Ådalen - gamla bilder

Willy Öberg och hans MC

Köja Folkets Hus

Ragnar Isaksson och hans klass 5-6 vt 1957. Denna vår gick bl a Evy Strindlund i klass 1, jag själv i klass 2, Eva Blomberg i klass 3 och Kenth Timan i klass 4.
Bakre rad fr v:
?, Birgitta Isaksson, ?, Viveka Pahlin, ?, ?, ?, ?, Ann-Lis Nordquist, Kerstin Hansson, ?, ?, ?, Roger Lundquist
Främre rad fr v:
Tommy Sandin, Sven-Axel Sahlén, ?, Rolf Nordlund, Tord Edkvist, Lars-Olof Wiberg, Bohlin, Göran Sjölund

Mariebergs brädgård.

Äldre bild över Nyvik (Köja såg)

Okänd redd

Mariebergs lastageplats.

Rolf Sahlén

Marieberg. Snickeri och virkesmagasin.

Rune Ingelsson

Pimpeltävling i Sörviken

Kolbjörn.

Sven Lundquist och Georg Sahlberg

Bommen. Helmer Eriksson överlägger med förvaltare Johansson.

Bommen. I reklammössa: gubben Tunberg. I vit skjorta: Carl Blomberg.

Lotthard Lundquist och Rolf Sahlén

Arbetslag i plattskjulet.

De fyra bakre fr v:

?, Kjell "Tjippen" Backlund, Seth Eriksson, Roland Backlund

De fem främre fr v:

Gustaf Sjölund, Indemar Sondell, Elis Molin,?,?

Främst: "Pjatten" Strindin och Kalle Ingelsson

Fr v:

?, Alge Westerlund, Georg Sahlberg, ?, ?, Sven Lundquist

Husse och hans hund

Juni 1967, Marieberg och Gaza

Kaj och utskeppningsmagasin, Marieberg

Det var ett av mina sista sommarlov, det var i juni 1967 och jag befann mig i truckbrädgårn för feriearbete. Jag var 19, Tjalle var 21, vi hade åkt från Nyhamn till Marieberg på varsin Push, jag Florida och Tjalle Dakota, jag otrimmat och Tjalle med pluggen ur, alltså snabbare, men Tjalle höll alltid igen för att vi skulle kunna snacka medan vi körde. Vi var vuxingar och hade egentligen mopedåkandet bakom oss men Marieberg ligger halvannan km från Nyhamn och vi hade varken cykel eller bil.

Förbi Timans affär, förbi gammskolan och så direkt ned till vänster. Mopederna ställdes vid truckgaraget varefter vi promenerade bort mot truckbrägårn med våra fikaväskor. Termoskaffe, två sockerbitar, fyra limpmackor med ost. Thord min klasskompis bodde i Marieberg och var redan på plats.

Elis, ansvarig för järnvägsvagnar från lastarbrygga till torkhus

Den gamla brädgården var borta sedan tio år, det sågade virket torkades inte längre i brädstaplar stora som egnahem utan virket ströades upp på järnvägsvagnar som rullades in i torkhuset för snabbtorkning. Därifrån ut på truckbrädgårn, en platt grusplan där truckförarna Kronström och Melander körde kors och tvärs med nytorkade virkeslass som hämtades från sågverkets järnvägsvagnar, virke som nu skulle avströas och längddras, därefter paketläggas eller buntas - eller färdiga paket av längddraget eller buntat virke som skulle till utskeppningsmagasinet. Det var mitt sjätte sommarjobb och jag kom gående som en säsongsarbetarveteran. Allt var som förut. Längst bort Rune Ingelsson och Emil Isaksson som längddrog och lade paket, strax intill Tolle Boija som buntade trekvart tre kvinta, mittemot dem två som buntade en tum fyra, gubben Molin från Nyhamn och Henning Westin från Strinne, han med Renaulten. Vi hälsades som återvändande flyttfåglar, kanske som ett sommartecken, inte utan uppriktig glädje. Rune log som alltid och sa inte mycket, men Tolle tog en rejäl paus för att språka med oss ungdomar och förhöra sig om våra studier.

Gubben Molin var stor och tung, med en stelnad nacke som försvårade vridrörelser, en dysfunktion som synkroniserade med hans bekväma läggning till den grad att man inte visste vilket som var orsak och verkan. Hans förmåga att åstadkomma saker med minsta möjliga åthävor hade nått den nivå som inte är möjlig utan stark vilja och uthållighet. Med ryggen vänd mot oss och endast 15 graders nackvridning (den lilla åtbörd som krävdes för att vi skulle förstå att han talade med oss) sa han:

Rune buntar
Henning och Emil samt pappa Rolf (närmast)

-Men gosse nu tro ja att vi få storfrämmande... jaha pojkar så nu ska ni föschöke er på å tjene lite pengar, jaa jaa... jahaja, få se nu, här ha vi Tjalle å så Sahléns pojken och... Thord, jaja.. å du Tom ja tro du bli länger än pappa din hur lång ä du? Nå ä´ru väll en två meter?

Molin var en fenomenal buntare, den vassa morakniven flöt som spelkorten i händerna på en trollkarl och inom några sekunde satt buntknuten stenhårt i ena hörnet. Tjoff!

Att börja dagen i sällskap med morgondaggen, med alla de försommardofter och dofter från nysågat virke och brädgårdssly som nattfukten lyfte in i mina näsborrar, det var att leva. Att tvinga sig upp i den sträva svinottan och först efter några timmars hårt arbete få känna sommarvärmen, det var att leva. Men solen stod snart högt, det var torrt och hett och redan kl 8 måste vattenståndaren uppsökas. En törst så bottenlös som den som bildas av svettdrivande arbete när solen står högt, den får icke bortslösas på dricka av sämre kvalitet. Vattnet måste vara kallt och det måste släppas ned som ett vattenfall genom den törstiges strupe.

Så här är det. Munnen stryks av med handens baksida. Det kalla vattnet dämpar svettningen. Man lägger in en ny snus. Det gör även Emil Isaksson längst bort i brägårn. Emil ses aldrig lägga ut, han lägger bara in. Hans regelbundet halvsulade snusbussar tar så stor plats att han inte förmår stänga munnen och i det ögonblick när han gapar för att lägga in en ny buss ovanå de andra då sprids den välbekanta doften över hela truckbrädgården och så stark är denna doft att den kväver all annan doft, till och med doften av truckarnas varma motorer och avgaser.

Men Tolle gammpojken, veteran i SSU, på sin fritid lekledare i folkdräkt. En aning förfinad, liksom förädlad, kanske ett vekare virke som härdats genom åren. Tolle har en upphöjd syn på ungdomen och han tar sig tid, han inger hopp om att en annan generation lyssnar när det yngre världssamvetet går igång. Till Tolle gick vi den morgonen måndagen den 5 juni 1967 när det krig var inlett som skulle vara i sex dagar och som skulle leda till att Israel ockuperade Västbanken, Golanhöjderna, Gazaremsan och Sinaihalvön. Nej, inget att hämta där för den kritiske studenten, Tolle var ursinnig. Han var en efterkrigs- och återuppbyggnadsidealist som lärt sig beundra den israeliska kibbutzsocialismen och han avskydde Nasser.

Gaza II

Mitt ursprungliga inlägg triggades av en kommentar av C Bildt på "Alla dessa dagar" som handlar om "Statsmannaskap". Denna diskussion handlar om frånvaron av statsmannaskap i Israel. Den handlar också om en blandning av judisk religiös fanatism ("detta är vårt område"), en militariserad sionism med rötter i början av förra seklet och, inte minst, en genom återkommande krig förhärdad ledning som lärt sig älska sin egen styrka och förakta de folk som omger dem. De har krigat sedan 1948 men har icke åstadkommit fred. De har påstått sig skydda sitt folk sedan 1948 men fortfarande måste den israeliske kibbutsbonden ha kulspruteskydd när han skördar sina gula grape av märket Jaffa, som jag f ö inte längre äter. Det är en ledning som har ruttnat, som inte genom statsmannaskap förmår manövrera sig fram till ökad trygghet för sitt folk.
Jag är ingen expert varken på den judiska kulturen eller Israels historia, men Israel framträder för mig som en paradox. Jag uppfattar judendomen och de ortodoxa judiska kulturmiljöerna som fridsamma intill undergivenhet, en kultur och ett folk som historiskt sett ofta fått se sig kuvade av starkare krafter i de samhällen där de existerat. Paradoxen består i att deras stat är ungefär raka motsatsen. Som om det fanns ett kontrakt som sa: "Gör hur f-n ni vill, bara ni försvarar oss...".
Hursomhelst. Aggressiva människor och aggressiva statsledningar har en sak gemnensamt: de saknar empati, dvs de kan inte leva sig in i den andres situation men är väldigt bra på att demonisera denne. Vi kommer ihåg George W Bush när han mötte brandmännen vid Grand Zero i september 2001. Han sa en massa saker men hela innebörden kan reduceras till tre ord "Nä nu jävlar!" och han har därefter gjort allting fel. Afghanistan är söndersmulat, Irak är söndersmulat, hundratusentals civila är likviderade och antalet terrorister i världen har mångfaldigats.
Detta är inte ett försvar för Hamas. Det tar heller inte bort det ansvar som Hamas-ledningen har för vad som inträffat i Gaza. Även Hamas har en ledning som genom decennier av krig har förhärdats och lärt sig hantera sitt eget folk som offer - ett ruttet ledarskikt som saknar statsmannaskap. I dokumentären om Clintons försök att skapa en fredsuppgörelse får man se hur Arafat och Barak återvänder hem efter en intensiv period av överläggningar. De hade misslyckats, dvs de uppnådde ingenting för sina folk - men Barack kunde behålla sin position i ledarskiktet och den hemkomne Arafat hade mage att låta sig dras runt i hjältekortege.
Dock, när man fördelar ansvaret för detta svineri måste man backa tillbaka och bestämma vilka som trots allt står för "aggressionen", det vill säga vilka som tränger sig på, vilkas ökade närvaro som kräver att de andra tvingas retirera och samlas på mindre ytor. Svaret är givet.
Jag anser att man ska hävda 1948 års gränser. Staten Israels grundande är från början en konstruktion för att främja de brittiska intressena och korrekt vore egentligen att kräva återgång till en gemensam palestinsk nation med utrymme för både judar och icke-judar. Israel är emellertid en realitet.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Israel
http://sv.wikipedia.org/wiki/Israels_historia

Gaza

I denna konflikt ser jag bara resultatet av ett ruttet ledarskap som för länge sedan uppört att bry sig om de människor de säger sig representera. Kanske hade de rätt de som efter 6-dakriget 1967 sa att Israel var en omöjlighet, att en statsbildning som från första stund växer i krig mot omgivande folk - och i strid med gällande fördrag - aldrig kan skapa annat än hämndlystnad och revanschism. Det är detta vi ser. Generation efter generation av grupper som förlorat allt hopp och som bara finner mening genom att ägna sig åt terror. Nej, man kan inte återgå till läget före 1967, Israel är en realitet, men om undret skulle inträffa och det militaristiska ledarskiktet i Israel skulle erkänna 1966 år gränser då skulle utsikterna till fred öka dramatiskt. En sådan politik skulle vara rationell, dvs den skulle åstadkomma den fred och den trygghet man säger sig eftersträva. Om den dessutom byggde på medkänsla med alla de människor som drabbas av krigsvansinnet då fanns också utsikter till varaktig fred. Jag finner det märkligt att dessa djupt troende judar och palestinier låter sig ledas av slaktare. Om Gud fanns och jag var Gud skulle jag kasta dem i helvetet.
Tom

köpmanholmen

baktid framtid

"Hej jag är kvar i Norrland, mitt Västernorrland.
Var så otroligt trött innan jul, stressad och med en hjärna som kändes som den låg utspridd över hela stan, jämnt fördelad mellan tullarna.

Men snart åker jag ner och då ska jag lägga in en massa bilder på min redan trötta dator, dessutom har jag och håller jag på med att uppdatera mitt "hemma-arbetande" som fan just nu.

Jul och nyår har varit grymt. Fin jul med stjärtlappåkning i Sidsjöbacken och juldag med hastigt, vindränkt återseende av gamla vänner. Alltid den där lilla, faktiskt pyttelilla, taggen av saknad efter det gäng vi var innan alla flyttade till Stockhlm, Göteborg, London, NY, Paris, Lima and whatnot.
Men vafan man måste ju flytta. Eller röra på sig, hitta på något!

Sedan ett besök i Härnösand hos sysslingar, pappas kusiner och gammelfaster och jag som alltid måste alltid svälja ner tusentals tårar när jag hör gammelfasters röst.
Inte för att vara ännu blödigare än jag redan är men av alla mina barndomsminnen jag har är hennes röst det enda som fortfarande existerar.

Så snabb fart genom snötyngt Ådalen, surprisvisit hos kusiner med kaffe o bröd i Köja-köket.
Och sedan snabbt till mataffärn i Bjästa och så lite tid över vid hamnen i Köpmanholmen innan MF Ulvön lade ut vid 16:00.

Väl där hade jag ingen täckning så tiden passerade snabbt med hjälp av bryggkaffe, böcker, promenader och husbygge.
Nyår. Herregud, ska inte omskrivas.

Så nu sitter jag i mammas kök igen, åker väl "hem" om ett par dagar.
Så otroligt skönt att sitta i mammas ljusa stora kök.
Ute är det -10 när solen ligger på termometern och jag sitter vid matbordet i mammas stora ljusa kök med en kopp kaffe och lyssnar på Monica Zetterlund."

-Lördag 3e januari 2009