Om jag uppfattar Kjell rätt så vill han se en återgång till de klassiska vänsterpositioner som kanslihushögern under ledning av G Persson och hans småpojkar och småflickor genomförde, främst efter 1990. Det som hänt är att SAP, drivet av personer som Östros, Nuder, Jämtin m fl, har anpassat sig till marknaden och politiskt drivit in mot mitten i svensk politik. Den anpassningen har inte belönats med ökat eller ens bevarat väljarstöd utan har snarare mötts av misstro.
Jag tror inte att väljarstödet hade kunnat behållas om man hade valt att stå fast vi de gamla positionerna. En svettig byggjobbare som sitter böjd över sin unikabox är inte längre representativ för den återstående arbetarklassen och än mindre för folket i stort. Människors "förvärvskälla" är inte längre den nyckel till hennes medvetande, hennes kulturella preferenser och hennes politiska val som den var fram till 1970-talet. Det är sant som sägs att välfärden tillåter individen att framträda vid sidan av kollektivet, att ens personlighet får utvecklas, att brukssamhället som en bild av den ideala livsformen är stendöd. I en sådan utveckling blir "rörelsen" allt tunnare, allt mindre livsagörande för de som deltar, och den blinda lojalitet som historiskt sett har kännetecknat förhållandet mellan rörelsens partier och dess anhängare övergår i tämligen illojala, villkorade allianser.
Socialdemokratin kan inget göra åt detta grundförhållande. De kan skryta med att i viss mån ha byggt bort sig själva.
Försöken att återfinna "rörelsen" eller "rötterna" saknar inte inslag av våta fingrar och opportunism. Hos valstrategerna och hos den kanslihushöger som fostrats i den moderna politikens spelstrategier är denna opportunism så inbyggd att vi tar den för given. En Östros kan t ex öppet spekulera om vad ett visst skruvande på skattesystemet kan tänkas innebära i termer av fler röster i nästa val.
Moderaterna klev åt vänster, anammade viktiga punkter i den socialdemokratiska politiken och berövade SAP en stor del av deras väljare. Man kan fråga sig varför de ska vinnas tillbaka om nu M redan driver deras politik? Spelar det någon roll vem som driver politiken? Är den socialdemokratiska rörelsen ett självändamål?
Hvad vilja vi?
Politik ska inte bedrivas för att vinna anhängare utan för att uppnå angelägna saker. Politisk hegemoni är naturligtvis bra för den som äger den, men kan det vara ett mål?
Krisen i SAP:s styrelse reflekterar en kris i hela partiet och krisen i partiet reflekterar en kris i arbetarrörelsen. Men krisen i arbetarrörelsen, är inte den ett uttryck för en mer djupgående samhällskris? Den typ av kollektivt självmedvetande som den europeiska arbetarrörelsen en gång representerade, inte bara i kraft av sin numerär utan förstärkt av en mental och kulturell hegemoni långt utanför rörelsens kärna, vilken betydelse har detta haft för utvecklingen av demokrati och välfärd i Europa?
Jag tror det är viktigt att politiken, som den mest artikulerade delen av det offentliga rumet, förmår reflektera ett kollektivt självmedvetande. Den långa röda tråden i det självmedvetande som socialdemokratin historiskt sett har förmått ge gestalt är måhända inte "arbetarnas väl" utan snarare rättvisa och humanitet. En gång ägd av kristenheten är idén om rättvisa och humanitet djupt rotad och följer knappast partigränserna, men vad sker med dessa värden i dagens Europa, i dagens värld?
Någonstans här måste det börja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar