Tillbakablick

I detta tidevarv

när vi ej blott färdades med skepp till varandra

när vi ej blott idkade handel och bytte valutor

I detta tidevarv

när vi lärde oss bygga nätverk

som äntligen tycktes föra oss samman

på riktigt

så att avståndet i tid och rum liksom upphävdes

och det blev oss möjligt att se in i den avlägsnes ansikte och säga:

- Jag känner dig, låt oss färdas tillsamman

I detta tidevarv när vi sålunda för första gången kunde sätta prefixet "världs-" framför ord som "ande", "samvete" och "medvetande"

och när visionerna från våra bästa filosofer såg ut att kunna förverkligas 

I detta tidevarv släppte vi istället loss hatet, det stora raseriet och hämnden

som om vi alltsedan begynnelsen endast längtat efter just detta:

att få utsläcka den andres liv

Man förödmjukar inte ostraffat ett folk

DEN SKRAMLANDE TRIUMFVAGNEN

Jag blev vuxen åren kring 1968. Inte kunde min generation föreställa sig att Europa några decennier senare skulle stå under ett reellt krigshot från ärkefienden Ryssland. På skolboksnivå lärde vi oss förstå sambandet mellan den för Tyskland så förödmjukande Versaillesfreden och nazisternas vansinniga idé om ett tyskt lebensraum, ett Europa dominerat av den tyska anden. Lärdomen lyder: man förödmjukar inte ostraffat ett folk. Men hur djupt satt den lärdomen? Den verifieras drygt 100 år senare av Vladimir Putin, hans statsledning och den del av det ryska folket som närs av tanken på det ryska geopolitiska utrymmet och den storartade ryska kultur som ska bilda ny hegemoni i det dekadenta Europa. Har detta vansinne något att göra med hur Ryssland behandlats av USA och Nato efter 1991? Är det den eviga ryska naturen som bryter sig igenom eller ser vi resultatet av en ömsesidig utveckling där det bakom verkan alltid finns en orsak, som bidrar och förklarar? Nationella självbilder som gror och underhålls i fientlig dialog med en triumferande omvärld muterar till sist till vad vi nu bevittnar: en ursinnig krigarnation som går i döden och bringar död - för idén om sig själv.

DEN TONDÖVA BLASFEMIN

EJ heller kunde min generation föreställa sig att våra städer några decennier senare skulle bli skådeplatser för religiösa upplopp som skakar rättsstaten.
Respekt för andra människor tillhör ett moraliskt gods som existerat så länge vi levat i samhällen. Och sedan 1960-talet har många i min generation förmått upprätthålla det som Göran Palm 1967 benämnde "En orättvis betraktelse" - tanken att tredje världens kulturer och religioner är lika värdefulla som vår.
Men under tiden har de sovjetiska, brittiska, engelska, franska och amerikanska imperialisterna utövat "realpolitik" i bl a Afghanistan, Mellanöstern och Nordafrika och förvandlat gamla kulturer till brickor i ett spel om olja och politiskt inflytande. I denna process har islam blivit en de förtrycktas religion - en tröst för de fattiga och av krigen utarmade, men i muterad form även ett vapen i händerna på terrorister och kriminella.
Nu skördar vi resultatet av denna politik: ett religiöst färgat hat mot allt det vi representerar. Man förödmjukar inte ostraffat ett folk.

Charlie Habdo, Lars Wilks rondellhund. Och nu Paludans koranbränningar. Av oss och av de politiker som representerar oss krävs nu en uppövad känsla för vad tiden bär med sig och vad den kräver av vårt rättsväsen. Att i tider som dessa tillåta blasfemi innebär att man spottar på de troende och ger alibi åt de muslimska extremister som väntar på lämpligt tillfälle att angripa vår kultur och vårt samhälle. Det är inget bra sätt att demonstrera yttrandefriheten i en rättsstat. Det är snarare ett sätt att misskreditera denna rättsstat och visa att upprätthållandet av dess principer blivit frikopplat från det som trots allt var syftet: att ge individen en trygg plats i samhället. 

Vårt behov av Lena Andersson

I en artikel i SvD skriver Lena Andersson att överklass-privilegier inte är det som i första hand utmärker vårt samhälle - att framgång och välstånd i betydligt högre utsträckning är en belöning för höga ambitioner och hårt arbete. I senaste numret av Etc spyr Ulrika Lindahl galla över detta.   

Lena Andersson kommer från enkla förhållanden och har i hela sitt liv arbetat hårt för att nå sina mål - som skidåkare, intellektuell och författare. Det kommer från hennes far, en arketyp i det svenska folkhemmet som hon beskrivit i två böcker. Man kan säga att hon danats (= dvs "miljöskadats") av en arbetarmiljö som premierade flit och fokusering. Hon har INTE danats i en miljö som premierar du-duger-som-du-är-mentalitet. Den bakgrunden gör henne ibland enögd och kan få henne att verka o-empatisk, ungefär som Jordan B Peterson. Jag tror att hon väljer detta angreppssätt för att förtydliga förhållanden som annars inte framträder. Men hon renodlar en livsinställning som är djupt sympatisk och som i detta samhälle har ett stort överlevnadsvärde:

 - se för fan till att stå på egna ben

 - ta inte i onödan emot hjälp

 - akta dig för medömkan

 - låt inte nån jävel tänka åt dig

 - etc

I metoo-debatten vågade hon lyfta fram att de svinaktiga männen ofta levde på att vissa kvinnor lät sig utnyttjas och handlade mot bättre vetande, dvs att de gjorde sig omyndiga och nu långt senare går in i processer där deras ansvar som vuxna människor är nedskrivet till noll. Lena Andersson hatar sådana systrar.

Längtan efter ett återupprättat folkhem brukar handla om välfärdsanordningar, materiella förbättringar av det slag som skapade det moderna Sverige efter 1960. Den borde i lika hög grad handla om de egenskaper som gjorde detta möjligt och som folkhemmets dotter efterlyser: flit, ambitioner, skötsamhet, målmedvetenhet, ansvar... 

Detta sunda perspektiv - den kulturella självdisciplin som faktiskt byggt landet Sverige - är fullständigt frånvarande i den medelklassvänster som t ex Etc och dess skribent Ulrika Lindahl representerar. 

"SJÄLVUTNÄMNDA EXPERTER"

När jag googlar på uttrycket "självutnämnda experter" får jag 29 300 träffar.

De som får dras med denna nedsättande benämning är en brokig skara. Där finns de okunniga köksbordstyckarna, de som grundar sin mening genom att läsa några rubriker och vars tvärsäkerhet står i omvänd proportion till deras kunskaper i ämnet.

Där finns också en stor och mestadels tyst majoritet som grundar sin mening genom att följa med så gott de kan. De flesta av oss tillhör denna kategori. Jag skulle säga att vi utgör det demokratiska samhällets praktexemplar, upplysningstörstiga medborgare som man officiellt skryter om när man talar om politiskt engagemang, valdeltagande m m.

Men där finns, för det tredje, även en mängd experter som inte delar andra experters bedömningar. Den uppmärksamme och nyfikne icke-experten gör klokt i att lyssna även på dessa, dvs att inte utan vidare

förlita sig på de experter som genom sin myndighetsstatus har offentligt tolkningsföreträde.

Så finns förstås också de som skaffar sig pondus genom att låna statsepidemiologens kavaj, visserligen i största laget men ändå. Det är pinsamt, men på samma gång märkligt. Inom alla möjliga politikområden förekommer vetenskap och beprövade erfarenheter och experter som kan hantera dessa men likfullt anses det fint om vi som aktiva medborgare och valmanskår skaffar oss en uppfattning och ger uttryck för denna. Hanteringen av den pågående pandemin är ett undantag. I just denna fråga ska tvärtom svensken tiga och därigenom bevisa sin obegränsade tillit – den tillit vars historiska rötter Sverker Sörlin beskrev häromdagen. 

Vilken tur att intellektuellt fungerande personer som Lars Calmfors ibland gör sig gällande. Den intervju Calmfors gav i 16.45-Ekot den 6 maj 2020 var i sammanhanget välgörande: nykter och saklig och ett lämpligt korrektiv till den dagliga frontaluppvisningen på Folkhälsomyndighetens presskonferens.    

DEN PANDEMISKA MARKNADEN

En pandemi växer och breder ut sig som en marknadsekonomi. Lämnad åt sin egen logik växer den exponentiellt, snabbast i centra med hög omsättning, och blir snabbt global. Man kan bekämpa dess skadeverkningar och göra den uthärdlig men den kan knappast utrotas. När Covid-19 gjorts uthärdlig och fogats till raden av återkommande influensor då kan den pandemiska marknaden återta scenen. Ska den då lämnas åt sin inneboende logik? Ska den regleras så att drivkraften (=profiten lille vän) blir kvar men så att de negativa skadeverkningarna (=folkuppror lille vän) ej blir ohanterliga? Ska den tämjas och styras så att den t o m blir ett redskap för ett bättre klimat och ett bättre samhälle? Eller ska den helt enkelt avskaffas? De två första alternativen innebär att den globala katastrofkursen ligger fast, det fjärde alternativet är tyvärr helt orealistiskt. Återstår alternativ 3. Därom talas nu mycket, många fromma förhoppningar uttalas, somligt med nyfrälsta undertoner. Men den logik som arbetar i alternativ 1 och 2 den lever och överlever endast därför att var och en utövar sin basic instinct som producent, handlare och konsument. Jag tror att denna instinct är starkare än sexualdriften (och detta, pojkar och flickor, vill inte säga lite) och att den som förordar alternativ 4 därför är ute och cyklar (som en annan Chavéz eller Maduro).  Alternativ 3 alltså. Ingen enkel sak. Men det globala,  kollektiva och för de flesta ännu abstrakta klimathot som sysselsatte oss fram till senaste årsskiftet har därefter hamnat i skuggan av ett personligt och konkret dödshot - ett hot som vi samtidigt delar med alla andra. Klimatkatastrofen är lika dödlig men har ett förlopp som lurar individen, en logik som påminner om marknadsekonomins osynliga hand vilken (falskeligen) sägs skapa ordning och lycka där var och en blott ser till sitt eget intresse, men som i själva verket är inverterad: om var och en blott arbetar på sin egen överlevnad då går alla under.  Civilisationens överlevnad förutsätter att kapitallogik och marknadsmässig autonomi på alla viktiga områden ersätts med politiska beslut som utgår från folkflertalets behov och som grundas i de naturvetenskapliga insikter vi besitter. Som sagt: ingen enkel sak. Men nödvändig.  SvaraVidarebefordra

DU SKALL INGA ANDRA GUDAR HAVA

Den ideologiskt drivna nedmontering och privatisering av tidigare statliga samhällsstrukturer som pågått sedan 1980-talet och som drivits av såväl såssar som borgare har försatt Transportstyrelsen i en situation där dess generaldirektör ser sin hand underteckna dokument som beordrar lagbrott.

Nå vem styr denna hand? Vilken makt är det som gör en generaldirektör maktlös? Hade hon något alternativ? Av de handlingar som släppts framgår att det aldrig existerat något alternativ till den privata outsourcing som Transportstyrelsen nu genomdriver. Varför? Den frågan får man inte diskutera. Inte ens i den arkivprofession jag själv tillhör törs man föra en kritisk diskussion om huruvida statlig arkivförvaring bör ske i egen regi eller om den ska upphandlas som vilken järnvägstransport som helst.

Marknadsekonomin är ett stort altare dit slaktoffren släpas i allt högre takt. Nu inte bara tekniker och handläggare på lägre nivå utan även mindre och större chefer och kanske rentav deras högsta chefer och uppdragsgivare. Nu har teve-Knutsson och andra drevkarlar fått vittring på Högsta Makten, kanske stundar åter ett stor-blot. De avgörande frågorna kommer dock icke att ställas.

SVERIGES GULDKUST

Det blev så att säga mitt öde att genom uppväxt, arbetsliv och fritid få tillgång till ankarplatser i Mauritz Edströms Ådalen och Ludvig Nordströms "Tvärhamn" (Ulvöhamn) och "Köpmansvik" (Sundsvall). I denna triangel utspelas merparten av mitt lekamliga liv och en stor del av det andliga och därmed är jag tämligen tillfreds om man så törs säga. För att travestera samme Ludvig Nordström, en av de mest betydande skriftställarna från förra seklets första hälft, den som mer än någon annan förstod och lyckades ge gestalt åt denna landsända, inte bara som ett naturgeografiskt fenomen utan som arena för arbete och liv, entreprenörskap och social utveckling:

"Jag kallar det Sveriges Guldkust".

I en central passage i filmen "Resa till Sveriges Guldkust"1939 talar Lubbe om den höga kust som passeras och pekar på Mjältön med sina 236 meter över havet, Sveriges högsta ö. För att strax därpå gå över till till de massafabriker, pappersbruk och sågverk som bidrar till välstånd åt hela landet:

"Det är därför - naturligtvis! - som jag kallar detta Sveriges Guldkust".

Begreppet "Höga kusten" som uppfanns av vår länsstyrelse 1974 hade alltså en förelöpare redan 1939, men för Lubbe var denna naturgeografiska aspekt inte avgörande.

Denna hållning är en förebild för oss som arbetar med områdets historia och som försöker arbeta in de lokala kustmiljöernas kulturarv som resurs för lokal identitet och besöksnäring. Den naturgeografiska aspekten är i detta sammanhang underordnad den ekonomiska och sociala historia som ryms i Ludvig Nordströms Guldkust.

Den börjar vid Brämön söder om Sundsvall och slutar vid Skagsudde norr om Örnsköldsvik!

Se hela filmen från 1939