måndag 19 januari 2009

Juni 1967, Marieberg och Gaza

Kaj och utskeppningsmagasin, Marieberg
Det var ett av mina sista sommarlov, det var i juni 1967 och jag befann mig i truckbrädgårn för feriearbete. Jag var 19, Tjalle var 21, vi hade åkt från Nyhamn till Marieberg på varsin Push, jag Florida och Tjalle Dakota, jag otrimmat och Tjalle med pluggen ur, alltså snabbare, men Tjalle höll alltid igen för att vi skulle kunna snacka medan vi körde. Vi var vuxingar och hade egentligen mopedåkandet bakom oss men Marieberg ligger halvannan km från Nyhamn och vi hade varken cykel eller bil.
Förbi Timans affär, förbi gammskolan och så direkt ned till vänster. Mopederna ställdes vid truckgaraget varefter vi promenerade bort mot truckbrägårn med våra fikaväskor. Termoskaffe, två sockerbitar, fyra limpmackor med ost. Thord min klasskompis bodde i Marieberg och var redan på plats.
Elis, ansvarig för järnvägsvagnar från lastarbrygga till torkhus

Den gamla brädgården var borta sedan tio år, det sågade virket torkades inte längre i brädstaplar stora som egnahem utan virket ströades upp på järnvägsvagnar som rullades in i torkhuset för snabbtorkning. Därifrån ut på truckbrädgårn, en platt grusplan där truckförarna Kronström och Melander körde kors och tvärs med nytorkade virkeslass som hämtades från sågverkets järnvägsvagnar, virke som nu skulle avströas och längddras, därefter paketläggas eller buntas - eller färdiga paket av längddraget eller buntat virke som skulle till utskeppningsmagasinet. Det var mitt sjätte sommarjobb och jag kom gående som en säsongsarbetarveteran. Allt var som förut. Längst bort Rune Ingelsson och Emil Isaksson som längddrog och lade paket, strax intill Tolle Boija som buntade trekvart tre kvinta, mittemot dem två som buntade en tum fyra, gubben Molin från Nyhamn och Henning Westin från Strinne, han med Renaulten. Vi hälsades som återvändande flyttfåglar, kanske som ett sommartecken, inte utan uppriktig glädje. Rune log som alltid och sa inte mycket, men Tolle tog en rejäl paus för att språka med oss ungdomar och förhöra sig om våra studier.
Gubben Molin var stor och tung, med en stelnad nacke som försvårade vridrörelser, en dysfunktion som synkroniserade med hans bekväma läggning till den grad att man inte visste vilket som var orsak och verkan. Hans förmåga att åstadkomma saker med minsta möjliga åthävor hade nått den nivå som inte är möjlig utan stark vilja och uthållighet. Med ryggen vänd mot oss och endast 15 graders nackvridning (den lilla åtbörd som krävdes för att vi skulle förstå att han talade med oss) sa han:

Rune buntar
Henning och Emil samt pappa Rolf (närmast)

-Men gosse nu tro ja att vi få storfrämmande... jaha pojkar så nu ska ni föschöke er på å tjene lite pengar, jaa jaa... jahaja, få se nu, här ha vi Tjalle å så Sahléns pojken och... Thord, jaja.. å du Tom ja tro du bli länger än pappa din hur lång ä du? Nå ä´ru väll en två meter?

Molin var en fenomenal buntare, den vassa morakniven flöt som spelkorten i händerna på en trollkarl och inom några sekunde satt buntknuten stenhårt i ena hörnet. Tjoff!
Att börja dagen i sällskap med morgondaggen, med alla de försommardofter och dofter från nysågat virke och brädgårdssly som nattfukten lyfte in i mina näsborrar, det var att leva. Att tvinga sig upp i den sträva svinottan och först efter några timmars hårt arbete få känna sommarvärmen, det var att leva. Men solen stod snart högt, det var torrt och hett och redan kl 8 måste vattenståndaren uppsökas. En törst så bottenlös som den som bildas av svettdrivande arbete när solen står högt, den får icke bortslösas på dricka av sämre kvalitet. Vattnet måste vara kallt och det måste släppas ned som ett vattenfall genom den törstiges strupe.
Så här är det. Munnen stryks av med handens baksida. Det kalla vattnet dämpar svettningen. Man lägger in en ny snus. Det gör även Emil Isaksson längst bort i brägårn. Emil ses aldrig lägga ut, han lägger bara in. Hans regelbundet halvsulade snusbussar tar så stor plats att han inte förmår stänga munnen och i det ögonblick när han gapar för att lägga in en ny buss ovanå de andra då sprids den välbekanta doften över hela truckbrädgården och så stark är denna doft att den kväver all annan doft, till och med doften av truckarnas varma motorer och avgaser.
Men Tolle gammpojken, veteran i SSU, på sin fritid lekledare i folkdräkt. En aning förfinad, liksom förädlad, kanske ett vekare virke som härdats genom åren. Tolle har en upphöjd syn på ungdomen och han tar sig tid, han inger hopp om att en annan generation lyssnar när det yngre världssamvetet går igång. Till Tolle gick vi den morgonen måndagen den 5 juni 1967 när det krig var inlett som skulle vara i sex dagar och som skulle leda till att Israel ockuperade Västbanken, Golanhöjderna, Gazaremsan och Sinaihalvön. Nej, inget att hämta där för den kritiske studenten, Tolle var ursinnig. Han var en efterkrigs- och återuppbyggnadsidealist som lärt sig beundra den israeliska kibbutzsocialismen och han avskydde Nasser.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Ja du Tom – det var tider det. Det är svårt att inte bli nostalgisk. Sjätte året visste vi vår plats. Annat var det första kafferasten i Hyveln några år tidigare. Då var vi inte storfrämmande. Helge muttrade något om svagdricka som vi inte förstod men som någon av de andra gubbarna efteråt förklarade med att vi råkat sätta oss på hans plats. Nästa kafferast valde vi en annan plats och sedan var det inga problem.

Men visst var det förb.. kallt varenda morgon?

Före kriget 1967 var det nog svårt att hitta någon som inte hade samma syn på Israel/Palestina som Tolle. Jag måste erkänna att jag inte bara känner ursinne när jag ser Israels framfart i Palestina – jag känner också sorg. Så djupt satt nog tron på framtidslandet Israel att jag inte kunnat utplåna den känslan på 40 år. Å andra sidan måste ju hoppet om en lösning finnas kvar och i den lösningen måste det också finnas ett Israel.

Jag såg en insändare om Israel/Palestina i tidningen som slutade med: Lyd kvinna så slutar jag slå dig. En talande liknelse trycker jag.

/ Thord

Anonym sa...

Hyveln ja. Det du skriver om hade jag nästan glömt. Visst gjorde vi ribb?. Olika tillfällen kan flyta ihop till ett enda men vi borde ha varit i hyveln vid mer än ett tillfälle. Det är också så att det ena minnet väcker det andra. Vi buntade på en heltäckt plats mellan hyvleriet och plattskjulet, ribben kom farande på ett transportband, ramlade ned på ett bord och bars därifrån till de två buntställena. Jag minns att Sandin var hyvlare och att Helge buntade. Där fanns också Lotthard Lundquist som körde loket, dvs han körde fram nya lass och drog ut de färdiga paketen. Men visst var han den andre buntaren vid sidan av Helge? Jag tror inte jag hade förmånen att bunta i Hyveln, men Tjalle gjorde det vill jag minnas. Jag minns också att jag ibland var hjälpare åt Sandin inne i hyvleriet, alltså roterade vi grabbar som hjälpare åt varsin buntare. Arbetslaget bestod alltså av tre vuxna och tre spolingar, den äldre spolingen fick förmånen at bunta, de två yngre var hjälpare. Var det så?
Fiket låg inne i plattskjulet, men ibland fikade man på kajkanten. En gång kom strandrensargänget, tre gubbar som hoppade iland med varsin långhake under ledning av bröderna Lundgrens (Bert och Bengt) farsa, lång och benig och väldigt fullifan. Jag säger som R Gustafsson: "Han va rolig han, gud va ja skratta!"

Minns du mer?

TOM

Anonym sa...

Minnet har bleknat en hel del men jag var ganska ofta i Hyveln. Jag buntade en del men mest matade jag klyven tillsammans med Tycko (Tyko?) eller längdsatte. Att mata klyven var nog mest som en extra resurs i arbetslaget men som längdsättare var jag nog en i arbetslaget och det var nog mest som längsdsättare jag jobbade. Möjligen roterade man mellan att längdsätta och bunta men att jag mest fick hålla mig till längdsättning för att jag aldrig fick upp rätt tempo som buntare. Som längdsättare tog vi hand om ribben som kom ut ur klyven och lade dem i fack för varje längd. När det var full bunt av någon längd drog buntarna ut dem och knöt ihop. Ribbuntarna lastades på vagnar som drogs upp till brädgården av ett gammalt lok som gick på en lika gammal om inte äldre järnväg (om man nu kan kalla det järnväg). De sista åren gick det säkert inte ett enda lass som inte spårade ur ett antal gånger. Det var det ingen som reagerade över. Man vägde upp vagnen på spåret igen och fortsatte. Loket kördes så sakta att den som körde kunde gå utanför förarhytten med handen på den spak som loket kördes med. På så sätt kunde han hålla koll på när vagnen var på väg att spåra ur. Urspårningarna innebar därför mest att ett hjulpar halkade av spåret. Några gånger var jag nog med om att en vagn spårat ur så rejält att vi fick gå dit några stycken för att hjälpas åt att väga upp den på spåret igen.

Jag har inget minne av att det hyvlades virke någon gång när jag jobbade där. Det var klyven som användes för att tillverka ribb. Det var en viss frihet i att jobba i Hyveln. Den låg långt från resten av brädgården och det kunde gå dagar utan besök av någon förman. Att farsan var en av dessa förmän gjorde det inte enklare för mig när han kom och hade synpunkter på något. Nu innebar inte frånvaron av förmän att arbetstempot var lägre eller att inte arbetstiderna hölls. Till det bidrog nog både ackord och arbetsmoral.

Så minns jag det och då var det kanske så.

/ Thord

Men du Tom. Visst provkörde vi loket några gånger på en sträcka där rälsen var skaplig så att vi få upp lite högre fart - så där i smyg?

Tom sa...

Jag minns inte att vi provkörde loket, men det andra du berättar minns jag. Vi var ganska irriterade över spårets usla tillstånd och över att Lotthard aldrig tog strid för någonting. Var det inte så att dessa påvägningar sinkade oss och att Lotthard borde ha förhandlat om detta med faktorn? Jag tyckte han var ett mähä.
Men Tycko. Vem var han? Jobbade ni ihop även i brägårn? Det var någon som ideligen sa: "Nu ha`ru slöa till igen!" Var det Tycko?