Mona Sahlin får nu kritik för tilltaget att låta hela partistyrelsen ställa sina platser till förfogande. Man säger att frågorna därmed förskjuts från "politiken" till "personstriderna" och att den nödvändiga eftervalsdebatten får en felaktig inriktning.
Det ligger en hel del i detta, men jag tror tyvärr inte att de krisgrupper som satts i arbete representerar ett hållbart alternativ. Mycket tyder på att de kommer att skrapa på ytan i partiprogrammet och i huvudsak ägna sig åt den politiska plattformen för nästa riksdagsval.
Hela iscensättningen ger intrycket av strategiska manövrer för att vinna väljargrupper, övertydliga när det handlar om dagspolitiken men skönjbara även när det gäller mer generella satsningar, t ex i talet om att ”närma sig” den nya medelklassen i städerna. Det finns något djupt osympatiskt i detta. Det manipulativa och beräknande draget i modern politik och den instrumentella skicklighet som uppvisas är raka motsatsen till det äkta engagemang som en gång existerade.
Professionella och betalda valanalytiker är duktiga på att analysera fyra år framåt, men de kan inte rädda sossepartiet. Varför? Vi ser en europeisk rörelse i kris. Problemen beror inte på felgrepp i den ena eller andra frågan utan på att rörelsen som sådan har kommit i otakt med samhället och delvis blivit irrelevant. Den traditionsbaserade arbetarrörelsen ger inte längre svar på vår tids frågor. De nutida frågor som kräver en rörelses hela engagemang har antingen lämnats utanför agendan eller tagits på entreprenad av de teknokrater som sitter i det politiska mittfältet. Vilka är vår tids frågor? Varför behövs vi i dessa frågor? Hur blir vi legitima i arbetet? Hur övertygar vi oss själva och alla andra om att vi finns i dessa frågor på riktigt, som en överlevnadssak – och inte bara som en strategisk manöver inför nästa valomgång? En viktig orsak till SD:s och deras gelikars framfart i de europeiska parlamenten är att de sätter tänderna i ett par av de frågor som absolut är vår tids frågor och att de kommunicerar med folks känslor. Palmes tal ”Därför är jag socialist” spreds under valrörelsen på u-tube som en nyttig påminnelse om hur det äkta och relevanta engagemanget en gång såg ut – när det dessutom hade goda avsikter. För det goda, mot ondskan. Någonstans här finns utgångspunkterna för morgondagens folkrörelse.
Istället för den närsynta granskning som nu igångsatts i partiet och som endast har som mål att göra SAP till regeringsparti år 2014 borde man inleda en längre, mer djupgående och möjligen mer smärtsam process för att omvandla partiet till ett modernt parti, med samma samhällsroll som den demokratiska arbetarrörelsen utvecklade efter 1900.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar