Om ett Athén i Norrland

Uttrycket "Norrlands Athén" lär komma sig av att Härnösand före 1800 var den enda stad i Norrland som erbjöd högre utbildning – trivialskolan och gymnasiet existerade redan från 1650-talet i en stad som grundats 1585 och som blivit stiftsstad år 1647 efter en utsöndring från Uppsala ärkestift.

För den tidens bildade måste Härnösand ha tett sig som ljuset i ett råbarkat norrländskt mörker, en strimma av högre civilisation i en landsända som annars blott utvecklades som en följd av krassa och tvingande behov, naturliga eller ekonomiska, inklusive de koloniala behov som Axel Oxenstierna beskrev på följande sätt:

I Norrland hava vi inom våra gränser ett Indien, blott vi förstå att bruka det.

Det var i detta mörker Linné flackade runt år 1732 och fann det Sundsvall han kallade "en fläck ". Vad han tänkte om Härnösand vet vi inte. Men etthundra år senare föddes en hel generation författare som på olika sätt skulle sätta sin prägel på Härnösand och bidra till den miljö som vi förbinder med ett Athén i Norrland:  Frans Mikael Franzén (1772-1847), Elias Sehlstedt (1808-1874), Alfhild Agrell (1849-1923), Olof Högberg (1855-1932), Ludvig Nordström (1882-1942), Birger Sjödin (1887-1911), Bertil Malmberg (1889-1958). För en Lubbe Nordström var Öbacka måhända lika mycket en varm och småskalig småstadsidyll, en fridsam och hederlig motpol till den råa kapitalism han såg utvecklas i den södra grannstaden, en lämplig grundplåt för det Urbs som var föremål för hans visioner.  

Idag har det athenska ljuset i Härnösand mattats högst påtagligt, men det omgivande mörka är å andra sidan mindre mörkt. Under senare decennier när kultur och utbildning har identifierats som ”tillväxtskapande faktorer” har Sundsvall ihärdigt och ambitiöst dragit till sig både scener och utövare - delvis från Härnösand - som i viss mån förändrat Sundsvalls karaktär. I den mån en plats har en identitet och en självuppfattning så har även i Sundsvall skett en utveckling där platsen som tänkande varelse inte bara identifierar sig med industri och handel. Vi lever f ö i en tid när vi lärt oss att ljuset inte är platsbundet och att vi följaktligen kan bära det med oss till de miljöer där vi tillfälligt uppehåller oss. Den vittre kan naturligtvis alltid medföra sin vitterhet till den plats där han eller hon befinner sig, men till skillnad från förut behöver någon geografisk plats inte längre etableras. Frågan inställer sig då; om själva idén om en fysisk plats som andligt sett är ett ljus i mörkret eller som åtminstone lyser starkare än andra fortfarande är en god idé? Jag tycker det är en alldeles lysande idé. En sådan idé handlar om värdegrund.

Det talas numera ofta om värdegrund. Man kan numera inte sälja en enda liten produkt eller leverera en enda liten kommunal tjänst utan att först bestämma sin värdegrund. Av någon anledning är alla värdegrunder dels ganska likartade, dels så allmänt välvilliga och inkluderande att knappast andra än de öppet kriminella har anledning känna sig utelämnade. Låt oss nu tala om en riktig värdegrund. Låt oss tala om en värdegrund som bejakar vår längtan efter kultur och bildning. En humanistiskt värdegrund som väljer det enkla före lyxen, eftertanken före skrävlet, förfiningen före förråandet, djupet före ytan, nyanserna före de ytliga formerna, det mödosamma tillägnandet före konsumtionen. "Norrlands Athén" är en sådan värdegrund, av olika skäl fästad vid den plats som heter och av vissa anses böra vara Härnösand. Flertalet norrländska städer är trista och krassa platser som visserligen ger särskilda värden - även andliga - åt dem som bor där men som förtjänar andras uppmärksamhet bara när de reser dit i specifika ärenden. Idén om ett Athén är visionen om något mycket bättre. Den är möjligen platonsk - alltid värd att eftersträva, knappast möjlig att uppnå. När det Härnösand som kallar sig och möjligen tror sig vara Norrlands Athén nu nedmonteras ytterligare ett stycke och med ännu ett steg närmar sig det som framträder i våra sinnen när vi hör ordet "Kramfors" eller varför inte "Docksta" eller, törs vi säga det: Bollstabruk - då har vi skäl att fråga oss: stannar det vid platsen, eller gäller det även själva idén?

När det gäller platsen - i det aktuella fallet Härnösand - måste vi fråga oss om det blir som vi vill eller om det blir som det blir. Eller om vi väljer agentperspektivet istället för resultatperspektivet: vad som styr. Styrs vi av utvecklingen eller styr vi utvecklingen. Styrs utvecklingen av män och kvinnor med makt att styra eller av en osynlig hand? Men på vilkens kropp sitter då denna osynliga hand? Det sägs, att vår tid ropar på ledning. Men en ledning som bara curlar för den osynliga handen, behövs den?

Om det även gäller idén, då är det riktigt illa. Långt efter det att Norrlands Athén övergått till att vara ett skämt finns uttrycket kvar, som en hägring eller som utryck för något man skulle vilja ha, åtminstone inom pendelavstånd. Varför inte ta detta upplevda värde på allvar?