Under Bachs slängkappa

Jag undrar om det finns en nordisk kvalitet.
Vad är det som gör att man kan längta efter mörkret och den svinkalla vinternatten. Att få stampa av sig i farstun och gå in i värmen och känna doften av eld. Eller grå vadmal och morgonkaffe kl 06.00 i ett kök som just värms upp. Eller tung snöskottning i skenet av en brolampa. Eller att lufsa genom skogen när skymningen övergår i mörker och sista biten vägleds av stjärnhimlen. Eller att åka tåg genom det öde landet där naturen glor på dig liksom frågande: varför åker du hela tiden ifrån mig. Ljusår från de essenser och former som härskar i moderniteten, ljusår från den kommersiella tomtens Rovaniemi med dess Coca-Cola-färgade utbud, ljusår från den moderna medelklassens obligatoriska och redan uttjatade rosa champagne. Dras vi till kylan och mörkret och strängheten, eller uppstår skönheten först när det tänds en lampa, när fötterna trots allt är varma och när man under alla förhållanden kan unna sig kaffet? Växer skönheten således under knapphetens kalla stjärna, den som tvingar mig att vara strävsam och ger mig förmågan att njuta av de små lättnader som kan åstadkommas? Finns det således en kvalitet i att det goda endast kommer till oss genom springor i det tillstängda och förbjudna? Vad är det för skönhet som växer under sådana förhållanden? Är det riktig skönhet eller är det svärmerier som uppstår vid läsningen av någon gammal vintersaga? Eller är det till och med den gamles vemod?
Den svärtade vedspisen tillhör det förgångna men varje tid har sin stränghet och kräver sin strävsamhet. Verklig lycka och verklig skönhet existerar alltid i förhållande till dessa grundvillkor. Vi arbetar och njuter frukterna. Vi vilar i arbetet därför att vi vet att det är nödvändigt, alltså i grunden gott. Vi njuter frukterna därför att vi har förtjänat dem. Det finns musik som uttrycker detta. Det finns gammal musik som överlever därför att denna sanning består.