Bilrallyt

Om bilen kan mycket sägas. Jan Myrdal sa en gång i slutet av 70-talet att bilen skapar "lycka och frihet". Han sa detta på ett blankt och oreserverat sätt som en lustfylld provokation mot tokvänstern som på den tiden fått för sig att bilåkande var borgerligt. Tokvänstern och flum-ekologerna hade naturligtvis fel och Myrdal rätt. Å andra sidan finns det ju ett borgerligt sätt att åka bil - se bara vilka märken de verkligt förmögna tror att de måste omge sig med - och många som blivit förmögna på Bingolotto och köpt ett vrålåk har säkert erfarit att tur och lycka inte är samma sak.
Men bilsorten förstärker människosorten och behovet att genom bilens design ge uttryck för sin livshållning är så stort att skilda livshållningar kan sägas vara förstärkta med vissa märken och modeller. Det går utmärkt att författa en Comedie Humaine där alla karaktärsroller besätts av bilar. En viktig aspekt på bilen är dess förmåga att innesluta sådant som den traditionella manligheten tror sig behöva för sin utveckling och utlevelse och som de alternativa livsstilarnas profeter samt en stor andel av kvinnorna tror sig behöva avsky. Från en annan vinkel kan man säga att behovet av bil som transportmedel är så genomgripande och demokratiskt (=gäller ju alla oavsett vilka vi är i övrigt) att protesten mot bilen måste uttryckas med vad som designmässigt kan betecknas som antibilar, vilka likväl rullar. Småbilssegmentet innehåller många sådana produkter, den mest klassiska dock Citroên CV 2 med arvtagare som Renault 4 l och Citr Berlingo. Jag färdas själv i en Berlingo, så ful att den provocerar allmänna smaken. (Dock den marschar i 140 och ni anar inte hur många sillmjölkar i dyra BMW jag blåst förbi genom åren. Jag säger som min framlidne morbror: de kliver ur mitt i farten, de tror de står
stilla de jävlarna...).

Bilkrisen är inte i första eller ens andra hand en kris för ett personligt fortskaffningsmedel som drivs av en motor, det är en kris för bilen som något annat än just detta, i första hand som leksak för en infantil manlighet. Det borde fästas större uppmärksamhet vid denna infantilism. Det finns motorjournalister som på ytan skriver om bilar men som i själva verket masturberar offentligt vid umgänget med nylanserade plåtschabrak - och låter oss ta del av eländet.
Krisen för den amerikanska bilindustrin och för de av Ford och GM uppköpta bilmärkena är i denna mening ikonoklastisk. Det är bara att applodera.
Men Gyllenhammar hade en bättre vision än Sidensjöpojken Gyll: Volvo borde ha gått med Renault.