Fascistiska och rasistiska rörelser har alltid sin grogrund i samhällsförändringar som river upp etablerade ordningar och skapar otrygghet för folk. När denna otrygghet drabbar stora delar av det vi kallar medelklass och arbetarklass då växer mottagligheten för det som nu utvecklas hos SD och som utgör bottensediment även i en Anders Behring Breiviks världsbild.
Men jag tror inte att man kan frälsa mer än 5% av svenska folket för en öppet rasistisk och våldsinspirerad fascism. I en relativt upplyst nation som denna når man inte särskilt långt med ett budskap som innebär att andra raser, etniskt eller religiöst sammanhållna grupper eller religioner har ett lägre värde och bör föraktas; man kommer en bit, men inte tillräckligt långt. Rent objektivt kan rörelser som kännetecknas av denna traditionella fientlighet mot "de andra" därför inte räkna med några framgångar. Den moderna fascismen växer utifrån denna medvetenhet - mindre i öppet hat mot de andra, mer i längtan efter och omtanke om det egna.
Och vad är då detta "egna"? Vi lever ju inte i nationalromantikens eller göticismens tidevarv, vikingahistorien är mest kuriosa för populärhistoriker och våra krigarkungar har för länge sedan upphört att göda en vital svensk nationalism.
Nu gäller folkhemmet. Jag har lagt märke till att Åkesson alltid ser plågad ut när han tvingas älta invandrarfrågor, ett område där bilden av SD är så etablerad att han är chanslös från början. Desto mer harmonisk ter han sig när han får prata trygghetsfrågor och fina svenska traditioner. Det svenska folkhemmet var socialdemokratins sätt att hantera de utmaningar som mellankrigstidens utveckling förde med sig, en del av en internationell krishantering som i Sverige färgades av att den leddes av en etablerad arbetarrörelse. I sökandet efter en modern politisk plattform har socialdemokratin lyckats sälja bort sin förstfödslorätt i detta folkhem. Ett och annat har övertagits av Reinfeldts nya moderater men stora delar ligger fortfarande ointaget, färdigt för exploatering. På denna mark söker sig SD nu framåt i en politisk inmutningsrörelse som påminner om guldgrävarnas. Så här folkhemskt talar Åkesson till SR:s reporter i radions Kaliber den 5 april 2009:
"... om nu invandringen kostar tiotals miljarder om året så påverkar det ju välfärden inte minst, det påverkar våra möjligheter till att bedriva en effektiv fördelningspolitik, det påverkar våra möjligheter att förbättra tillgängligheten i vården, det påverkar våra möjligheter att ha modern litteratur i skolorna, allting påverkas ju av att vi lägger pengar på någonting annat."
För reportern berättar Åkesson med reporterns ord "... att hans dröm och övergripande mål är att återskapa det svenska folkhemmet. Ett slags homogent samhälle med samma värdegrund där alla kämpar åt samma håll. I hans ombonade hus, i det kaffedoftande köket med bondkatten som stryker omkring, känns också Rosengård eller Hammarkullen långt borta."
SD gör sig nu av med politisk barlast från partiets grundläggningsperiod. I den utvecklingen är Åkesson ett perfekt verktyg. Han måste lyckas - och kanske är utsikterna att nå framgång med kavaj-och-slips-fascismen lättare i Sverige än på många andra håll. När den nu pågående skandalen har blåst över kan Åkesson arbeta vidare i den riktning som varit utstakad sedan länge: mot Heimat.
Folkhemmet är någonting bedrägligt. Mitt inne i den föreställningsvärld, de samhälleliga värden och de sanna mänskliga behov som uttrycks i ordet "folkhem" möts vi - vi som försöker bygga ett hem för allt folket och de som vill bygga ett hem för ett enda folk. Även när vi säger samma saker befinner vi oss på varsin sida av en avgrund. Den ekvationen är svår för våra politiker - men den som lyckas erövra inmutningen vinner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar