1 juli 1956, 07.00

Han fick på sig kläderna och passerade ut genom farstun utan att upptäckas. Den friska sommarmorgonen kändes som små stick i näsan, där fanns inslag av rå fukt och nuvuxet gräs och försommarsly från gårdstomtens utkant. Han arbetade raskt och med en sprittande uppåtgående känsla i maggropen. Det gällde att behålla försprånget, att behålla ensamägandet till sommarmorgonen och innan alla andra vaknat hinna samla ihop pinalerna och komma iväg till kajen. Spöet och maskburken hämtade han i vedboden, bly och extrakrok i snickarboden. Han gick längs vedbodens gavel och passerade genom den svala doften från bodvinden med dess bråte av gammalt virke, halvfuktiga tidningar och piskuranter, tapetrullar, farfars lövsågningsövningar, de hembyggda sparkstöttingarna, näverkonten, den rostiga brandsprutan, det trasiga besmanet, lagret av smidda spikar, gamla gångjärn och beslag, trasmattor m m och tre generationers skolböcker, de senaste inslagna med vaxat skyddspapper. När han rundade nedre hörnet mötte han den fräna utdunstningen från maskhögen, där de eftertraktade daggmaskarna kröp runt bland löv och kvistar tillsammans med tvärrandiga pissmaskar och en och annan tusenfoting.
Anlagd för att ta hand om löv från tio jättebjörkar var den byns bästa maskhög, sin ägares stolthet, vida känd för den otroliga mängden maskar och för reproduktionförmågan. Snåljåpen Bodén i Köja lyckades tömma högen när han skulle till fjälls och meta röding, men året därpå var den återställd.
Med tjugofem daggmaskar i burken var det dags att ge sig iväg. Han höll burken i vänster hand och spöet i den högra och kunde då manövrera cykeln, utför den branta backen mot landsvägen. Han var en skicklig cyklist. Normalt kunde han trampa raskt ända till nedre delen av backen där det gällde att tvärnita för att inte glida ut på stora vägen, men nu fanns ingen att skrämma med denna uppvisning utan han gled lugnt nedöver. Den sprittande känslan höll i sig. Han visste att han skulle hinna fram till kajen innan morgonen övergick i förmiddag och älvens vattenspegel revs upp av den tidiga sjöbrisen. Han cyklade ned genom byn och förbi pensionärshemet och vek av till höger vid KG:s mack, ned längs den gamla vägen mot gammbageriet och Nyhamns-kajen. Här doftade tjära, ruttet timmer och blöt kätting. Raskt monterade han den första daggmasken och svepte ut betet med det täljda spöet. Fisket började nu. Allt var under kontroll. Han ägde ännu sommarmorgonen, vattnet låg nästan stilla och de enda ljud som hördes var det stilla klucket från Isakssons och Vikners båtar. De hade båtar med aktersnurra. Isakssons båt var störst för han var skollärare. Han hade en aktersnurra av märket Archimedes som aldrig startade. Vikners var en liten Seagull. Den krånglade aldrig. Kluck kluck. När sommarbrisen började framåt 11 skulle kluckandet få sällskap av kättingarnas klatter-klatter och den dova suck som uppstod när kättingarna stoppade båtarnas rörelser framåt och bakåt. Han var ensam. Om han inte vore där, vem hörde då båtarnas kluckande? Om ingen hörde det, fanns det då?
Att meta i blankt vatten, att äga morgonen när det daggfriska övergick i torr solvärme medan vattnet ännu låg stilla och oljigt. När han inandades spreds magkänslan upp mot bröstkorgen. Han var 8 år, han mådde gott och han visste om det.