Inom loppet av en vecka avled två av mina bästa vänner.
Den ene blev nära vän för femti år sedan, den andre för åtta år sedan.
De hjälptes åt att göra mig till den jag är och bidrog till att göra mitt liv meningsfullt.
Och så plötsligt: borta.
Vikten av att få leva och fylla detta liv med innehåll är absolut. Den går mot oändligheten och kan därför icke mätas.
Sorg kan därför heller icke mätas. Den kan tryckas ihop och placeras bakom pansar eller försvinna i dimman hos den senile men rätt uppfattad är den oändlig.
Men vad ska man säga om döden. Den arbetar snabbt och nyktert, rycker bort oss utan respekt. Ser på oss likgiltigt och avlägsnar oss som ett hopknycklat papper. Hur kan liv få upphöra på ett så respektlöst sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar