Jag blev 60 och stack till Paris.

1. Paris, Esmeralda och tiden
Jag vill säga några ord om Paris.
Det är ett långvarigt förhållande.
Jag åkte dit i augusti 1966 i en ålder av 18, med mycket romantiska föreställningar. De infriades till 200%.
Favoriter: de turistiskt utnötta kvarteren kring Quartier Latin och Boulevard St Michel, Seinen, det dystra och inkvisitoriska Conciergeriet, öarna Ile St Louis och Ile de la Cité, Notre Dame och Hôtel de Ville, Shakespeare-bokhandeln, kyrkorna St Julien le Pauvre och St Severin, Boulognerskogens camping.
När jag strövar i dessa miljöer infinner sig frid och absolut närvaro. Om detta kunde man skriva djupsinnigt och poetiskt, men låt mig säga att det finns olika slags atmosfärer. Man kan också säga att jag reser till en plats om vilken jag valt att behålla mina förutfattade meningar. Således slipper jag bli besviken. Det är f ö ett tips till andra resenärer. När ni står där vid Canal Grande i Venedig, för första gången i verkligheten, tänk då: "Ja! Exakt som i Ernests bok Över floden in bland träden, samma fuktiga atmosfär som i morsans gamla fotoalbum".
Platser man ofta återvänt till blir andliga hemorter, de följer en överallt och färgar in ens normala liv så att detta normala liv blir både bättre och vackrare. Detta är elementärt, men förtjänar att sägas. Det finns till följd av det ökade materiella välståndet en växande skara människor som inbillar sig att samlandet av nya resmål är detsamma som lycka. De misstar sig. När man nått siffran 100 (10 fler än grannen) är man 80 och det är dags att göra sista resan.

För mig är återvändandet också ett sätt att upphäva tiden, att skapa ett "life continuum". Hôtel Esmeralda på Rue St Julien le Pauvre var centrum i en oförglömlig händelse sommaren 1966. Skorstenarna sedda från dess bakre vädringsbalkong avbildade jag med en tuschteckning hösten 1966. Drygt 10 år senare blev detta hotell berömt genom boken Linnéa planterar. En brevskrivande svensk nät-traveller skriver om ett besök 1996:

The owner, Madam Buren was a lovely character. She showed me a children's book written by two Swedish teachers who had been guests there and were compelled to write about their experience there. When I came back home I told my story to the local newspaper's travel writer. He wrote about my experience and my recommendation of the Esmeralda. I sent a copy to Madam Buren and was surprised to receive a sweet thank you note from her.

År 2002 kopierade jag in min gamla teckning i ett fax till hotellens ägare och lyckades med denna smörjanordning boka ett fint rum med utsikt mot Notre Dame.
Till detta kvarter återvände jag även i år. Besökte Shakespearebokhandeln, köpte till tonerna av Summertime i Miles Davis version en nyutgåva av Alen Ginsbergs "Howl" till min vän Sven Bodin från Köpmanholmen, vek därefter om hörnet och passerade Hôtel Esmeralda på vägen mot restaurangen "Aux Trois Maillets" där vi skulle äta familjemiddag. Jag stack in huvudet i hotellets lilla reception för att insupa atmosfären och konstatera att allting ser ut som det ska, vände därefter åter mot gatan och mötte då Madame Buren som artigt frågade om jag bodde på hennes hotell. Jag svarade "non madame" - men jag kunde ha tillagt: "je suis à la recherche du temps perdu".

Här några bilder från ett hotell som icke kan jämföras med något annat. Med utsikt mot Notre Dame, där Victor Hugos vackra Esmeralda satte griller i huvet på den fule krymplingen Quasimodo. Rollerna tolkades av Gina Lollobrigida och Antony Quinn i filmen Notre Dame de Paris 1956. Jag var då 8 år. Man samlade filmstjärnor och idrottsstjärnor på kort som ibland följde med tablettaskar. Gina är en av dem jag minns - är det så konstigt?

Men till saken. Till Paris reste vi åter den 26 april och stannade till 3 maj. Mina barn var där, brorsan och svägerskan anslöt och det blev en i flera avseenden minnesvärd vecka.


Sofias Paris-bilder hittar du på följande adress:
http://www.facebook.com/album.php?aid=20329&l=324c0&id=782683531
I år bodde Lena och jag i kvarteret bakom Bastiljplatsen, ett fint område med mängder av insuttna restauranger. Den bästa heter Chez Paul, där hela sällskapet intog en oförglömlig middag. Jag låter bloggaren Tor Billgren recensera:

Och mitt emot hotellet låg Chez Paul - helt underbart. Otroligt hög stämning, högt tempo, rökigt och trångt mellan borden - faktorer som annars skulle få mig att vända i dörren, men denna gång var det något som drog mig inåt.Vi åt grönsakssoppa till förrätt. Kompetent och välsmakande, men inget exceptionellt. Exeptionell var dock den råbiff jag fick in som huvudrätt. Jag lovar och svär på att detta var den absolut bästa råbiff jag nånsin ätit. Helt oinsmickrande låg den i en smetig kladd på tallriken, blandad och klar - men vilken fulländad smak. Varje tugga en njutning.

Eller vad sägs om följande rating:
http://www.hiptravelguides.com/modules.php?name=Reviews&rop=showcontent&id=597&site=3



2. Mottagning i Sundsvall

Mottagningen skedde söndag e m den 4 maj kl 14:00, ca 12 timmar efter vi anlänt i bil från Arlanda. Det fungerade perfekt tack vare Lenas fantastiska regi och förberedelser. Många vänner mötte upp och hjälpte oss äta av den goda osten från Rue Moufftard, Paris.

3. Hos barnen i Stockholm

Som om detta inte var nog blev jag omhändertagen av barnen i Stockholm första helgen i juli. Ingredienserna bestod av paddeltur på Riddarfjäden, picknick i Rålambshovsparken samt fin middag på Fjäderholmarna. Jag tog som vanligt kommandot i vattnet och forsade fram som ett jehu med min turistkanot. Kvällen på Fjäderholmarna var kall - men varm inombords.