Många av oss vederfars de andras
ringaktning och hat - t o m ondska - inte på grund av anstötliga eller
löjeväckande egenskaper hos vår person eller egenskaper som de andra tillvitar
oss som personer - utan egenskaper som tillvitas oss som grupp och som ansetts
utmärka denna grupp i hundra och åter hundra år. Vi är många som ringaktas och
hånas på grund av lyten och tillkortakommanden. Det är ledsamt och svårt, men det
kan i bästa fall övervinnas. Min hud är dock inte färgad, jag tillhör inte
någon sexuell minoritet, jag är varken jude eller zigenare. Jag har följaktligen
sluppit leva med den i släktled efter släktled ärvda erfarenheten att vara
ringaktad genom min grupptillhörighet och denna grupps historia.
Jag försöker
föreställa mig hur en människa bär med sig denna vetskap, detta arvegods. Hur
en sådan känsla hanteras, hur man håller den stången så att den inte förr eller
senare förtär en.
Steve Sem-Sandberg beskriver i De fattiga i Łódź (2009) hur de 250 000 som stängs inne i det judiska gettot steg för
steg berövas allt mänskligt och likvideras. Många dör i gettot men desto fler
mördas genom att deporteras till olika förintelseläger. Till de som
deporterades 1944 med ett av de sista tågen från Łódź hörde Göran Rosenbergs
far David och den kvinna som skulle bli hans mor, Hala. I boken Ett kort
uppehåll på vägen från Auschwitz (2012) beskriver Göran hur dessa vid
selektionsrampen i Auschwitz-Birkenau i en kaotisk och slumpartad process med
små vinstodds blir klassade som icke färdigbehandlad människoreserv, hur David
utsorteras såsom arbetsför och hamnar i Sverige medan Hala återkommer till ett
befriat Łódź. Hala anländer till Sverige år 1946. Två år senare föds den som
skulle hetat Gershon men som döps till Göran.
David Rosenberg
och hans familj etablerar sig i Södertälje under stor tacksamhet. Arbete på
Scania, två rum och kök, placering i tomtkö. Religion och judiska traditioner
utövas diskret. Jag uppfattar Görans historieskrivning så att fadern betalar
för det svenska samhällets nåd genom att låta sig helt integreras och bli mer
svensk än en svensk, om läsaren förstår vad jag menar. David avslutar långt
senare - dock alltför tidigt - sitt eget liv, efter år av djupnande depression.
Kanske av alienation. Man måste fråga sig hur en människa ska kunna stå ut. Vad
som blir kvar av ett liv där man först fått se sin släkt och sitt hem utplånas
och därefter kommer i åtnjutande av respekt i det nya landet endast i den mån
man lyckas undertrycka sin egen kultur. Det finns en dov sorg i Görans bok som
inte bara ska förknippas med faderns personliga öde utan som även hämtar näring
ur detta att tillhöra en ringaktad grupp, att få finnas och åtnjuta respekt
bara i den mån man förnekar sig själv.
Otto Ullman hade anlänt till Sverige
redan i februari 1939. Otto tillhörde en judisk släkt i Wien och var en av de
hundratalet pojkar och flickor som tilläts emigrera till Sverige genom den
internationella Israelmissionen - i Sverige ledd av pastor Pernow, i Wien av
pastor Hedenquist. I boken Och i Wienerwald står träden kvar (2011) beskriver
Elisabeth Åsbrink hur Otto och de övriga särskilt utvalda tas emot i Sverige
under förutsättning att de lämnar sin mosaiska bekännelse och överlämnar sig åt
det kristna evangeliet. Pastor Pernow som organiserar importen är inte ute i
ett villkorslöst humanitärt ärende utan för att rädda själar. Han är inte nazist men han upprätthåller en av de traditioner
som även nazismen kunnat hämta näring ur – den som handlar om den kollektiva
skulden hos det folk som en gång förnekade Jesus - och han betecknar det som
sker med judarna som ett Guds straff. ”Nu är Gud vid verket” säger Pernow och
beklagar att han inte kan hjälpa Otto att få hit sina föräldrar. I de ibland
nästan dagliga breven från Ottos föräldrar får man bevittna en existentiell
dödskamp som är bedrövlig i ordets ursprungliga mening. Ingjuta mod och hopp
hos den älskade sonen. Dölja eller släta över de egna umbärandena. Med
bibehållen självkontroll be sonen undersöka om det ges möjlighet för dem att
komma efter till Sverige. Allt förgäves. Vi får följa deras stegvisa
nedfallande i allt större armod och det hemska slutet. Några ur familjens
bekantskap transporteras till Łódź i Polen men pappa Pepi och mamma Elise
avlivas i Auschwitz.
Tiden före Anschluss 1938 var uppenbarligen en tid när en judisk familj i Wien kunde leva ett gott medelklassliv men efter österrikarnas massiva anslutning till den tyska naziregimen blev förhållandena snabbt outhärdliga. Det har beräknats att 2 000 judar tog sitt liv under de första två månaderna. Strategin var lika självklar som omöjlig att realisera: först rädda sina barn, därefter sig själv, till sist de äldsta. I Sverige lever Otto från sitt 13:e levnadsår utan en enda anhörig, avstängd från den kulturella identitet som utvecklats genom uppväxten bland de sina i Wien. Här blir han bästa kamrat med den Ingvar som småningom skulle bli grundare och ägare av IKEA. Ingvar Kamprad är son i en i trakten känd nazistisk familj. Ingvar hans vän. Som parallellt utvecklas till en varm och trogen anhängare av Sveriges genom tiderna mest framgångsrike fascist och rasist – Per Engdahl. Hur Ingvar Kamprads psyke och intellekt är konstruerat kan få vara en gåta och hur saken hanterades av Otto vet vi heller inte mycket om. Ottos fortsatta liv i Sverige berättas inte i Åsbrinks bok men det antyds att han inte var lycklig.
Den 5 april 1939 skriver den i Wien instängda mamman Elise till sonen Otto på barnhemmet i Tollarp utanför Trelleborg: "I kväll åker Harry Schein ensam till Uppsala... Han ... ser dålig ut. Man jag är övertygad om att han kommer att hämta sig där uppe."
Harry var 14 år när hans mor lyckades få honom överförd till Sverige. Vi vet att hans syster räddades och att hans mor och övrig släkt blev offer för den systematiska judeutrotningen, men varken i hans egen biografi Schein (1980) eller i praktverket Citizen Schein (2010) får vi mer än glimtar från hans uppväxt i Österrike. I Lasse Holmqvists "Här har du dit liv" i maj 1984 är Harry kvällens gäst. Trots att programmet gästas av en av Harrys kamrater från den småländska bondgård där han tillbringade sin första tid i Sverige nämns inte med ett ord att Harry är av judisk börd och att det i själva verket är av just detta skäl som han befinner sig i Sverige
Den judiska tillhörigheten som en ärvd skam. Något att förneka eller åtminstone avstå från att berätta om. Tre öden. Tre strategier?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar