Det nya frälset

Det är patetisk att höra Maud Olofson försvara bonusar i mångmiljonklassen för samhällsföretagens chefer. Herregud en sån okunnig människa. Men hon är inte ensam, jag är faktiskt omgiven av människor - några av dem mina vänner - som anser att man ska skita i hur mycket folk tjänar bara de gör ett bra jobb. Det är en olycklig hållning. Den som uttrycker denna hållning levererar i själva verket en massa ideologisk undertext med rubriker som:
"Jag tror på den fria marknaden"
"Jag är less på jämlikhetspolitiken"
"Kompetens är viktigare än rättvisa"
eller t o m
"Det som är bra för näringslivet är bra för folket"

****

Men sakfrågan handlar ju om belöningen. Låt oss diskutera belöningen. Det ligger i belöningens natur att den står i något slags förhållande till en prestation, men ersättningarna till våra bäst betalda företagsledare har för länge sedan passerat en nivå där man kan relatera till bakomliggande prestationer. De får inte längre betalt för vad de gör, deras förmåner representerar något annat. Deras förmåner är det yttre tecknet på att de tillhör det nya frälset, de som p g a sin suveränitet inte behöver mäta sig med oss andra och som genom sin position i samhället i hög utsträckning kan diktera sina egna villkor. De ÄR marknaden och de kan följaktligen sätta sig över en av dess mest elementära mekanismer, nämligen att reglera priset (på chefer) genom tillgång och efterfrågan på en marknad som kännetecknas av konkurrens. Det finns ingen konkurrens. Toppcheferna handplockas på grundvalar som vi saknar insyn i.

****

Små- och mellanstora företag brukar ledas av sina ägare. De riktigt stora företagen har många och ofta anonyma ägare, de kontrolleras av investmentbolag, pensionsfonder etc och uppträder utåt genom sitt varumärke och sin VD. En VD i ett storföretag representerar något han inte äger. Alla som äger företaget måste därför köpa VD:ns lojalitet och detta är ett skäl till varför sådana chefer är extremt högavlönade.

****

Det finns en fara med att låna chefsförmånerna löpa amok och förvandlas till någonting annat än belöning. Den faran handlar om bevekelsegunder och incitament. De flesta vill bli någonting, uträtta någonting märkvärdigt eller sätta spår. Man vill ju inte framleva sitt liv som hästen i spiltan eller den själlösa masken, man är människa. Hos en del utvecklas detta till trist ärelystnad eller hysterisk karriärism, hos vissa andra är det så tillbakabildat att drängsyndrom gör sig gällande. De flesta av oss befinner sig någonstans mittemellan. Den bekräftelse och självkänsla vi uppnår genom att göra ett gott jobb är för oss lika viktig som belöningen. När vi är missnöjda med lönen då är det därför att den inte står i relation till de värden vi anser oss skapa. Vi har olika åsikter om vad vi uträttar och vi uträttar naturligtvis olika mycket och till olika kvalitet. Vi tror dock inte för ett ögonblick att vår lön borde öka från 30 000 till 1 mljon per månad, vi är helt enkelt inte så korkade. Varje företag - stort eller litet - är beroende av att kunna rekrytera chefer som är funtade på detta sätt, dvs som först och främst vill göra ett bra jobb. Problemet med belöningssystem som inte längre korrresponderar med prestationer är att de lokar fram de som i första hand drivs inte av sitt behov att åstadkomma något utan av sin girighet. Alltså en annan sort. Vad händer då? Ja, det är bara att se sig omkring. Typ.