Palmefilmen serverade på sätt och viss gammal skåpmat - historier man hört och filmsnuttar som visats ett otal gånger. Palme skildras även i denna film som en främmande fågel, ett original som genom ett under och med viss hjälp av Erlander lyckades vinna det stora partiets förtroende. Men Palme var själv en produkt av detta Sverige. Vem kan tänka sig en Palme i Belgien?
Palme beskrivs och framstår som en bländande retoriker, buren av en oändlig debattlusta, men faktum är att hans överdrivna retorik ofta ställer sig i vägen för den riktiga debatten. Hans insats på Stockholms kårhus i maj 1968 är t ex inte lyckad - han lyckas leverera just de argument som den kritiska publiken förväntar sig, han lägger feta fraser som åstadkommer provokationer där han kunnat gå i dialog. Man kan tänka sig att denna retoriska kapacitet med tiden blev att pansar som skyddade mot angrepp och som även skyddade mot otäcka frågor om inre spionage.
Det som berörde mig var den jovialiska regeringsatmosfär som härskade kring Tage Erlander och den folkhemska enkelhet som blir tydlig när man ser den på bioduk. Herregud, tänker man - vad har inte detta folk sluppit!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar