Juni 1967, Marieberg och Gaza

Kaj och utskeppningsmagasin, Marieberg

Det var ett av mina sista sommarlov, det var i juni 1967 och jag befann mig i truckbrädgårn för feriearbete. Jag var 19, Tjalle var 21, vi hade åkt från Nyhamn till Marieberg på varsin Push, jag Florida och Tjalle Dakota, jag otrimmat och Tjalle med pluggen ur, alltså snabbare, men Tjalle höll alltid igen för att vi skulle kunna snacka medan vi körde. Vi var vuxingar och hade egentligen mopedåkandet bakom oss men Marieberg ligger halvannan km från Nyhamn och vi hade varken cykel eller bil.

Förbi Timans affär, förbi gammskolan och så direkt ned till vänster. Mopederna ställdes vid truckgaraget varefter vi promenerade bort mot truckbrägårn med våra fikaväskor. Termoskaffe, två sockerbitar, fyra limpmackor med ost. Thord min klasskompis bodde i Marieberg och var redan på plats.

Elis, ansvarig för järnvägsvagnar från lastarbrygga till torkhus

Den gamla brädgården var borta sedan tio år, det sågade virket torkades inte längre i brädstaplar stora som egnahem utan virket ströades upp på järnvägsvagnar som rullades in i torkhuset för snabbtorkning. Därifrån ut på truckbrädgårn, en platt grusplan där truckförarna Kronström och Melander körde kors och tvärs med nytorkade virkeslass som hämtades från sågverkets järnvägsvagnar, virke som nu skulle avströas och längddras, därefter paketläggas eller buntas - eller färdiga paket av längddraget eller buntat virke som skulle till utskeppningsmagasinet. Det var mitt sjätte sommarjobb och jag kom gående som en säsongsarbetarveteran. Allt var som förut. Längst bort Rune Ingelsson och Emil Isaksson som längddrog och lade paket, strax intill Tolle Boija som buntade trekvart tre kvinta, mittemot dem två som buntade en tum fyra, gubben Molin från Nyhamn och Henning Westin från Strinne, han med Renaulten. Vi hälsades som återvändande flyttfåglar, kanske som ett sommartecken, inte utan uppriktig glädje. Rune log som alltid och sa inte mycket, men Tolle tog en rejäl paus för att språka med oss ungdomar och förhöra sig om våra studier.

Gubben Molin var stor och tung, med en stelnad nacke som försvårade vridrörelser, en dysfunktion som synkroniserade med hans bekväma läggning till den grad att man inte visste vilket som var orsak och verkan. Hans förmåga att åstadkomma saker med minsta möjliga åthävor hade nått den nivå som inte är möjlig utan stark vilja och uthållighet. Med ryggen vänd mot oss och endast 15 graders nackvridning (den lilla åtbörd som krävdes för att vi skulle förstå att han talade med oss) sa han:

Rune buntar
Henning och Emil samt pappa Rolf (närmast)

-Men gosse nu tro ja att vi få storfrämmande... jaha pojkar så nu ska ni föschöke er på å tjene lite pengar, jaa jaa... jahaja, få se nu, här ha vi Tjalle å så Sahléns pojken och... Thord, jaja.. å du Tom ja tro du bli länger än pappa din hur lång ä du? Nå ä´ru väll en två meter?

Molin var en fenomenal buntare, den vassa morakniven flöt som spelkorten i händerna på en trollkarl och inom några sekunde satt buntknuten stenhårt i ena hörnet. Tjoff!

Att börja dagen i sällskap med morgondaggen, med alla de försommardofter och dofter från nysågat virke och brädgårdssly som nattfukten lyfte in i mina näsborrar, det var att leva. Att tvinga sig upp i den sträva svinottan och först efter några timmars hårt arbete få känna sommarvärmen, det var att leva. Men solen stod snart högt, det var torrt och hett och redan kl 8 måste vattenståndaren uppsökas. En törst så bottenlös som den som bildas av svettdrivande arbete när solen står högt, den får icke bortslösas på dricka av sämre kvalitet. Vattnet måste vara kallt och det måste släppas ned som ett vattenfall genom den törstiges strupe.

Så här är det. Munnen stryks av med handens baksida. Det kalla vattnet dämpar svettningen. Man lägger in en ny snus. Det gör även Emil Isaksson längst bort i brägårn. Emil ses aldrig lägga ut, han lägger bara in. Hans regelbundet halvsulade snusbussar tar så stor plats att han inte förmår stänga munnen och i det ögonblick när han gapar för att lägga in en ny buss ovanå de andra då sprids den välbekanta doften över hela truckbrädgården och så stark är denna doft att den kväver all annan doft, till och med doften av truckarnas varma motorer och avgaser.

Men Tolle gammpojken, veteran i SSU, på sin fritid lekledare i folkdräkt. En aning förfinad, liksom förädlad, kanske ett vekare virke som härdats genom åren. Tolle har en upphöjd syn på ungdomen och han tar sig tid, han inger hopp om att en annan generation lyssnar när det yngre världssamvetet går igång. Till Tolle gick vi den morgonen måndagen den 5 juni 1967 när det krig var inlett som skulle vara i sex dagar och som skulle leda till att Israel ockuperade Västbanken, Golanhöjderna, Gazaremsan och Sinaihalvön. Nej, inget att hämta där för den kritiske studenten, Tolle var ursinnig. Han var en efterkrigs- och återuppbyggnadsidealist som lärt sig beundra den israeliska kibbutzsocialismen och han avskydde Nasser.