Tick tack

Väldigt ofta sysslar jag med tiden, eller snarare med tidens gång. Det kanske beror på att jag är arkivarie och att jag i mina förråd s a s härbärgerar frusen tid från olika epoker. Den kunnige arkivforskaren kan faktiskt arbeta sig igenom ned genom de äldre tidevarven, i skikt efter skikt, och om det material som återfinns är riktligt kan väven bli så tät att den flydda tiden rör på sig. Individer som man samlar många uppgifter om blir levande. Det finns människor i mina arkiv (dvs de arkiv jag ansvarar för) som varit döda i 100 år och som skulle få en chock om de visste vad jag vet om dem. Ibland vet jag mer än de visste själva när de levde. Jag är ingen lagbrytare, all sekretess upphör efter 70 år, men det är inte förekomsten av rent integritetskänsliga uppgifter som är det viktiga här utan sammanförandet av väldigt många i och för sig triviala uppgifter. Ett människoliv är i första hand en ansamling av trivialiteter. En människa kan under sin levnad inte alltid överblicka den vardagsgröt som omger henne och hon har f ö fullt upp med att äta denna gröt för att orka dokumentera den. Det är också så att våra museer och arkiv alltför ofta varit så upptagna vid de stora yttre händelserna (det som dokumenterar samhällsförändringar, viktiga historiska ögonblick etc) att de tvingats försumma trivialiteterna.
Den klassiska dagboken och den privata brevsamlingen är därför ovärderliga källmaterial för de som vill krypa bakom de stora rubrikerna och återfinna det faktiskt pågående livet, det liv som alltid måste äga rum på en viss existerande plats och beröra vissa existerande människor. Det finns också äldre människor som minns och kan berätta. Någon gång i början av 1980-talet frågade jag min mormor Therese var hon befann sig och vad hon gjorde i det ögonblick hon fick veta ett de skjutit fem arbetare i Ådalen, någon mil från Lugnvik där hon bodde. Hennes minne var en tidsmaskin, jag tryckte på knappen och den surrade igång: "Vi satt på bron däri Västbruke och n`Havard kom förbi å berätta... de va int nå mer". Men att de äldre minns räcker inte, det måste också finnas någon som frågar och lyssnar och som på något sätt för kunskapen vidare. Jag är inte ensam om att gräma mig över alla frågor jag inte ställde.
Det mänskliga medvetandet är ett svårforcerat forskningsfält. Vi föds in i en värld som finns i vårt huvud när vi går ut i livet. Det vi gör i livet lägger lager på lager till denna värld och en del av de nedersta lagren blir småningom tunnare, men på något sätt finns allt kvar. När vi når medelåldern är vårt medvetande en tidsmaskin som vi kan välja att aktivera. Det som 30 år tidigare var en mental miljö så hemtam att vi inte såg den blir något annat, det får distans och vi ”ser” plötsligt det vatten vi simmat runt i. I detta ögonblick blir varje ihågkommen trivialitet värd guld. Jag ger ett kungarike för att få återuppliva den autentiska halvtimmen mellan 17:00 och 17:30 torsdagen den 2 juni 1959, i Nyhamn, i Sven Lundquists kiosk. Sven står vid disken, stöder sig på ena armbågen och har andra handen på höftbenet. Han röker pipa. Framför disken står BJ, hans svärfar, de muttrar över ”snålbönnren”. Längre in sitter Rolf Nordlund och Lars-Ola Viberg. In kommer Döven, alltid glad och gestikulerande, köper kvällstidning och cigarretter. In kommer Georg, lika glad, säger något, kanske om fisket. In kommer Lundblads pojke, han med den guldfärgare Triumphen, 750 kubik. När han fått sin Aftonbladet och lämnar kiosken följer smågrabbarna med ut för att få se rivstarten. Han plöjer en 30 meter lång fåra i den grusväg som går genom Nyhamn och försvinner bakom kurvan vid Nordins. Vad är detta för slags samhälle? Lika märkligt som en plats i Sydvästafrika, eller Michigan, eller Hunan.