Min kropp rör sig i rummet som en drucken giraff. Även under perioder av medveten försiktighet kan jag räkna med att stöta i dörrposter, riva omkull utstickande föremål, oavsiktligt knuffa den jag bor samman med, slå huvet i något som kommer i vägen när jag hastigt reser mig, eller - vanligast - bryta vänster lilltå mot ett sängben, en tröskel eller något annat som existerar just för den sakens skull. Exakt så känns det just när det hänt, dvs när tån har drämt i och smärtförnimmelsen växer i ens hjärna och man söker en syndabock. Vem i helvete ställde sängen här. Vem i helvete konstruerar en säng med stålunderrede som hakar i min tå och bryter den. Vem fan har bestämt att vår lägenhet ska vara uppställd som ett varulager. I nästa moment infinner sig grämelsen, den som kommer av tidigare erfarenhet: just det, nu följer tre veckors smärta och linkande och trång sko och det är du själv, pappskalle, som är den skyldige. Treveckor senare touchar den lilla tån återigen sängbenet eller dörrposten. Ja, det är möjligt att förlänga pinan utan bortre gräns genom att var tredje vecka utsätta samma kroppsdel för ytterligare ett litet missöde. Men efter två smällar hoppar jag över attacken mot de döda föremålen och går direkt på den skyldige: jag själv. Vilken idiot är jag som ideligen sparkar sönder min egen tå?
Det är en i högsta grad relevant fråga.
Man kanske skulle fixera denna kroppsdel en gång för alla. Evighetsgips. Eller ingjutning i plast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar