På spaning i arkiven - efter en tid som flytt

100 år efter utgivningen av Swanns värld, en märkesdag för alla som funnit något värdefullt eller t o m livsavgörande i Prousts romanbygge.

Jag började läsningen någon gång 1990 och avslutade den ett par år senare efter en av dessa läsprestationer som stannat i minnet därför att det enorma romanbygget, med all den koncentration som denna text kräver, fick tävla med andra viktiga områden för uppmärksamhet såsom arbete, föräldraskap, husbygge, semesterresor etc; kort sagt allt sådant som får tiden att fly och så att säga ideligen bekräftar ett av de teman som gestaltas i romanbygget.

Med blick för tidens sed. Just det - min  läsning var i hög grad den genom Balzacs glasögon, ett läsarperspektiv format av min långvariga fascination för det realistiska berättande där författarens penna stenografiskt och förhäxat raspar ned allt som kommer i dess väg därför att det är tecknen för en ny tid, ett nytt samhälle - men där författaregots moraliska förfasning inför den nya tidens merkantila krasshet leder honom att strö salt och syra i sedeskildringen. Det är därför man alltid lockas till skratt vid läsningen av Balzac: så jävla sant, så jävla rätt åt er! Hos Proust är samma sedeskildring kopplad till ett senare skede när industrialismens samhälle med dess nya klasskonstellationer slutligen och grundligen bryter ned ett äldre samhälle av agrarfrälse och liv i pompösa salonger. Här är sedeskildringen dessutom  tagen till en ny psykologisk dimension där tidens sed så att säga levs genom berättarens medvetande. Med nödvändighet blir skildringen då betydligt mer subtil och utforskande, bitvis så fingranulerad, åkallande så djupa lager av läsarens reminiscenser, att man ibland väljer att skylla på översättaren; men lika ofta leds till "platser" där man förstår att man någon gång befunnit sig men inte visste att man glömt. Det är stort.

Det är också detta med tiden och Madeleine-kakan. Härom dagen vaknade jag med det gamla skillingtrycket

Ann Carolina
öppna din dörr
möt mig vid porten
nu liksom förr

... och förargades över att denna idioti kommit in i mitt huvud. Jag mindes att Folke Isaksson någon gång för länge sedan sagt något om fenomenet. Man har några decennier på nacken, man tycker sig ha lärt något, man har måhända förädlat sin smak, men lika förbaskat ligger Harry Brandelius & Co och upptar dyrbart utrymme i ens minneslager.
Jag kom plötsligt på att jag dagen innan funderat på hur ankarlinan ska anbringas på min nya båt.

Dock detta att ord, ting, dofter eller andra sinnessensationer öppnar dörren till minnen som ligger så djupt lagrade hos oss att de riskerar att förbli dolda för vårt medvetande det är ju ingen ny eller revolutionerande tanke. Att Madeleinekakan blivit så omtalad i förbindelse med Proust beror kanske på att det är en upplevelse som är så lätt att koppla till egna erfarenheter.

Arkivet en tidsmaskin!
Tiden går. I december 1990 höll Sverker Sörlin ett föredrag i Kulturmagainet i Sundsvall om Lubbe Nordström. Han hade engagerats därför att han några år tidigare tillsammans med Otto Fagerstedt givit ut en bok om Lubbe - Framtidsvittnet (1987). Under middagen på Skeppsbrokällaren kom vi att tala om Lubbes dagböcker - som vi lånat in till Medelpadsarkiv från Bonniers arkiv för mikrofilmning - och om Olof Högbergs dagböcker. Lubbe och Olle bodde i Sundsvall samtidigt några år i början av förra seklet och idén föddes att publicera dagböckerna och annan autentisk arkivmateria som s a s dag för dag kunde återskapa den verkliga tidens flöde, fyllt av alla de trivialiteter och viktigheter som är livet. Idén var även inspirerad av att Sverker en tid dessförinnan i ett tal på en konferens i Härnösand uppmanat arkivariekåren att återta det vi gallrat. Vi arkivarier gallrar ju det som inte bedöms viktigt men Sverkers tema löd: "Ge oss tvättnotorna och kladdlapparna och vi ska skriva den verkliga historien!". Fascinationen inför det vi kan kalla livsflödet är ett fenomen i tiden och förklarar delvis författarskap som Noréns och Knausgårds.
Det blev inget av Sverkers och mina planer den gången, men hos mig grundlades en uppfattning om de historiska arkiven som sedan dess varit en inspirationskälla i allt viktig jag uträttat eller försökt uträtta i yrket. Utvecklingen av Medelpadsarkiv inspirerades av detta och projektet Sundsvallsminnen - beskrivet av mig på Sundsvallsminnens hemsida - var i högsta grad en del av denna filosofiska miljö. Att i den elektroniska miljö som skapas i Sundsvallsminnen kunna återge en så rik dokumentär källinformation att det verkliga skeendet framträder, det är en tanke som lockar mig oupphörligt - och eftersom det handlar om förmågan att bevara och kunna återanvända autentiska dokumentära vittnesbörd om händelser och förhållanden så är detta på samma gång en sak som befinner sig i arkivyrkets kärna.