsakat av klåfingriga och naturvidriga samhällsingenjörer, det är ett resultat av den vetenskapliga och tekniska revolution som pågått i 100 år. Den har i grunden bestämts av marknadens och kapitalets logik och skapat en tillväxt som krävt arméer av mer kvalificerad arbetskraft. I Mariebergs folkskola gick normalt en eller högst två elever vidare till läroverk efter klass 6, men av 1961 års sjätteklassare gick praktiskt taget alla vidare. Vi som valde att studera istället för att bli sågverksarbetare blev fria inte genom att skaffa oss en biljett bort från sågen utan just genom att kunna välja. Våra föräldrar och deras föräldrar kunde inte beskriva samma livsval, de var i princip hänvisade till ett yrkesliv liknande deras föräldrars och de blev ofta kvar i det samhälle där de hade växt upp. Men under loppet av 1900-talet fick de uppleva hur den industriella arbetstiden minskade från 60 till 40 timmar per vecka – och hur den tid som krävdes för att reproducera sig själv som arbetskraft minskade till – fritt uppskattat! - 30 timmar per vecka, innebärande att en del av arbetsinkomsten kunde användas till att bygga en tillvaro, att bli en människa och inte bara ett bihang till en industriell maskin.

Så såg välfärdsutvecklingen ut där den ägde rum. Så såg den valfrihet ut som byggde på tillväxt. Den naturrättsliga valfrihet som hyllas av Lena Andersson var förbehållen en tämligen smal medelklass - den som erövrades i välfärdssamhället var tillgänglig för ett folkflertal. 
Att folkflertalet under denna period företräddes av en socialdemokrati som beskrev sig själv som socialistisk och som eftersträvade en rättvis fördelning av det växande välståndet är en avgörande aspekt på denna historia.    

Till liberalismens förtjänster hör dock värnandet av individen. De kollektiv som vi och våra föregångare skapat bör ju strängt tåget inte ha annat mål än att skapa bättre livsvillkor för dig och mig - och för de sämre lottade som vi solidariserar oss med.