Tage Erlanders dagboksanteckning 2 dec 1953

Februari 1953. Beckets pjäs "I väntan på Godot" har just haft premiär. Eisenhower och Tito har just tillträtt har nyss tillträtt som presidenter. Stalin har en månad kvar att leva. Socialdemokraterna regerar i koalition med Bondeförbundet och regeringen har följande sammansättning:

Statsminister                     Tage Erlander            S

Utrikesminister                 Östen Undén              S

Justitieminister                 Herman Zetterberg    S

Finansminister                  Per Edvin Sköld         S

Försvarsminister               Torsten Nilsson          S

Socialminister                   Gunnar Sträng            S

Kommunikationsminister Sven Andersson         S

Ecklesiastikminister         Ivar Persson               Bf

Jordbruksminister             Sam Norup                 Bf

Handelsminister                John Ericsson             S

Inrikesminister                  Gunnar Hedlund         Bf

Civilminister                     John Lingman            S

Onsdag kl 08.59.

"Lyckad gruppfest i går. Allting slog så precis som det skulle göra. T o m yrkes-surpupporna verkade nöjda. Ture Nerman tog i sitt tal upp det problem som mer och mer sysselsätter mej. Han gav det en bättre formulering än jag kunnat göra: Hur mycket har vi erövrats av det kvardröjande bestående i samhället, när vi erövrat samhällsmakten. Att ta ansvar för hela samhället, även för klassprivilegier och penningmakt - inte är det mycket roligt, men: finns det en väg utanför? Antingen är man revolutionär och klipper av allt det bestående heller också gör man som vi. Man gör en fransk revolution och får kejsardöme eller en rysk och får imperialism. Men kanske inte alldeles ändå. Så mycket är ju helt klart att vi måste hitta en form för att återuppliva tron på oss själva. Vi måste göra rörelsen till en rörelse igen, sa Nerman. Och precis där ligger det. Vi måste vara på väg mot vad vi tror vara målet. Lustigt nog hade vi just denna diskussion i går på lunchen.

          Men när ingen ger oss den nya inriktningen! När alla talar om förnyelse i tonfall som kommer käkarna att förvridas av gäspningar? Som nu Torsten Nilsson, som onekligen har en viss rosig charm. Men hur långt räcker den när han låter självsäkerheten och dallandet med sina valtaktiska funderingar ta så överhand med sej som han gör f.n. Vore han inte fullt så Sköld- och självupptagen, skulle han kunna ersätta mej nu. Jag tror, att partiet hade nytta av det. Och det var tydligt att Axel Strand och K.J. Olsson helt förstod mina synpunkter, när jag i går talade om behov& av förnyelse i ledningen. Min placering här var från början ett misstag, framtvingat av förhållandena, men nu finns ju andra möjligheter. Men duger jag till att på egen hand, utan stödet av den auktoritet, som statsministerämbetet ger, göra en insats. Jag är inte säker. Men alltid duger jag väl till landshövding.

           Pessimism — nej, men realism. Jag har nu till min glädje fun-nit, att jag inte var så slut som jag trodde under valrörelsen i fjol. Jag har en del att ge. Men jag orkar inte ge förnyelse åt en rörelse, som nu går och längtar efter evangelium. Och om detta inte kommer? Katastrof lär det inte bli, men en grå, trist nedgångsperiod med ändlöst käbbel om spritpriser, grispremier o.d. Tänk att vi fostrat vår rörelse till en materialism och till en egoism, som kan göra spritens pris till en storpolitisk fråga. Dit har vi fört den. Nej, inte vi. Våra motståndare är ju ändå värre, där finns inte tanke på annat än de rent materiella fördelarna. Skattetänkandet och samhällsfientligheten. Vi är trots allt bättre än de andra. Och i det medvetandet får vi väl fortsätta att djävlas med våra uppgifter."

Tage Erlander. Dagböcker 1953. Stockholm 2003.