måndag 2 februari 2009

Om att chi(c)kanera en gås


Jag hatar er. Ni sover på mina fjädrar. Ni tycker till och med det är fint och ni skryter om det. Inte nog med det. Ni rycker fjädrarna från mig när jag är levandes. Hur tror ni det känns att få sina fjädrar bortryckta. Utan bedövning. Fattar ni hur förnedrad man blir när man läggs på rygg och får sina fötter fastknutna? Så att ni sedan kan dra av varenda liten fjäder? Hur tror ni det känns att sedan vänta vecka efter vecka på att skruden ska växa och veckla ut sig i all sin prakt för att så, vips, än en gång bli plockad. Just det, ni kaller det "plockad". Som om de var lösa. Jag kan tala om att de sitter jävligt mycket fast. Fattar ni hur ont det gör. Fattar ni hur förbannad man blir när man skriker rakt ut av smärta och ni bara tittar tillbaka, som om jag var en själlös varelse. Eller rakt igenom, som om jag var tom invändigt. Förödmjukelsen är ändå värst. Jag menar, jag är en man. Jag är vacker. Jag har min stolthet. Hur tror ni det känns att inta sin vanliga plats bland hannarna på gården och höra hånskratten från de som ännu inte är ryckta? Eller att inta kurrimurrläget på sin gåsflicka och upptäcka att hon ser ut som ett jävla chicken.
Visst, mitt liv är äta, skita och kopulera, men jag har faktiskt koll. Och jag ska säga er att jag är inte lika dum som ni tror. Jag har ett själsliv. Jag kan reflektera över min situation.
Jag är sårad och förbannad.

3 kommentarer:

Sofia sa...

äh palla.
jag skulle kunna säga att man är dum som en gås om man inte redan fattat att det inte går helt ok till i dunbranschen.
men det gör jag inte.

Malin sa...

Men gud jag får rysningar

Sofia sa...

av