Zaremba och Jon Boding Danielsson

Maciej Zaremba skriver en angelägen artikelserie om de svenska skogarna, denna urkälla till såväl materiellt välstånd som andlighet och kulturell utveckling. Om hur det stora skogsbolaget berövar människorna - de nu levande och deras efterkommande - de nyttigheter och värden som närvaron av den riktiga skogen medför. Om det stora skogsbolagets fräckhet, också den så gammal att den blivit en del av det svenska trävarufrälsets traditioner från baggböleri och framåt. Om det folkliga raseriet mot bolagens och byråkatins framfart, ofta formulerat av författare och av mer bildade företrädare för samhällets ekonomiska elit - en tradition där vi även finner en salongsberusad Kar de Mumma hurrandes för almkramarna i Kungsträdgården 1971 (jag var där!).

Men han skriver också om sin intervju med den numera politiskt ansvarige, den jovialiske Eskil Erlandsson. Nej, Erlandsson ser inga problem med att det stora bolaget kalhugger ända fram till tomtgränsen och låter de boende i Storfors vakna upp i ett fullständigt ödelagt kulturlandskap. Ty i denna fråga anser sig landsbygdsministern i första hand böra värna om den enskilda äganderätten.



Det finns stora paralleller mellan denna svenska skogshistoria och den "land-grabbing" som nu pågår i bl a Sierra Leone. När den stora strukturen i form av t ex Stora Enso och mäktiga byråkrater går samman för att skapa "utveckling" då kan du och jag hälsa hem.  

Historiskt handlar detta om striden mellan de som behövt skogen för dess bruksvärde och de som åstundat samma skog för dess bytesvärde, dvs som marknadsvärde och kapital. Den striden seglade upp i 1700-talets Sverige när trävaruhandlarna framträdde och med skrupelfria metoder tillskansade sig böndernas "värdelösa" skogar. Kvinnan med risknippet är en klassisk målning, men också en representativ bild av skogens värde i samhällen där hushållet måste samla ris till "vedbrand" och annat. Bilden är historiskt kopplad till en existerande allmänning, dvs till en jordrättslig situation där allt ännu inte privatiserats. När vi stjäl vår årliga julgran bör vi veta att vi utövar en tradition som inleddes när tillgreppet ännu inte var stöld från annans egendom.

Jon Boding Danielsson beskrev skogens bruksvärde på följande sätt år 1747:

”Mina landsmän hava mångfaldig nytta utav sin skog. The äga ej allenast sin nödtorft därav utan meddela ock androm mycket. Han tjänar them till husbyggnad, skeppsverke, båtar, bräder, lagg- och gröpkäril, snickeri, bandstakar, löv- och nävretäkt, vidjor, bast, svidjande, vedebrand, tjärubränning, kolning samt mycket annat som i hushållen tarves…”
Jon Boding, Ångermanna hushollning nordan skogen, i ett snilleprof vid kongl. lärohuset i Upsala under ... Anders Berchs öfvervaro föreställd af Jon Boding Danielsson, ångermannländinge. I gustaviska hörehuset then 29 april, år 1747.