Ulvöhamn 22 februari

Den klara och kalla vintern blev gradvis mildare, vinden tilltog och idag faller snön våt. Tvärs genom det kopplade fönstret hör jag blåsvädret, men inga bränningar ty istäcket sträcker sig halvannan kilometer i riktning mot Finland. Jag har druckit morgonkaffe och sitter här och skriver istället för att arbeta med mitt manus om det amerikanska arkivväsendet. Klockan tickar målmedvetet mot 14.30 när vi ska äntra folkabussen för transport till Fjären, där båten väntar. Söndagsångesten är den enda ångest man delar med nästan alla. Den är inte så farlig, men tillräcklig för att förstöra dagen. Den är motsatsen till fredagens eufori, när allt ännu är möjligt, när inga möjligheter ännu är förspillda och det är väldigt långt till måndagen.

Den som förmår förvandla alla dagar till fredagar kan skatta sig lycklig.


Rolf Sahlén pimplar

Mina pojkårs fredagar inföll på lördagarna. Vi hade rolig timme och slutade klockan ett, om läraren var på sitt bästa humör t o m klockan tolv. Jag kom då hem samtidigt som min far. Dessa lördagar inföll alltid en skinande vårvinterdag när det droppade från hängrännorna och solkatterna spelade hemma i köket. Det kunde hända att vi vallade skidor för söndagens utflykt. Eller att vi pimplade på älven. Det kunde också hända att vi drack Liptons te och åt rostad långfralla. Emellanåt kunde dock hända att jag avstod från hemtrevnaden och sparkade vintervägen över älven till Herthas café i Nyland, där jag intog varm choklad med dopp. Jag var 10 år, jag beställde "en kopp choklad och en mazarin" av den svarthåriga och respektingivande Hertha och det kostade mig en god del av min veckopeng. Hertha hanterade sin roll i pojkvaskerns första frigörelse med en försiktigt munter nådighet som jag noterade men kanske inte till fullo förstod.

Men lördagen föregick en söndag när jag skulle gruva mig för måndagen. Den började med morgonbön och fortsatte med en timmes högläsning i bänk, i tur och ordning från Eva till Hasse och från Hasse till Bosse och från Bosse till Tom, ett tjogominuterspass där jag som svår stammare skulle traggla mig igenom femtio konsonanter och lika många vokaler till ackomanjemang av kamraternas generade fniss. Det Hertha givit mig återtogs varje måndag av min lärare, och jag säger som huvudpersonerna i Singers böcker om sina döda ovänner: må maskarna äta honom.

Ångest. Inte fritt svävande utan fäst vid vissa konkreta helveten som förorsakas av konkreta människor. Nej, jag har icke förlåtit honom.

Den som slipper gruva sig för måndagen kan skatta sig lycklig.

Bilrallyt

Om bilen kan mycket sägas. Jan Myrdal sa en gång i slutet av 70-talet att bilen skapar "lycka och frihet". Han sa detta på ett blankt och oreserverat sätt som en lustfylld provokation mot tokvänstern som på den tiden fått för sig att bilåkande var borgerligt. Tokvänstern och flum-ekologerna hade naturligtvis fel och Myrdal rätt. Å andra sidan finns det ju ett borgerligt sätt att åka bil - se bara vilka märken de verkligt förmögna tror att de måste omge sig med - och många som blivit förmögna på Bingolotto och köpt ett vrålåk har säkert erfarit att tur och lycka inte är samma sak.
Men bilsorten förstärker människosorten och behovet att genom bilens design ge uttryck för sin livshållning är så stort att skilda livshållningar kan sägas vara förstärkta med vissa märken och modeller. Det går utmärkt att författa en Comedie Humaine där alla karaktärsroller besätts av bilar. En viktig aspekt på bilen är dess förmåga att innesluta sådant som den traditionella manligheten tror sig behöva för sin utveckling och utlevelse och som de alternativa livsstilarnas profeter samt en stor andel av kvinnorna tror sig behöva avsky. Från en annan vinkel kan man säga att behovet av bil som transportmedel är så genomgripande och demokratiskt (=gäller ju alla oavsett vilka vi är i övrigt) att protesten mot bilen måste uttryckas med vad som designmässigt kan betecknas som antibilar, vilka likväl rullar. Småbilssegmentet innehåller många sådana produkter, den mest klassiska dock Citroên CV 2 med arvtagare som Renault 4 l och Citr Berlingo. Jag färdas själv i en Berlingo, så ful att den provocerar allmänna smaken. (Dock den marschar i 140 och ni anar inte hur många sillmjölkar i dyra BMW jag blåst förbi genom åren. Jag säger som min framlidne morbror: de kliver ur mitt i farten, de tror de står
stilla de jävlarna...).

Bilkrisen är inte i första eller ens andra hand en kris för ett personligt fortskaffningsmedel som drivs av en motor, det är en kris för bilen som något annat än just detta, i första hand som leksak för en infantil manlighet. Det borde fästas större uppmärksamhet vid denna infantilism. Det finns motorjournalister som på ytan skriver om bilar men som i själva verket masturberar offentligt vid umgänget med nylanserade plåtschabrak - och låter oss ta del av eländet.
Krisen för den amerikanska bilindustrin och för de av Ford och GM uppköpta bilmärkena är i denna mening ikonoklastisk. Det är bara att applodera.
Men Gyllenhammar hade en bättre vision än Sidensjöpojken Gyll: Volvo borde ha gått med Renault.

Torsdag 19 feb, till Ulvöhamn

I morgon kl 14 drar vi norrut, till Köpmanholmen, därefter med båt till Ulvön. Det blir en långhelg med god mat, läsning och förhoppningsvis umgänge med goda grannar. Samt en del monteringsarbeten i nya stugan. Fritidshus är tillflyktsorter. Vi som lever i de delar av världen där man har råd att hålla sig med två boenden är priviligierade även såtillvida att vi alltid kan kosta på oss att längta bort.
18:00. Framme. Båten har gått i ränna till Fjären, därifrån i folkabuss över ön ned till Ulvöhamn. Innetermometern visar på 16 grader (alldeles för varmt, måste justeras). Jag drar igång oljebrännaren, går därefter ut och skottar gård och veranda. Vi drar i oss en jamare samt äter en grillad kyckling med ruckolasallad; till detta en halv Periquita. Enligt Ulvöns befälhavare ligger isen nu kompakt långt ut till havs. Kanske åker vi ut på skidor i morgon.

Kärlek per postorder

1 miljon svenskar är registrerade i kontakt-sajter på nätet. Det betyder att den romantiska kärlek som varit pargrundande i västerlandet sedan 1700-talet så sakteliga håller på att överges eller åtminstone spädas ut med kärlek till den vars åsikter, livsstil, allmänna hållning, ekonomiska resurser etc som man gillar. Passionen finns kvar, men den utövas som en i tiden avgränsad galenskap och den är icke längre pargrundande. Eftersom vi talar om det digitala nätverket och apparater som hanterar statistikprogram ges här utrymme för all tänkbar systematik och struktur. Tolv parametrar, tolv kolumner i Excel, det kan räcka. När alla blinkar grönt är det dags att lämna vetenskapen och koppla på den sinnliga testutrustningen, men här får vi tänka oss olika steg. Om hon är ful eller om han luktar illa kan det inte bli någon fullpoängare och notdragningen måste då fortsätta, dvs Excel-arket konsulteras än en gång. Slutsteget kan sannolikt inte tas utan att den erotiska sorten och lusten och förmågan är ordentligt prövad. I avgörande lägen kan det bli nödvändigt att pröva den tilltänkte lika ingående som det nya datasystemet, dvs köra i testbädd. Fördelen med denna ordning inses lätt. Man slipper vakna upp med en person som visserligen är vacker men som är utblottad och allmänt knäpp. Eller man slipper göra barn med en sverigedemokrat.

Tick tack

Väldigt ofta sysslar jag med tiden, eller snarare med tidens gång. Det kanske beror på att jag är arkivarie och att jag i mina förråd s a s härbärgerar frusen tid från olika epoker. Den kunnige arkivforskaren kan faktiskt arbeta sig igenom ned genom de äldre tidevarven, i skikt efter skikt, och om det material som återfinns är riktligt kan väven bli så tät att den flydda tiden rör på sig. Individer som man samlar många uppgifter om blir levande. Det finns människor i mina arkiv (dvs de arkiv jag ansvarar för) som varit döda i 100 år och som skulle få en chock om de visste vad jag vet om dem. Ibland vet jag mer än de visste själva när de levde. Jag är ingen lagbrytare, all sekretess upphör efter 70 år, men det är inte förekomsten av rent integritetskänsliga uppgifter som är det viktiga här utan sammanförandet av väldigt många i och för sig triviala uppgifter. Ett människoliv är i första hand en ansamling av trivialiteter. En människa kan under sin levnad inte alltid överblicka den vardagsgröt som omger henne och hon har f ö fullt upp med att äta denna gröt för att orka dokumentera den. Det är också så att våra museer och arkiv alltför ofta varit så upptagna vid de stora yttre händelserna (det som dokumenterar samhällsförändringar, viktiga historiska ögonblick etc) att de tvingats försumma trivialiteterna.
Den klassiska dagboken och den privata brevsamlingen är därför ovärderliga källmaterial för de som vill krypa bakom de stora rubrikerna och återfinna det faktiskt pågående livet, det liv som alltid måste äga rum på en viss existerande plats och beröra vissa existerande människor. Det finns också äldre människor som minns och kan berätta. Någon gång i början av 1980-talet frågade jag min mormor Therese var hon befann sig och vad hon gjorde i det ögonblick hon fick veta ett de skjutit fem arbetare i Ådalen, någon mil från Lugnvik där hon bodde. Hennes minne var en tidsmaskin, jag tryckte på knappen och den surrade igång: "Vi satt på bron däri Västbruke och n`Havard kom förbi å berätta... de va int nå mer". Men att de äldre minns räcker inte, det måste också finnas någon som frågar och lyssnar och som på något sätt för kunskapen vidare. Jag är inte ensam om att gräma mig över alla frågor jag inte ställde.
Det mänskliga medvetandet är ett svårforcerat forskningsfält. Vi föds in i en värld som finns i vårt huvud när vi går ut i livet. Det vi gör i livet lägger lager på lager till denna värld och en del av de nedersta lagren blir småningom tunnare, men på något sätt finns allt kvar. När vi når medelåldern är vårt medvetande en tidsmaskin som vi kan välja att aktivera. Det som 30 år tidigare var en mental miljö så hemtam att vi inte såg den blir något annat, det får distans och vi ”ser” plötsligt det vatten vi simmat runt i. I detta ögonblick blir varje ihågkommen trivialitet värd guld. Jag ger ett kungarike för att få återuppliva den autentiska halvtimmen mellan 17:00 och 17:30 torsdagen den 2 juni 1959, i Nyhamn, i Sven Lundquists kiosk. Sven står vid disken, stöder sig på ena armbågen och har andra handen på höftbenet. Han röker pipa. Framför disken står BJ, hans svärfar, de muttrar över ”snålbönnren”. Längre in sitter Rolf Nordlund och Lars-Ola Viberg. In kommer Döven, alltid glad och gestikulerande, köper kvällstidning och cigarretter. In kommer Georg, lika glad, säger något, kanske om fisket. In kommer Lundblads pojke, han med den guldfärgare Triumphen, 750 kubik. När han fått sin Aftonbladet och lämnar kiosken följer smågrabbarna med ut för att få se rivstarten. Han plöjer en 30 meter lång fåra i den grusväg som går genom Nyhamn och försvinner bakom kurvan vid Nordins. Vad är detta för slags samhälle? Lika märkligt som en plats i Sydvästafrika, eller Michigan, eller Hunan.

Om Guds återkomst

I morse hörde jag en KD-kärring argumentera för mer religiösa inslag i den svenska statsledningen. På fullt allvar ansåg hon att Fredrik Reinfeldt i likhet med de amerikanska presidenterna borde avsluta alla större anföranden med en guds välsignelse till åhörarna. Hennes motiv var att Sverige står på kristen grund samt att Guds närvaro skänker en viss högtidlighet åt vår regerings framträdanden.
Jag utesluter inte att vi står inför en avsekularisering. Det första tecknet på detta är att öppet ateistiska synpunkter inte längre förekommer samt att det numera anses oklädsamt att förklara sig icke-troende. Det är en gräslig utveckling.

Tåg till Sundsvall, tag plats!

Om man väljer tåg med byte i Gävle får man åka i moderna vagnar i 2 etage. I bottenplanet sitter klass 2. När man slagit sig till ro där finner man att toaletterna är placerade i sittvagnens centrum så att den som ska göra ettan eller tvåan blir riktigt noga beskådad och utmätt. Inte så trevligt när blåskatarren sätter in, eller när den laxerande stora chokladkakan börjar verka och den köande måste slå knut på sig. Om man säger. Men denna logementsaktiga planlösning är ju endast för vanligt folk. Man kunde gå längre. Strängt taget behövs inga toalettdörrar -överklassen åker ju inte längre tåg.

Mailers stora roman

Norman, 1949

"De nakna och de döda" stod i föräldrarnas bokhylla under hela min uppväxt, en inbunden bok, halvfransk, sida vid sida med Upton Sinclairs "Kung Kol", gissningsvis tillhörande en serieutgåva i FiB:s regi och i så fall köpt av Pelle i Lycka, han med skroflerna som regelbundet dök upp i vår vaktmästarbostad 1 tr upp i Köja Folkets hus. Öppnade en bärbar låda och bredde ut en massa böcker på köksbordet. Mailers och Sinclairs böcker blev inventarier på samma sätt som den svarta plastsvanen, den gamla kaktusen, det österrikiska ölkruset och luftfuktaren som hängde över elementet. Man läser inte inventarier. Men nu läser jag Mailers bok. Fruktansvärt bra, helt oamerikansk i sin avsaknad av sentimentalitet - dvs icke förljugen - och mästerlig som psykologisk skildring. Skriven av en 25-åring. Det är som jag brukar säga: de flesta stordåd gör man före de 30. Palme läste och recenserade boken år 1949, Mailer recenserade Palme själv år 1986 - kolla:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1194&a=743485

En reflexion som infinner sig är att den nordamerikanska kulturhistorien är extremt krigsinfluerad. Krigen och de enskilda människoöden som skapas av krigen (nedkämpandet av urbefolkningen, inbördeskriget, världskrigen, Vietnamkriget osv) är nästan alltid närvarande och de manliga soldaternas strapatser och hjältedåd är än i dag måttstock för den amerikanska manligheten.

Jämför med en svensk man. I min släkt finner jag krigare endast om jag lyckas gräva mig tillbaka ett par sekler och de jag finner är inte mina hjältar. Eller ta vilket land som helst i Europa. De två världskrigen har efterlämnat en uppsjö av smutsiga frontminnen, nationalistiska offermyter och skamliga revanschkulturer - ingenstans dessa äppelkindade Mash-figurer, dessa kaserngårdsvarianter av Jerry Seinfeldt eller dessa pluton-cowboys som på något sätt är norm i USA. Det mytologiserade hjältemodet är exploaterbart och användbart även i modern patriotisk propaganda. Bakgrundsljuset och underifrånperspektivet på de amerikanska krigsfilmsaffischerna och den pompösa patriotmusik som avslutar hollywoodproduktionerna kan i naivitet och spekulation endast jämföras med estetiken i 30-talets Sovjet eller dagens Nordkorea. Jag tror att en nation som vill bli modern och rationell måste lämna denna smörja bakom sig. Men observera, här finns ingen Norman Mailer.

Om att chi(c)kanera en gås

Jag hatar er. Ni sover på mina fjädrar. Ni tycker till och med det är fint och ni skryter om det. Inte nog med det. Ni rycker fjädrarna från mig när jag är levandes. Hur tror ni det känns att få sina fjädrar bortryckta. Utan bedövning. Fattar ni hur förnedrad man blir när man läggs på rygg och får sina fötter fastknutna? Så att ni sedan kan dra av varenda liten fjäder? Hur tror ni det känns att sedan vänta vecka efter vecka på att skruden ska växa och veckla ut sig i all sin prakt för att så, vips, än en gång bli plockad. Just det, ni kaller det "plockad". Som om de var lösa. Jag kan tala om att de sitter jävligt mycket fast. Fattar ni hur ont det gör. Fattar ni hur förbannad man blir när man skriker rakt ut av smärta och ni bara tittar tillbaka, som om jag var en själlös varelse. Eller rakt igenom, som om jag var tom invändigt. Förödmjukelsen är ändå värst. Jag menar, jag är en man. Jag är vacker. Jag har min stolthet. Hur tror ni det känns att inta sin vanliga plats bland hannarna på gården och höra hånskratten från de som ännu inte är ryckta? Eller att inta kurrimurrläget på sin gåsflicka och upptäcka att hon ser ut som ett jävla chicken.
Visst, mitt liv är äta, skita och kopulera, men jag har faktiskt koll. Och jag ska säga er att jag är inte lika dum som ni tror. Jag har ett själsliv. Jag kan reflektera över min situation.

Jag är sårad och förbannad.