Lena Anderssons liberalism färgas av en hyllning till naturrätten, en uttalad motvilja mot manipulerande statliga ingrepp och ett genomgående förakt för kollektiven. Hon är bestämt en lightversion av Ayn Rand. Valfrihet ska vi inte ha tack vare Olof Palme och andra välfärdspolitiker utan genom att vi är människor på de eviga villkor som en Locke eller en Hayek har beskrivit. Att definieras utifrån en kollektiv tillhörighet som någon social ingenjör i statens tjänst har inrättat är nog i Anderssons värld höjden av ofrihet.
Vari består liberalismens kris? Anderssons tes är
att socialdemokratin drog undan benen på liberalerna genom att styra samhället
så att människorna nu uppfattar att frihet finns trots att denna nya frihet är
överbestämd – ett kollektivt organiserat samhälle som hålls samman genom
regelverk och algoritmer.
I det samhälle där liberalismen föddes kunde man
vara fri utan att känna sig fri säger Andersson - och om artikelns
fortsättning sammanfattas så kan vi idag vara ofria trots att vi känner oss
fria.
Men att den individuella och a-sociala frihet som var
den klassiska liberalismens kännemärke har förlorat sin relevans i ett samhälle
som - på gott och ont - inte kan överleva utan en kollektiv samhällsreglering det är inte förorsakat av klåfingriga och naturvidriga
samhällsingenjörer, det är ett resultat av den vetenskapliga och
tekniska revolution som pågått i 100 år. Den har i grunden bestämts av
marknadens och kapitalets logik och skapat en tillväxt som krävt arméer av mer
kvalificerad arbetskraft. I Mariebergs folkskola gick normalt en eller högst
två elever vidare till läroverk efter klass 6, men av 1961 års sjätteklassare
gick praktiskt taget alla vidare. Vi som valde att studera istället för att bli
sågverksarbetare blev fria inte genom att skaffa oss en biljett bort från sågen
utan just genom att kunna välja. Våra föräldrar och deras föräldrar kunde inte
beskriva samma livsval, de var i princip hänvisade till ett yrkesliv liknande
deras föräldrars och de blev ofta kvar i det samhälle där de hade växt upp. Men
under loppet av 1900-talet fick de uppleva hur den industriella arbetstiden minskade
från 60 till 40 timmar per vecka – och hur den tid som krävdes för att
reproducera sig själv som arbetskraft minskade till – fritt uppskattat! - 30
timmar per vecka, innebärande att en del av arbetsinkomsten kunde användas till
att bygga en tillvaro, att bli en människa och inte bara ett bihang till en
industriell maskin.
Så såg välfärdsutvecklingen ut där den ägde rum. Så såg den valfrihet ut som byggde på tillväxt. Den naturrättsliga valfrihet som hyllas av Lena
Andersson var förbehållen en tämligen smal medelklass - den som erövrades i
välfärdssamhället var tillgänglig för ett folkflertal.
Att folkflertalet under denna period företräddes
av en socialdemokrati som beskrev sig själv som socialistisk och som eftersträvade
en rättvis fördelning av det växande välståndet är en avgörande aspekt på denna
historia.
Till liberalismens förtjänster hör dock värnandet av
individen. De kollektiv som vi och våra föregångare skapat bör ju strängt tåget
inte ha annat mål än att skapa bättre livsvillkor för dig och mig - och för de sämre lottade som vi solidariserar oss med.
1 kommentar:
Det är en välformulerad och historiskt förankrad invändning, men den riskerar att göra motsättningen mellan liberalism och välfärdsstat mer entydig än den egentligen är.
För det första: din beskrivning av 1900-talets sociala och ekonomiska omvandling är i sak övertygande. Utbildningsexpansionen, arbetstidsförkortningen och den bredare tillgången till materiella resurser skapade reella frihetsvinster för stora grupper. Den typen av frihet – möjligheten att faktiskt välja livsbana – ligger nära det som ofta kallas “positiv frihet”, i kontrast till den mer klassiskt liberala betoningen av frånvaro av tvång.
Samtidigt blir det problematiskt att reducera den klassiska liberalismen till något “asocialt”. Hos exempelvis John Locke finns en tydlig koppling mellan individens rättigheter och samhälleliga institutioner, och hos Friedrich Hayek finns ett starkt fokus på rättsstatens generella regler som en förutsättning för just den komplexa samhällsordning du beskriver. Liberalismen har alltså aldrig varit helt blind för kollektiva strukturer – frågan har snarare varit hur dessa ska begränsas och legitimeras.
När det gäller Lena Andersson är hennes kritik, som jag tolkar den, inte i första hand riktad mot välfärdsstatens historiska framgångar, utan mot risken att vi börjar ta institutionellt organiserad frihet för given och därmed förlorar känslan för dess villkor. Det är en annan typ av invändning än att förneka välfärdsstatens betydelse.
Din poäng om att friheten i praktiken breddades genom välfärdspolitiken är dock central. Det är svårt att bestrida att den “naturrättsliga” friheten i praktiken länge var socialt begränsad. Här finns en reell historisk spänning: liberalismens normativa universalism stod länge i kontrast till dess faktiska sociala räckvidd.
Där jag skulle vilja nyansera ditt resonemang är i frågan om orsaker. Att tillskriva utvecklingen enbart “marknadens och kapitalets logik” riskerar att underskatta samspelet mellan stat, fackliga organisationer och politiska rörelser. Den svenska modellen – där Olof Palme och andra socialdemokrater spelade en central roll – byggde just på en kombination av marknadsekonomi och politisk styrning. Frihetsutvidgningen var inte en ensidig produkt av vare sig kapital eller stat, utan av deras inbördes spänning och samverkan.
Avslutningsvis: din slutpoäng är kanske den mest fruktbara. Att kollektiven ytterst måste legitimeras genom vad de gör för individerna – inte tvärtom – är en princip som både en socialliberal och en klassisk liberal kan instämma i. Kanske ligger inte liberalismens kris i att den har “förlorat”, utan i att den ännu inte fullt ut har förmått formulera hur individuell autonomi och nödvändiga kollektiva strukturer ska balanseras i ett högkomplext samhälle.
MVH Lars-Erik Hansen
Skicka en kommentar