lördag 14 mars 2009

Mona och tvärtom

När Mona Sahlin pratar om "sjuksyrror" och "tjejerna och killarna på Saab" blir jag knottrig. Hon ger opportunismen och inställsamheten ett ovanligt fånigt ansikte. Jag kan heller inte med det där gråtmilda tonfallet som ska föreställa empati. Eller det där kisandet som försöker uttrycka charm när hon är ute och cyklar och vet om det.
Eller är jag offer för de där andra som jag inte tål, de ständigt coola, de som håller masken så att de får tics och smårynkor över hela ansiktet?
Det är ju inte modernt att vara känslosam. De som är indignerade i folkteven och de som vältrar sig i medkänslor och förtrytelser och upprördheter över än det ena och än det andra, de betraktas som losers.
Men Mona gör mig i alla fall knottrig.

1 kommentar:

Sofia sa...

mona är ett fruktansvärt ansikte för socialdemokraterna. hon talar till svenska folket som barnterapeuter till barn på 70-talet.
alla friska människor borde logiskt sett stegra sig.