Efter trettio år med ett tilltagande ultraliberalt formuleringsinitiativ står vi i ett samhälle där de gemensamma välfärdsanordningarna är på väg att nedmonteras och där försvararna av en offentlig sektor för välfärd och solidaritet tycks hemförlovade. De finns kanske, men deras argumentation har förlorat sin skärpa. Och om de någon gång vågar ifrågasätta den totala etableringsfriheten på områden som skola och vård då skälls de för socialister och t o m kommunister.
Men du bör fråga dig: denna så omhuldade "valfrihet", denna så positivt laddade sammanfattning av det ultraliberala programmet, vad innebär detta för dig och för vårt samhälle?
År 1986 arbetade jag frenetiskt för samlingsverket Sundsvalls Historia. De inledande raderna av mitt eget avsnitt krävde två veckor av raderande och omskrivande, men jag skrev om "Välfärd i kommunal regi" och det arkivmaterial jag bearbetade kändes som bränsle i den pågående debatten. Med ett berg av statistik kunde jag visa att den kommunala förmögenheten år 1875 motsvarade 60 kr per innevånare och att den år 1985 ökat till 800 kr per innevånare. Jag skrev:
"På samma sätt som ackumulationstakten är ett mått på samhällets utvecklingskraft så är summan av de fasta tillgångarna ett mått på samhällets rikedom. Utvecklingskraft skapar emellertid rikedom oavsett om resultatet ackumuleras i den offentliga sektorn eller i den enskilda. När vi talar om välfärdssamhället menar vi ett samhälle där rikedomen uppträder som välfärdsanordningar tillgängliga för envar, enligt regler som fastställs i lagar och politiska beslut. Om vi i denna mening vågar hävda att den gemensamma sektorns fasta tillgångar är ett bra mått på medborgarnas välfärd så visar kurvan att denna välfärd har tiofaldigats i Sundsvall sedan 1875" (Sundsvalls Historia II, sid 284)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar