Jag har sett många gå genom åren. De flesta går ut och kommer aldrig tillbaka. Efter några år kan man få höra att de avlidit.
En del har gått omärkligt. De har inte varit så förmätna att de velat göra sig påminda och deras arbetskamrater har på grund av valhänthet inte kungjort deras förestående förvinnande. Långt efteråt har man fått veta att de är borta.
Man kan ha ett stort och fint yrkesliv men sluta som en flopp.
Man kan arbeta i en stor social gemenskap men sluta ensam.
Sättet att försvinna från arbetslivet ger sällan rättvisa åt den insats man levererat, den betydelse man haft och de kunskaper man besitter.
Vissa ser till att de finns kvar. De dyker upp i arbetskorridoren långt efter de slutat arbeta, i privata ärenden eller i särskilda uppdrag. Många finner ett sådant beteende närmast oanständigt - den som slutat ska hålla sig borta. Men de som har denna uppfattning är dumskallar. De underhåller myten om att vi just är i färd med att göra allting riktigt bra och att vi därför lika gott kan glömma allt vi gjorde fram till igår. De har inte förstått att den föredetting som dyker upp även representerar deras eget förgångna.
Det är något västerländskt i detta. Det kanske t o m är ett utslag av vår moderniseringsdrift - bara se framåt, aldrig bakåt. Minnet av det vi gjorde för fem år sedan fyller oss med vämjelse - vi gjorde ju fel saker och vi gjorde allting på fel sätt, till skillnad från nu när vi....
Man ska lämna alla sina stadier med kvalitet. Man ska gå från barndom till ungdom och från ungdom till vuxenliv och från yrkesliv till pensionärsliv med en förpackat gott minne av det man lämnar bakom sig. Sista varvet är viktigt. Vad hjälper det att hålla täten ett helt lopp om man ändå förlorar i spurten? Vi som har några varv kvar borde hjälpa kamraterna genom upploppet och stå med kransen när mållinjen passeras. Det är ju vi själva som kommer springande - förr eller senare.
Riksarkivets vapen föreställer ett janusansikte, en genial bild av en verksamhet som lagrar frusna ögonblick och som förvandlar tiden från en dödsbringande tidsaxel till ett lager där alla tider är samtidigt närvarande.
Jag är och förblir arkivarie.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar