Gaza II

Mitt ursprungliga inlägg triggades av en kommentar av C Bildt på "Alla dessa dagar" som handlar om "Statsmannaskap". Denna diskussion handlar om frånvaron av statsmannaskap i Israel. Den handlar också om en blandning av judisk religiös fanatism ("detta är vårt område"), en militariserad sionism med rötter i början av förra seklet och, inte minst, en genom återkommande krig förhärdad ledning som lärt sig älska sin egen styrka och förakta de folk som omger dem. De har krigat sedan 1948 men har icke åstadkommit fred. De har påstått sig skydda sitt folk sedan 1948 men fortfarande måste den israeliske kibbutsbonden ha kulspruteskydd när han skördar sina gula grape av märket Jaffa, som jag f ö inte längre äter. Det är en ledning som har ruttnat, som inte genom statsmannaskap förmår manövrera sig fram till ökad trygghet för sitt folk.
Jag är ingen expert varken på den judiska kulturen eller Israels historia, men Israel framträder för mig som en paradox. Jag uppfattar judendomen och de ortodoxa judiska kulturmiljöerna som fridsamma intill undergivenhet, en kultur och ett folk som historiskt sett ofta fått se sig kuvade av starkare krafter i de samhällen där de existerat. Paradoxen består i att deras stat är ungefär raka motsatsen. Som om det fanns ett kontrakt som sa: "Gör hur f-n ni vill, bara ni försvarar oss...".
Hursomhelst. Aggressiva människor och aggressiva statsledningar har en sak gemnensamt: de saknar empati, dvs de kan inte leva sig in i den andres situation men är väldigt bra på att demonisera denne. Vi kommer ihåg George W Bush när han mötte brandmännen vid Grand Zero i september 2001. Han sa en massa saker men hela innebörden kan reduceras till tre ord "Nä nu jävlar!" och han har därefter gjort allting fel. Afghanistan är söndersmulat, Irak är söndersmulat, hundratusentals civila är likviderade och antalet terrorister i världen har mångfaldigats.
Detta är inte ett försvar för Hamas. Det tar heller inte bort det ansvar som Hamas-ledningen har för vad som inträffat i Gaza. Även Hamas har en ledning som genom decennier av krig har förhärdats och lärt sig hantera sitt eget folk som offer - ett ruttet ledarskikt som saknar statsmannaskap. I dokumentären om Clintons försök att skapa en fredsuppgörelse får man se hur Arafat och Barak återvänder hem efter en intensiv period av överläggningar. De hade misslyckats, dvs de uppnådde ingenting för sina folk - men Barack kunde behålla sin position i ledarskiktet och den hemkomne Arafat hade mage att låta sig dras runt i hjältekortege.
Dock, när man fördelar ansvaret för detta svineri måste man backa tillbaka och bestämma vilka som trots allt står för "aggressionen", det vill säga vilka som tränger sig på, vilkas ökade närvaro som kräver att de andra tvingas retirera och samlas på mindre ytor. Svaret är givet.
Jag anser att man ska hävda 1948 års gränser. Staten Israels grundande är från början en konstruktion för att främja de brittiska intressena och korrekt vore egentligen att kräva återgång till en gemensam palestinsk nation med utrymme för både judar och icke-judar. Israel är emellertid en realitet.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Israel
http://sv.wikipedia.org/wiki/Israels_historia