söndag 22 februari 2009

Ulvöhamn 22 februari

Den klara och kalla vintern blev gradvis mildare, vinden tilltog och idag faller snön våt. Tvärs genom det kopplade fönstret hör jag blåsvädret, men inga bränningar ty istäcket sträcker sig halvannan kilometer i riktning mot Finland. Jag har druckit morgonkaffe och sitter här och skriver istället för att arbeta med mitt manus om det amerikanska arkivväsendet. Klockan tickar målmedvetet mot 14.30 när vi ska äntra folkabussen för transport till Fjären, där båten väntar. Söndagsångesten är den enda ångest man delar med nästan alla. Den är inte så farlig, men tillräcklig för att förstöra dagen. Den är motsatsen till fredagens eufori, när allt ännu är möjligt, när inga möjligheter ännu är förspillda och det är väldigt långt till måndagen.

Den som förmår förvandla alla dagar till fredagar kan skatta sig lycklig.


Rolf Sahlén pimplar

Mina pojkårs fredagar inföll på lördagarna. Vi hade rolig timme och slutade klockan ett, om läraren var på sitt bästa humör t o m klockan tolv. Jag kom då hem samtidigt som min far. Dessa lördagar inföll alltid en skinande vårvinterdag när det droppade från hängrännorna och solkatterna spelade hemma i köket. Det kunde hända att vi vallade skidor för söndagens utflykt. Eller att vi pimplade på älven. Det kunde också hända att vi drack Liptons te och åt rostad långfralla. Emellanåt kunde dock hända att jag avstod från hemtrevnaden och sparkade vintervägen över älven till Herthas café i Nyland, där jag intog varm choklad med dopp. Jag var 10 år, jag beställde "en kopp choklad och en mazarin" av den svarthåriga och respektingivande Hertha och det kostade mig en god del av min veckopeng. Hertha hanterade sin roll i pojkvaskerns första frigörelse med en försiktigt munter nådighet som jag noterade men kanske inte till fullo förstod.

Men lördagen föregick en söndag när jag skulle gruva mig för måndagen. Den började med morgonbön och fortsatte med en timmes högläsning i bänk, i tur och ordning från Eva till Hasse och från Hasse till Bosse och från Bosse till Tom, ett tjogominuterspass där jag som svår stammare skulle traggla mig igenom femtio konsonanter och lika många vokaler till ackomanjemang av kamraternas generade fniss. Det Hertha givit mig återtogs varje måndag av min lärare, och jag säger som huvudpersonerna i Singers böcker om sina döda ovänner: må maskarna äta honom.

Ångest. Inte fritt svävande utan fäst vid vissa konkreta helveten som förorsakas av konkreta människor. Nej, jag har icke förlåtit honom.

Den som slipper gruva sig för måndagen kan skatta sig lycklig.

5 kommentarer:

Sofia sa...

I vilken situation befinner man sig om man inte behöver ha måndagsångest och ändå inte har ångest över att inte ha måndagsångest?

Tom sa...

Nu blev detta två negationer där nr 2 upphävde nr 1. Jag skulle väl säga att den som har ångest över att inte ha måndagsångest har umgåtts alltför länge med tjugofemöresterapeuter. Den du beskriver kan lugnt drick sitt kaffe och äta sin kanelbulle.

Malin sa...

Nejmenalltså om man inte har måndagsångest men har ångest över avsaknaden, då kanske man är arbetslös. Typ, om jag ändå hade något att ha ångest över.

Om man inte har måndagsångest och ej heller någon ångest över detta, då älskar man sitt jobb, på det där lite jobbiga sättet. Björn t ex, som vissa måndagar är ute ur lägenheten på 20 minuter efter uppstigning med ett stort leende på läpparna. Han har ingen ångest alls.

Mårten sa...

Jag vill påpeka en sak, mest relativt det Tom och Malin skriver. Söndagsångest har ingenting med det som sker måndag morgon kl. 0800 att göra. Där finns många andra nyanser inblandade, som att helger tar slut och att vänner reser hem och att något fint tar slut. Det är därför man är ledig fredag och inte måndag när man tar en långhelg.

Kan man skilja på söndagsångesten och måndagens arbetsuppgifter blir jobbet så mkt bättre, men om man efter det fortf upplever måndagsångest bör man nog byta jobb.

Tom sa...

Jag talar om söndagsångesten, inget annat, dvs den som inträffar under söndagen och som förorsakas av den kommande måndagen. Om jobbet innehåller obehagliga inslag (otillräcklighet, tidsnöd, bråk)då inträffar denna ångest, men i vår kultur finns också en lättvariant som handlar om att den i grunden late måste återuppta sitt lönearbete. Vad jag försökte beskriva var att erfarenheter av barndomens måndagar kan göra den vuxnes söndagsångest värre. Om den dessutom byggs på med separationsångest efter helgens umgängen blir det naturligtvis ännu värre.